2016-10-01 06:00

2016-10-01 06:00

Sätt upp nya premisser – plocka bort kärnorna

Signerat

En sann samexistens måste inte innebära att vi sväljer även de mindre fagra värderingarna som mångkulturen gett oss på köpet, skriver Anosh Ghasri.

Mellanösterns svar på Bellman heter Mulla Nasruddin. Hans ursprung är okänd, likaså tidpunkten när han levde. Han hyllas emellertid i många muslimska länder som en folklig lustigkurre vars dårskap blandas ömsom med idioti, ömsom med vishet för att blottlägga fel i tillvaron. Det sägs att Nasuddin påträffades med att äta kärnorna i sina dadlar. På frågan om varför han gjorde så, svarade han att handlaren som sålde dadlarna hade även inkluderat kärnornas vikt i priset. Sensmoralen är att där det verkar rationellt att nyttja något man har, är det irrationellt att nyttja det om det är osmakligt.

I kölvattnet av terrordåden i Europa, men även i diskussioner om trakasserier av unga tjejer på festivaler, särskilt mot bakgrund av förra årets migrationsvåg, kan det på vissa håll anas toner om ett rådande kulturkrig. Ett krig mellan Europa och invandrade värderingar. Oavsett sanningshalten i dylika tankar har vi idag en situation där värderingar utmanar varandra i det offentliga. En omförhandling av vissa av det svenska samhällets tidigare vedertagna normer pågår sedan en längre tid. Frågan om separata badtider är ett av exemplen på en sådan omförhandling. Könsseparerad skolundervisning ett annat. Och omförhandlingar av det slaget är förståeliga. Ett mångkulturellt samhälle inrymmer per definition olika föreställningar som göder olika värderingar.

I en sådan situation är dialog och samförstånd vad vår tid behöver mest. Samtidigt är behovet av en moralisk kompass som inte går vilse bland konkurrerande normer i det offentliga, en kompass vars fokus inte viker från våra fri- och rättigheter, lika stort. Och i den processen måste vi oundvikligen fråga oss om alla normer bör likställas för dialogens skull, om de alla är lika eftersträvansvärda. Samt vilka premisser som ska avgöra dialogen.

Det är svårt att föra en dialog, och än svårare att uppnå sant samförstånd, om svaren på dessa frågor inte artikuleras. En dialogs utgång avgörs av de som sitter vid förhandlingsbordet och de premisser som dikterar samtalet. Valet av rätta samtalspartners är därför av oerhört stor vikt. Vår tids osunda fixering vid identiteter har hittills inte varit annat än skadlig i det valet. Vem är exempelvis den rätta muslimen idag? Är det medlemmar i Ahmadyaförsamlingen med sin öppna inställning till det svenska samhället, eller är det representanter ur Sveriges Unga Muslimer som förkastar den senaste terrorlagstiftningen med motiveringen att den handlar om ett postkolonialt förtryck i ett rasistisk Sverige? Den frågan kan i viss mån vara upp till oss att avgöra. Intresseorganisationer får den makt som majoritetssamhällets institutioner, särskilt de med makten att fördela ekonomiska medel, väljer att skänka de. Där har vi en möjlighet att styra dialogen, att plocka bort kärnorna så att säga.

Och vilka premisser ska diktera dialogen? När exempelvis ärkebiskop Antje Jackelén väljer att framträda på DN-debatt tillsammans med, Mahmoud Khalifi, ordförande för Sveriges imamråd vars samröre med Muslimska Brödraskapet är väldokumenterat, uppstår frågan om en sådan dialog är önskvärd – och om en dialog endast kan ske på de premisserna. Vore inte en dialog med den Göteborgsbaserade sufiska imamen Sheikh Abdirahamaan, med sin öppna inställning till det svenska samhället och tankar om anpassning till majoritetssamhället, mer önskvärt? Det borde det vara, även om han dessvärre är en perifer figur, för det generar ett mer hållbart mångkulturellt samförstånd.

Fokusen på endast religiösa, och därtill specifikt muslimska, organisationer bottnar i att vi numera, vare sig vi vill eller ej, har religion som en del av Sverige. Och med den kan man lösa konflikter, eller ge upphov till dem. Då finns en av nycklarna till den åtråvärda samexistensen hos de som för troendes talan. Och beroende på vilka organisationer vi när får vi olika resultat. Det vore därför tacknämligt om beslutsfattare och tjänstemän mer noggrant plockade bort de oönskade kärnorna som vi fått i mångkulturalismens dadlar, genom bland annat selektivare finansiering. En sann samexistens måste inte innebära att vi sväljer även de mindre fagra värderingarna som mångkulturen gett oss på köpet.

Anosh Ghasri

Frilansskribent, krönikor, kolumnist.

Mellanösterns svar på Bellman heter Mulla Nasruddin. Hans ursprung är okänd, likaså tidpunkten när han levde. Han hyllas emellertid i många muslimska länder som en folklig lustigkurre vars dårskap blandas ömsom med idioti, ömsom med vishet för att blottlägga fel i tillvaron. Det sägs att Nasuddin påträffades med att äta kärnorna i sina dadlar. På frågan om varför han gjorde så, svarade han att handlaren som sålde dadlarna hade även inkluderat kärnornas vikt i priset. Sensmoralen är att där det verkar rationellt att nyttja något man har, är det irrationellt att nyttja det om det är osmakligt.

I kölvattnet av terrordåden i Europa, men även i diskussioner om trakasserier av unga tjejer på festivaler, särskilt mot bakgrund av förra årets migrationsvåg, kan det på vissa håll anas toner om ett rådande kulturkrig. Ett krig mellan Europa och invandrade värderingar. Oavsett sanningshalten i dylika tankar har vi idag en situation där värderingar utmanar varandra i det offentliga. En omförhandling av vissa av det svenska samhällets tidigare vedertagna normer pågår sedan en längre tid. Frågan om separata badtider är ett av exemplen på en sådan omförhandling. Könsseparerad skolundervisning ett annat. Och omförhandlingar av det slaget är förståeliga. Ett mångkulturellt samhälle inrymmer per definition olika föreställningar som göder olika värderingar.

I en sådan situation är dialog och samförstånd vad vår tid behöver mest. Samtidigt är behovet av en moralisk kompass som inte går vilse bland konkurrerande normer i det offentliga, en kompass vars fokus inte viker från våra fri- och rättigheter, lika stort. Och i den processen måste vi oundvikligen fråga oss om alla normer bör likställas för dialogens skull, om de alla är lika eftersträvansvärda. Samt vilka premisser som ska avgöra dialogen.

Det är svårt att föra en dialog, och än svårare att uppnå sant samförstånd, om svaren på dessa frågor inte artikuleras. En dialogs utgång avgörs av de som sitter vid förhandlingsbordet och de premisser som dikterar samtalet. Valet av rätta samtalspartners är därför av oerhört stor vikt. Vår tids osunda fixering vid identiteter har hittills inte varit annat än skadlig i det valet. Vem är exempelvis den rätta muslimen idag? Är det medlemmar i Ahmadyaförsamlingen med sin öppna inställning till det svenska samhället, eller är det representanter ur Sveriges Unga Muslimer som förkastar den senaste terrorlagstiftningen med motiveringen att den handlar om ett postkolonialt förtryck i ett rasistisk Sverige? Den frågan kan i viss mån vara upp till oss att avgöra. Intresseorganisationer får den makt som majoritetssamhällets institutioner, särskilt de med makten att fördela ekonomiska medel, väljer att skänka de. Där har vi en möjlighet att styra dialogen, att plocka bort kärnorna så att säga.

Och vilka premisser ska diktera dialogen? När exempelvis ärkebiskop Antje Jackelén väljer att framträda på DN-debatt tillsammans med, Mahmoud Khalifi, ordförande för Sveriges imamråd vars samröre med Muslimska Brödraskapet är väldokumenterat, uppstår frågan om en sådan dialog är önskvärd – och om en dialog endast kan ske på de premisserna. Vore inte en dialog med den Göteborgsbaserade sufiska imamen Sheikh Abdirahamaan, med sin öppna inställning till det svenska samhället och tankar om anpassning till majoritetssamhället, mer önskvärt? Det borde det vara, även om han dessvärre är en perifer figur, för det generar ett mer hållbart mångkulturellt samförstånd.

Fokusen på endast religiösa, och därtill specifikt muslimska, organisationer bottnar i att vi numera, vare sig vi vill eller ej, har religion som en del av Sverige. Och med den kan man lösa konflikter, eller ge upphov till dem. Då finns en av nycklarna till den åtråvärda samexistensen hos de som för troendes talan. Och beroende på vilka organisationer vi när får vi olika resultat. Det vore därför tacknämligt om beslutsfattare och tjänstemän mer noggrant plockade bort de oönskade kärnorna som vi fått i mångkulturalismens dadlar, genom bland annat selektivare finansiering. En sann samexistens måste inte innebära att vi sväljer även de mindre fagra värderingarna som mångkulturen gett oss på köpet.

Anosh Ghasri

Frilansskribent, krönikor, kolumnist.