2016-09-17 06:01

2016-09-17 06:01

Att dölja och vilseleda

Intervju: Stefan Olsson

Desinformation är den centrala delen i Rysslands militära strategi och därför lägger de ned enorma resurser på det, säger Stefan Olsson.

NWT har intervjuat Stefan Olsson, krönikör i denna tidning, fil dr i statsvetenskap och tidigare säkerhetspolitisk analytiker vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) med anledning av hans nya bok ”Vilseledning” (Timbro förlag). Boken analyserar hur svenska redaktioner har återgett kriget i Ukraina och vilken påverkan rysk desinformation har haft på rapporteringen.

Varför har du skrivit den här boken?

– Jag märkte att den ryska informationskrigföringen hade haft effekt på den svenska nyhetsförmedlingen, samtidigt som det saknades en grundläggande undersökning som visade hur den processen såg ut.

Hur upptäckte du att nyhetsförmedlingen påverkats?

­– Det blev tydligt i samband med ockupationen av Krim. Istället för att skriva ut att det handlade om ryska soldater, vilket svenska medier gjorde till en början, ändrade de sig efter att Putin kraftigt dementerat detta och började i stället skriva ”soldater med ryskliknande uniformer” och liknande omskrivningar. Redaktionerna visste att det var ryska soldater men dementin skapade trots det osäkerhet i ett par dagar. Det var allt som behövdes för att Kreml skulle kunna konsolidera makten på Krim.

­– Politikerna i väst hade så klart tillgång till underrättelser som bevisade att det var ryska soldater på Krim. Problemet är att politikers agerande är beroende av hur medierna väljer att rapportera, vilket Ryssland utnyttjade till fullo.

Varför valde du titeln ”Vilseledning”?

– När jag började skriva använde jag ordet propaganda. Men det här handlar inte om att övertyga motståndarsidan om att det som påstås är sant. Istället vräker man ut desinformation för att skapa en rökridå i syfte att dölja militära skeenden. Genom att vilseleda kan man lyckas fördröja viktiga beslut hos motståndarsidan.

Stater har alltid använt sig av desinformation och vilseledning vid konflikter. Vad är det speciella med Rysslands agerande?

– Det unika här är omfattningen. Desinformation är den centrala delen i Rysslands militära strategi och därför lägger de ned enorma resurser på det. Anledningen är insikten om att Ryssland militärt är underlägset Nato. Därför försöker Kreml flytta konflikten till den mediala arenan i stället, där det finns en möjlighet att få ett strategiskt övertag.

I boken skriver du att den vanliga journalistiska metoden att skildra en konflikt inte fungerar när medier rapporterar om kriget i Ukraina. Varför?

– Normalt brukar man som reporter låta två sidor komma till tals och låta läsaren eller lyssnaren landa i sin egen slutsats. Det fungerar dock bara om båda sidor är sanningsenliga. Problemet med Ryssland är att de inte tvekar att använda sig av rena lögner, vilket gör det direkt felaktigt att presentera konflikten som att det handlar om två olika perspektiv men med samma bäring i verkligheten. Det finns ju som bekant inte något mellanting mellan sanning och lögn.

Hur bör medierna hantera detta?

– Nyhetsjournalister får givetvis inte utse sig själva till domare och göra avsteg från opartiskheten. Däremot borde journalisten redovisa fakta som visar det orimliga i den ena partens påståenden. Den som tar del av informationen förstår då vilken sida som ligger närmast sanningen.

– Därför fungerar inte korta nyhetstelegram av typen som TT skickar ut om till exempel kriget i Ukraina. Där finns inte utrymmet för den typen av nödvändiga fakta.

Hur väl har våra svenska journalister stått emot Rysslands försök till vilseledning?

– Våra Rysslandskorrespondenter gör ett bra jobb. I början blev de lurade, men nu har de lärt sig hur Ryssland arbetar och ser igenom det. Problemet är allmänreportrarna och TT. Där saknas viktig kunskap. Är du inte insatt i problematiken med desinformation blir du lätt vilseledd.

Hur ser framtiden ut?

– Det kommer att gå bra. Men mer resurser behöver läggas på Rysslandsbevakningen. Specialreportrar är nyckeln. Tidningarnas möjligheter är tyvärr dåliga. Ansvaret fallet därför på public service-bolagen som har de ekonomiska förutsättningarna att satsa på den typen av journalistik.

Vem vill du ska läsa den här boken?

– Boken vänder sig främst till två målgrupper; journaliststudenter, eftersom journalister är den främsta måltavlan för Rysslands desinformation, samt personer med ett säkerhetspolitiskt intresse. Men boken kan självklart läsas av alla. Ju fler som blir medvetna om problemet desto bättre.

Erik Thyselius

NWT har intervjuat Stefan Olsson, krönikör i denna tidning, fil dr i statsvetenskap och tidigare säkerhetspolitisk analytiker vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) med anledning av hans nya bok ”Vilseledning” (Timbro förlag). Boken analyserar hur svenska redaktioner har återgett kriget i Ukraina och vilken påverkan rysk desinformation har haft på rapporteringen.

Varför har du skrivit den här boken?

– Jag märkte att den ryska informationskrigföringen hade haft effekt på den svenska nyhetsförmedlingen, samtidigt som det saknades en grundläggande undersökning som visade hur den processen såg ut.

Hur upptäckte du att nyhetsförmedlingen påverkats?

­– Det blev tydligt i samband med ockupationen av Krim. Istället för att skriva ut att det handlade om ryska soldater, vilket svenska medier gjorde till en början, ändrade de sig efter att Putin kraftigt dementerat detta och började i stället skriva ”soldater med ryskliknande uniformer” och liknande omskrivningar. Redaktionerna visste att det var ryska soldater men dementin skapade trots det osäkerhet i ett par dagar. Det var allt som behövdes för att Kreml skulle kunna konsolidera makten på Krim.

­– Politikerna i väst hade så klart tillgång till underrättelser som bevisade att det var ryska soldater på Krim. Problemet är att politikers agerande är beroende av hur medierna väljer att rapportera, vilket Ryssland utnyttjade till fullo.

Varför valde du titeln ”Vilseledning”?

– När jag började skriva använde jag ordet propaganda. Men det här handlar inte om att övertyga motståndarsidan om att det som påstås är sant. Istället vräker man ut desinformation för att skapa en rökridå i syfte att dölja militära skeenden. Genom att vilseleda kan man lyckas fördröja viktiga beslut hos motståndarsidan.

Stater har alltid använt sig av desinformation och vilseledning vid konflikter. Vad är det speciella med Rysslands agerande?

– Det unika här är omfattningen. Desinformation är den centrala delen i Rysslands militära strategi och därför lägger de ned enorma resurser på det. Anledningen är insikten om att Ryssland militärt är underlägset Nato. Därför försöker Kreml flytta konflikten till den mediala arenan i stället, där det finns en möjlighet att få ett strategiskt övertag.

I boken skriver du att den vanliga journalistiska metoden att skildra en konflikt inte fungerar när medier rapporterar om kriget i Ukraina. Varför?

– Normalt brukar man som reporter låta två sidor komma till tals och låta läsaren eller lyssnaren landa i sin egen slutsats. Det fungerar dock bara om båda sidor är sanningsenliga. Problemet med Ryssland är att de inte tvekar att använda sig av rena lögner, vilket gör det direkt felaktigt att presentera konflikten som att det handlar om två olika perspektiv men med samma bäring i verkligheten. Det finns ju som bekant inte något mellanting mellan sanning och lögn.

Hur bör medierna hantera detta?

– Nyhetsjournalister får givetvis inte utse sig själva till domare och göra avsteg från opartiskheten. Däremot borde journalisten redovisa fakta som visar det orimliga i den ena partens påståenden. Den som tar del av informationen förstår då vilken sida som ligger närmast sanningen.

– Därför fungerar inte korta nyhetstelegram av typen som TT skickar ut om till exempel kriget i Ukraina. Där finns inte utrymmet för den typen av nödvändiga fakta.

Hur väl har våra svenska journalister stått emot Rysslands försök till vilseledning?

– Våra Rysslandskorrespondenter gör ett bra jobb. I början blev de lurade, men nu har de lärt sig hur Ryssland arbetar och ser igenom det. Problemet är allmänreportrarna och TT. Där saknas viktig kunskap. Är du inte insatt i problematiken med desinformation blir du lätt vilseledd.

Hur ser framtiden ut?

– Det kommer att gå bra. Men mer resurser behöver läggas på Rysslandsbevakningen. Specialreportrar är nyckeln. Tidningarnas möjligheter är tyvärr dåliga. Ansvaret fallet därför på public service-bolagen som har de ekonomiska förutsättningarna att satsa på den typen av journalistik.

Vem vill du ska läsa den här boken?

– Boken vänder sig främst till två målgrupper; journaliststudenter, eftersom journalister är den främsta måltavlan för Rysslands desinformation, samt personer med ett säkerhetspolitiskt intresse. Men boken kan självklart läsas av alla. Ju fler som blir medvetna om problemet desto bättre.

Erik Thyselius

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.