2016-09-20 06:00

2016-09-20 06:00

Löfven spelar ett tufft maktspel

SIGNERAT

Säga vad man vill om Stefan Löfven, någon dumskalle är han inte. Istället verkar han nu spela ett briljant maktspel med de undfallande allianspartierna.

Det var i en intervju i Svenska Dagbladet i fredags som Stefan Löfven (S) helt oblygt och utan att skämmas deklarerade att han ämnar sitta kvar på statsministerposten även om allianspartierna skulle bli större än de rödgröna efter valet 2018. Omgående kom kritiken från borgerligt håll om hur en maktfullkomlig Löfven tänker klamra sig fast vi makten även efter en valförlust, och att han inte respekterar demokratin.

Jaha, må så vara men det är inte något särskilt upplysande reaktion. Den är snarare ett tecken på att man inte efter alla år har förstått det politiska maktspelet. Undra på att svensk borgerlighet fortfarande känns som eviga förlorare även efter att de emellanåt lyckats inneha regeringsmakten. Det är klart att en socialdemokrat aldrig släpper ifrån sig makten om han inte är absolut tvungen till det. För i socialdemokratins DNA sitter maktkromosomen fastare än någon annan.

Därför kan regeringen Löfvens politik kännas eller vara hur misslyckad och tafatt som helst, det som ytterst räknas inom denna rörelse är själva maktinnehavet. Det är produkten av det decennielånga sammanväxandet mellan stat och parti som skedde under efterkrigstiden. Det Löfven nu säger borde därför egentligen inte förvåna någon. Sossarnas medel för att sitta vid makten är nu att splittra alliansen.

Det är därför han säger att han inte, till skillnad från Fredrik Reinfeldt (M) som smet undan med svansen mellan benen redan på valnatten, inte tänker avgå frivilligt. En statsminister måste inte avgå efter ett val. Däremot så måste, efter en grundlagsändring, en nyvald riksdag inom två veckor hålla en omröstning om statsministern har fortsatt förtroende. Och då krävs det att en aktiv majoritet (alltså 175 ledamöter eller mer) röstar mot honom.

I detta scenario betyder det att Löfven bara kan avsättas om alliasen och Sverigedemokraterna röstar nej tillsammans. Däri ligger Löfvens snillrika taktik. Då kan han utmåla det som att alliansen och SD skulle agera samfällt för att sedan bilda ett nytt regeringsunderlag, vilket skulle skrämma upp tillräckligt många liberalpartister och centerpartister (samt en och annan nymoderat och kristdemokrat också). Därmed skulle allianssamarbetet kunna spricka och Löfven få chansen att fortsätta regera med ett blocköverskridande stöd från mitten. Och det eviga och allt överskuggande maktinnehavet skulle kunna fortsätta.

Löfvens mål är inte att regera med SD:s aktiva stöd, vilket är det enda som skulle kunna fungera om alliansen trots allt håller ihop. Hans mål är att alliansen i detta scenario inte skall kunna regera med SD:s passiva stöd (alltså som det var 2010-2014) genom att skrämma C och L med SD-spöket. Om inte allianspartierna förstår och själva lär sig spela detta maktspel är de räddningslöst förlorade redan innan – och efter – de eventuellt har vunnit.

Därför går det inte att nog understryka hur viktigt det är för allianspartierna att hålla ihop och inte låta sig hunsas av Löfvens skrämseltaktik. Håller de ihop, och inte bryr sig om försöken från de rödgröna att smeta ned dem med SD, så måste Löfven gå. Då blir Anna Kinberg Batra ny statsminister.

Inser man detta så inser man också att det skulle kunna ske redan nu, och kunde ha skett redan hösten/vintern 2014 efter att Löfvens budget föll. Då fanns det en riksdagsmajoritet för alliansens budget, men alliansen var då alldeles för räddhågsna inför SD-stödet att vi istället fick decemberöverenskommelsen. DÖ var en produkt av att S skickligt utnyttjade alliansens beröringsskräck inför SD, och det är samma beröringsskräck Löfven vill hålla liv i även om de rödgröna skulle bli mindre än alliansen. Ge honom inte den segern!

Henrik L Barvå

Politisk redaktör

Det var i en intervju i Svenska Dagbladet i fredags som Stefan Löfven (S) helt oblygt och utan att skämmas deklarerade att han ämnar sitta kvar på statsministerposten även om allianspartierna skulle bli större än de rödgröna efter valet 2018. Omgående kom kritiken från borgerligt håll om hur en maktfullkomlig Löfven tänker klamra sig fast vi makten även efter en valförlust, och att han inte respekterar demokratin.

Jaha, må så vara men det är inte något särskilt upplysande reaktion. Den är snarare ett tecken på att man inte efter alla år har förstått det politiska maktspelet. Undra på att svensk borgerlighet fortfarande känns som eviga förlorare även efter att de emellanåt lyckats inneha regeringsmakten. Det är klart att en socialdemokrat aldrig släpper ifrån sig makten om han inte är absolut tvungen till det. För i socialdemokratins DNA sitter maktkromosomen fastare än någon annan.

Därför kan regeringen Löfvens politik kännas eller vara hur misslyckad och tafatt som helst, det som ytterst räknas inom denna rörelse är själva maktinnehavet. Det är produkten av det decennielånga sammanväxandet mellan stat och parti som skedde under efterkrigstiden. Det Löfven nu säger borde därför egentligen inte förvåna någon. Sossarnas medel för att sitta vid makten är nu att splittra alliansen.

Det är därför han säger att han inte, till skillnad från Fredrik Reinfeldt (M) som smet undan med svansen mellan benen redan på valnatten, inte tänker avgå frivilligt. En statsminister måste inte avgå efter ett val. Däremot så måste, efter en grundlagsändring, en nyvald riksdag inom två veckor hålla en omröstning om statsministern har fortsatt förtroende. Och då krävs det att en aktiv majoritet (alltså 175 ledamöter eller mer) röstar mot honom.

I detta scenario betyder det att Löfven bara kan avsättas om alliasen och Sverigedemokraterna röstar nej tillsammans. Däri ligger Löfvens snillrika taktik. Då kan han utmåla det som att alliansen och SD skulle agera samfällt för att sedan bilda ett nytt regeringsunderlag, vilket skulle skrämma upp tillräckligt många liberalpartister och centerpartister (samt en och annan nymoderat och kristdemokrat också). Därmed skulle allianssamarbetet kunna spricka och Löfven få chansen att fortsätta regera med ett blocköverskridande stöd från mitten. Och det eviga och allt överskuggande maktinnehavet skulle kunna fortsätta.

Löfvens mål är inte att regera med SD:s aktiva stöd, vilket är det enda som skulle kunna fungera om alliansen trots allt håller ihop. Hans mål är att alliansen i detta scenario inte skall kunna regera med SD:s passiva stöd (alltså som det var 2010-2014) genom att skrämma C och L med SD-spöket. Om inte allianspartierna förstår och själva lär sig spela detta maktspel är de räddningslöst förlorade redan innan – och efter – de eventuellt har vunnit.

Därför går det inte att nog understryka hur viktigt det är för allianspartierna att hålla ihop och inte låta sig hunsas av Löfvens skrämseltaktik. Håller de ihop, och inte bryr sig om försöken från de rödgröna att smeta ned dem med SD, så måste Löfven gå. Då blir Anna Kinberg Batra ny statsminister.

Inser man detta så inser man också att det skulle kunna ske redan nu, och kunde ha skett redan hösten/vintern 2014 efter att Löfvens budget föll. Då fanns det en riksdagsmajoritet för alliansens budget, men alliansen var då alldeles för räddhågsna inför SD-stödet att vi istället fick decemberöverenskommelsen. DÖ var en produkt av att S skickligt utnyttjade alliansens beröringsskräck inför SD, och det är samma beröringsskräck Löfven vill hålla liv i även om de rödgröna skulle bli mindre än alliansen. Ge honom inte den segern!

Henrik L Barvå

Politisk redaktör