2016-10-08 06:00

2016-10-08 06:00

Modernt är inte alltid lika med bra

SIGNERAT

Det kanske inte alltid är rätt att riva ner äldre institutioner, idéer och värderingar, för att inte tala om byggnader, för att släppa in modernismens luft och ljus. Man skulle till och med kunna hävda att det traditionella, det som funnits länge, ibland finns där av en anledning, skriver Arvid Hallén.

Omodern. Gammaldags. Otidsenlig. Förlegad. Det är inte ord som inger en särskilt positiv känsla.

Modern. Trendig. Inne. Förnyelse. Nu känns det genast bättre. Gammalt är dåligt, nytt är bra. Bättre och bättre, dag för dag.

Språket avslöjar tankarna, och den tanke som döljer sig här är framstegsberättelsen. Idén att utvecklingen med nödvändighet alltid går rakt framåt, att historiens stig i någon mån så att säga redan är snitslad, och att vi egentligen bara behöver trampa på i spåret för att nå frihetens, jämlikhetens och framstegets solbelysta högländer.

På ett sätt är det kanske inte konstigt att den tanken är så central i vår förståelse av världen att den till och med färgat av sig på språket. Det mesta är oändligt mycket bättre i dag än tidigare, oavsett om man jämför med det gamla jordbruksamhället, med industrisamhället, eller bara med efterkrigstidens första decennier.

Vi lever längre, vi kan bota tidigare obotliga och dödliga sjukdomar, och vår ekonomiska standard är skyhög. Vi har råd att äta kött varje dag om vi vill, tillgången på konsumtionsvaror och underhållning från hela världen är i princip obegränsad, och vi kan på mindre än ett dygn resa till andra sidan jorden för en billig penning.

Att förkasta allt detta bara för att det är nytt vore dogmatiskt och reaktionärt. Men är det inte lika dogmatiskt att omfamna allt nytt, inte för att det är bra, utan just för att det är nytt?

Handen på hjärtat: Är de hus som byggs i dag verkligen vackrare än de som byggdes under det sena 1800-talet? Blir man gladare av att komma hem till dem? Fungerar polisen, rättsväsendet och försvaret bättre i dag än de gjorde för en generation eller två sedan? Är dagens dominerade tankar om individuellt självförverkligande alltid bättre än äldre tankar om strävsamhet och plikt?

Det kanske inte alltid är rätt att riva ner äldre institutioner, idéer och värderingar, för att inte tala om byggnader, för att släppa in modernismens luft och ljus. Man skulle till och med kunna hävda att det traditionella, det som funnits länge, ibland finns där av en anledning. Att det överlevt tidens tand just för att det under lång tid har varit ändamålsenligt, för att det funnits ett värde i det. Kanske finns där ibland en förborgad organisk kunskap, som förment rationella samhällsingenjörer inte alltid kan förnimma.

Viss försiktighet kan därmed vara påkallad, innan man klipper rötterna bakåt eller genomför dramatiska och irreversibla samhällsförändringar, särskilt om de inte motiveras eller legitimeras med mer än att de är just moderna.

Det går att staka ut en medelväg mellan den okritiska framstegstrons Skylla och den dogmatiska reaktionens Karybdis. Det kan vara värt att hålla i minnet nästa gång du hör någon säga ”modernt”, när de egentligen menar ”bra”.

Arvid Hallén

Svenska nyhetsbyrån

Omodern. Gammaldags. Otidsenlig. Förlegad. Det är inte ord som inger en särskilt positiv känsla.

Modern. Trendig. Inne. Förnyelse. Nu känns det genast bättre. Gammalt är dåligt, nytt är bra. Bättre och bättre, dag för dag.

Språket avslöjar tankarna, och den tanke som döljer sig här är framstegsberättelsen. Idén att utvecklingen med nödvändighet alltid går rakt framåt, att historiens stig i någon mån så att säga redan är snitslad, och att vi egentligen bara behöver trampa på i spåret för att nå frihetens, jämlikhetens och framstegets solbelysta högländer.

På ett sätt är det kanske inte konstigt att den tanken är så central i vår förståelse av världen att den till och med färgat av sig på språket. Det mesta är oändligt mycket bättre i dag än tidigare, oavsett om man jämför med det gamla jordbruksamhället, med industrisamhället, eller bara med efterkrigstidens första decennier.

Vi lever längre, vi kan bota tidigare obotliga och dödliga sjukdomar, och vår ekonomiska standard är skyhög. Vi har råd att äta kött varje dag om vi vill, tillgången på konsumtionsvaror och underhållning från hela världen är i princip obegränsad, och vi kan på mindre än ett dygn resa till andra sidan jorden för en billig penning.

Att förkasta allt detta bara för att det är nytt vore dogmatiskt och reaktionärt. Men är det inte lika dogmatiskt att omfamna allt nytt, inte för att det är bra, utan just för att det är nytt?

Handen på hjärtat: Är de hus som byggs i dag verkligen vackrare än de som byggdes under det sena 1800-talet? Blir man gladare av att komma hem till dem? Fungerar polisen, rättsväsendet och försvaret bättre i dag än de gjorde för en generation eller två sedan? Är dagens dominerade tankar om individuellt självförverkligande alltid bättre än äldre tankar om strävsamhet och plikt?

Det kanske inte alltid är rätt att riva ner äldre institutioner, idéer och värderingar, för att inte tala om byggnader, för att släppa in modernismens luft och ljus. Man skulle till och med kunna hävda att det traditionella, det som funnits länge, ibland finns där av en anledning. Att det överlevt tidens tand just för att det under lång tid har varit ändamålsenligt, för att det funnits ett värde i det. Kanske finns där ibland en förborgad organisk kunskap, som förment rationella samhällsingenjörer inte alltid kan förnimma.

Viss försiktighet kan därmed vara påkallad, innan man klipper rötterna bakåt eller genomför dramatiska och irreversibla samhällsförändringar, särskilt om de inte motiveras eller legitimeras med mer än att de är just moderna.

Det går att staka ut en medelväg mellan den okritiska framstegstrons Skylla och den dogmatiska reaktionens Karybdis. Det kan vara värt att hålla i minnet nästa gång du hör någon säga ”modernt”, när de egentligen menar ”bra”.

Arvid Hallén

Svenska nyhetsbyrån