2016-09-16 06:00

2016-09-16 06:00

Vem ska granska granskarna?

Signerat:

I februari i år vigde SVT traditionsenligt ett helt okritiskt inslag åt LO:s årliga rapport om att klyftorna i samhället ökar.

Genom att smalna av urvalet till att endast omfatta vd:arna för Sveriges 50 största bolag blir inkomstskillnaden mellan näringslivets direktörer och låginkomsttagare illusoriskt stor, och rapporten bör därför behandlas mer som propaganda än ett faktainlägg. I förra veckan rapporterade dock branschtidningen Journalisten att granskningsnämnden, som har till syfte att bedöma om public service-bolagen lever upp till de krav som ställs i sändningstillståndet, fällt inslaget då SVT inte gjort någon ”rimlig saklighetskontroll”.

För den som följt granskningsnämndens arbete och är någorlunda insatt i hur nämnden vanligtvis resonerar vad gäller kravet på saklighet är beslutet närapå förbluffande i sin tydlighet. I Timbrorapporten ”Sakligheten i SVT och SR” (författad av Mats Olin och undertecknad) tas flera fall upp där granskningsnämnden valt att fria public service-bolagen trots att ett inslag bevisligen varit osakligt.

Ett tydligt exempel är SR:s missvisande rapportering om visstidsanställningar, där lyssnaren gavs bilden av att anställningsformen blev allt vanligare i samhället (som av en slump även det ett återkommande LO-narrativ), trots att det inte skett någon trendmässig förändring de senaste 20 åren. Granskningsnämnden valde ändå att fria det anmälda inslaget. Eftersom ingen närmare mätperiod angavs ansåg nämnden att kravet på saklighet var uppfyllt, utan att motivera beslutet närmare.

Möjligen är det den senaste tidens granskning av granskningsnämnden som föranledde nämndens beslut att fälla SVT (narcissten inom mig vill att det ska vara så) även om det givetvis inte går att kontrollera. Fällningen av LO-inslaget till trots återstår det grundläggande problemet med granskningsnämnden. Som Timbrorapporten visade gör nämnden ingen egen kontroll av sakläget för att kontrollera sakligheten i ett inslag, utan förlitar sig på att de inlagor (yttranden) som skickas in av anmälare respektive programbolag är korrekta.

Det säger sig självt att det är problematiskt för en nämnd att göra en rimlig bedömning baserat på vinklade partsinlagor, vilket är det ord som bäst beskriver de allra flesta yttrandena. I ett fall som rörde SR:s rapportering om andrahandsuthyrningen i Stockholm visade det sig till exempel att programbolagets yttrande var kraftigt missvisande för att inte säga rent vilseledande. Underlaget var dock tillräckligt för att granskningsnämnden skulle fria inslaget. Därtill är nämndens möjlighet till sanktioner vid en fällning, där programbolaget pliktskyldigt läser upp en rättelse, nästintill skrattretande.

Givet att behovet av korrekt rapportering är större än någonsin, mot bakgrund av såväl alternativmedias frammarsch och ryska påverkansförsök, behövs det dock någon form av kontrollorgan för programbolagen. Förslaget att skrota granskningsnämnden till förmån för en medieombudsman, som fungerar på samma sätt som tidningarnas pressombudsman, ter sig därför som en mycket god idé.

Erik Thyselius

Praktikant från SNB:s skribentskola och tidigare verksam vid Timbro Medieinstitut

Genom att smalna av urvalet till att endast omfatta vd:arna för Sveriges 50 största bolag blir inkomstskillnaden mellan näringslivets direktörer och låginkomsttagare illusoriskt stor, och rapporten bör därför behandlas mer som propaganda än ett faktainlägg. I förra veckan rapporterade dock branschtidningen Journalisten att granskningsnämnden, som har till syfte att bedöma om public service-bolagen lever upp till de krav som ställs i sändningstillståndet, fällt inslaget då SVT inte gjort någon ”rimlig saklighetskontroll”.

För den som följt granskningsnämndens arbete och är någorlunda insatt i hur nämnden vanligtvis resonerar vad gäller kravet på saklighet är beslutet närapå förbluffande i sin tydlighet. I Timbrorapporten ”Sakligheten i SVT och SR” (författad av Mats Olin och undertecknad) tas flera fall upp där granskningsnämnden valt att fria public service-bolagen trots att ett inslag bevisligen varit osakligt.

Ett tydligt exempel är SR:s missvisande rapportering om visstidsanställningar, där lyssnaren gavs bilden av att anställningsformen blev allt vanligare i samhället (som av en slump även det ett återkommande LO-narrativ), trots att det inte skett någon trendmässig förändring de senaste 20 åren. Granskningsnämnden valde ändå att fria det anmälda inslaget. Eftersom ingen närmare mätperiod angavs ansåg nämnden att kravet på saklighet var uppfyllt, utan att motivera beslutet närmare.

Möjligen är det den senaste tidens granskning av granskningsnämnden som föranledde nämndens beslut att fälla SVT (narcissten inom mig vill att det ska vara så) även om det givetvis inte går att kontrollera. Fällningen av LO-inslaget till trots återstår det grundläggande problemet med granskningsnämnden. Som Timbrorapporten visade gör nämnden ingen egen kontroll av sakläget för att kontrollera sakligheten i ett inslag, utan förlitar sig på att de inlagor (yttranden) som skickas in av anmälare respektive programbolag är korrekta.

Det säger sig självt att det är problematiskt för en nämnd att göra en rimlig bedömning baserat på vinklade partsinlagor, vilket är det ord som bäst beskriver de allra flesta yttrandena. I ett fall som rörde SR:s rapportering om andrahandsuthyrningen i Stockholm visade det sig till exempel att programbolagets yttrande var kraftigt missvisande för att inte säga rent vilseledande. Underlaget var dock tillräckligt för att granskningsnämnden skulle fria inslaget. Därtill är nämndens möjlighet till sanktioner vid en fällning, där programbolaget pliktskyldigt läser upp en rättelse, nästintill skrattretande.

Givet att behovet av korrekt rapportering är större än någonsin, mot bakgrund av såväl alternativmedias frammarsch och ryska påverkansförsök, behövs det dock någon form av kontrollorgan för programbolagen. Förslaget att skrota granskningsnämnden till förmån för en medieombudsman, som fungerar på samma sätt som tidningarnas pressombudsman, ter sig därför som en mycket god idé.

Erik Thyselius

Praktikant från SNB:s skribentskola och tidigare verksam vid Timbro Medieinstitut

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.