2016-09-08 06:00

2016-09-08 06:00

Vid den yttersta gränsen

Signerat:

I dag är det exakt 50 år sedan den kultförklarade amerikanska tv-serien Star Trek sändes för första gången. Den är ett fenomen som vägrar dö ut och som alltjämt roar fansen ännu efter ett halvsekel.

Det var den 8 september 1966 som tv-kanalen NBC sände avsnittet ”The Man Trap” och under tre års tid producerades och visades 79 avsnitt av originalserien. I Sverige fick vi vänta tills våren 1977 då den svenska statstelevisionen i ett anfall av välvilja visade nio av dem. Där och då blev jag som barn frälst på Star Trek. För vad fanns det inte att gilla – ett stort rymdskepp (USS Enterprise) på äventyr i galaxen, med spännande utomjordingar, till och med i besättningen (den spetsörade Mr Spock). Och intresset har hållit i sig genom alla år.

Dock blev aldrig Star Trek samma stora fenomen i Sverige som i många andra länder, kanske beroende på att man trots allt inte visade så mycket. Framgångarna var heller inte självklara till en början i Amerika. Star Trek slogs med låga tittarsiffror, och vi ett tillfälle räddades den från nedläggning av en intensiv och omtalad brevskrivingskampanj. Det var först under omfattande repriseringar som den fick fler fans, så kallade Trekkies, och blev kult.

Under 1970-talet kom en animerad Star Trek-serie och det fanns långt framskridna planer på en ny tv-serie. Efter framgångarna med Stjärnornas krig så bestämde man sig för att göra en film istället – Star Trek The Motion Picture. Under 1980-talet fick Star Trek sedan nytt liv genom en serie filmer med de gamla skådespelarna. 1987 var tiden mogen för en ny tv-serie – Star Trek The Next Generation, som sedan följdes av, ibland parallellt, tre nya serier – Deep Space Nine, Voyager och Enterprise – med nya skådespelare. Inalles tio filmer och över 700 avsnitt. Mycket för en Trekkie att sätta tänderna i.

2005 var det dock slut. Den senaste tv-serien lades ned och det ansågs allmänt att Star Trek blivit trött och upprepande, och trots en kreativ spurt under Enterprises sista säsonger räckte det inte till för att locka tillräckligt med tittare. 2009 gjorde producenten och regissören JJ Abrams en omstart av Star Trek, som i allt väsentligt utspelar sig i ett alternativt universum. Jag har aldrig gillat dessa filmer som jag tycker saknar själ och den där genuina Star Trek-känslan jag fick redan som åttaåring. Men nu är det riktiga Star Trek på gång igen. I januari har Star Trek Discovery premiär, i Sverige på Netflix, och den utspelar sig i ”rätt” universum, faktiskt tidsmässigt före originalserien, och den ser jag fram emot.

Men vad är då den där Star Trek-känslan? Det är lite svårt att svara på eftersom det kan vara olika för så olika människor. Ursprungligen skapades den av Gene Roddenberry som en sorts ”wagon train to the stars” – alltså en allegori över hur det gamla västern koloniserades. Den fick också inspiration från böckerna om den brittiske sjöofficern Horatio Hornblower. Nu var det stärnskeppet Enterprise under befäl av James Kirk (William Shatner) som befann sig på ”ett femårigt uppdrag att söka upp nytt liv och nya civilisationer, och djärvt färdas dit ingen färdats förut” som den numera klassiska frasen lyder. Sådant kittlar fantasin.

En annan lockelse var dess i grunden utvecklingspositiva anslag. Mänskligheten har gjort stora framsteg i Star Trek, fattigdom och svält är historia och våld är inte det första man tar till för att lösa problem. Även själva besättningen visade på en stor mångfald, med en svart kvinna, en asiat och en ryss på bryggan, och det var inget särskilt med det. De var bara där och gjorde sina jobb. Star Trek var också en av de allra första med att visa en kyss mellan en vit man och en svart kvinna – detta i rasmotsättningarnas sextiotal.

Även om jag kanske inte riktigt delar all denna optimism, givet hur den mänskliga naturen är beskaffad, så är det ändå lockande att tänka sig att en bättre framtid är möjlig. Star Trek erkänner dock att människan har fel och brister och det var först när den äldre Roddenberry skapade The Next Generation som den där perfektionen blev så pass överdriven att det hämmade själva berättandet. Senare producenter började som tur var röra sig bort från det, särskilt i den mörkare Deep Space Nine, som brukar anses som en kritikerfavorit.

Slutligen så ligger det enligt mig en enorm tjusning i att ha ett helt vidsträckt och sammanhållet berättaruniversum. Alla Star Trek-historier (utom JJ Abrams') utspelar sig i samma fiktiva framtidshistoria som man kan försjunka i och periodvis återse, som man besöker ett gammalt favoritresmål. I kväll blir det omtitt av ”The Man Trap” och i januari lockar upptäckten av Discovery.

Henrik L Barvå

Politisk redaktör

Det var den 8 september 1966 som tv-kanalen NBC sände avsnittet ”The Man Trap” och under tre års tid producerades och visades 79 avsnitt av originalserien. I Sverige fick vi vänta tills våren 1977 då den svenska statstelevisionen i ett anfall av välvilja visade nio av dem. Där och då blev jag som barn frälst på Star Trek. För vad fanns det inte att gilla – ett stort rymdskepp (USS Enterprise) på äventyr i galaxen, med spännande utomjordingar, till och med i besättningen (den spetsörade Mr Spock). Och intresset har hållit i sig genom alla år.

Dock blev aldrig Star Trek samma stora fenomen i Sverige som i många andra länder, kanske beroende på att man trots allt inte visade så mycket. Framgångarna var heller inte självklara till en början i Amerika. Star Trek slogs med låga tittarsiffror, och vi ett tillfälle räddades den från nedläggning av en intensiv och omtalad brevskrivingskampanj. Det var först under omfattande repriseringar som den fick fler fans, så kallade Trekkies, och blev kult.

Under 1970-talet kom en animerad Star Trek-serie och det fanns långt framskridna planer på en ny tv-serie. Efter framgångarna med Stjärnornas krig så bestämde man sig för att göra en film istället – Star Trek The Motion Picture. Under 1980-talet fick Star Trek sedan nytt liv genom en serie filmer med de gamla skådespelarna. 1987 var tiden mogen för en ny tv-serie – Star Trek The Next Generation, som sedan följdes av, ibland parallellt, tre nya serier – Deep Space Nine, Voyager och Enterprise – med nya skådespelare. Inalles tio filmer och över 700 avsnitt. Mycket för en Trekkie att sätta tänderna i.

2005 var det dock slut. Den senaste tv-serien lades ned och det ansågs allmänt att Star Trek blivit trött och upprepande, och trots en kreativ spurt under Enterprises sista säsonger räckte det inte till för att locka tillräckligt med tittare. 2009 gjorde producenten och regissören JJ Abrams en omstart av Star Trek, som i allt väsentligt utspelar sig i ett alternativt universum. Jag har aldrig gillat dessa filmer som jag tycker saknar själ och den där genuina Star Trek-känslan jag fick redan som åttaåring. Men nu är det riktiga Star Trek på gång igen. I januari har Star Trek Discovery premiär, i Sverige på Netflix, och den utspelar sig i ”rätt” universum, faktiskt tidsmässigt före originalserien, och den ser jag fram emot.

Men vad är då den där Star Trek-känslan? Det är lite svårt att svara på eftersom det kan vara olika för så olika människor. Ursprungligen skapades den av Gene Roddenberry som en sorts ”wagon train to the stars” – alltså en allegori över hur det gamla västern koloniserades. Den fick också inspiration från böckerna om den brittiske sjöofficern Horatio Hornblower. Nu var det stärnskeppet Enterprise under befäl av James Kirk (William Shatner) som befann sig på ”ett femårigt uppdrag att söka upp nytt liv och nya civilisationer, och djärvt färdas dit ingen färdats förut” som den numera klassiska frasen lyder. Sådant kittlar fantasin.

En annan lockelse var dess i grunden utvecklingspositiva anslag. Mänskligheten har gjort stora framsteg i Star Trek, fattigdom och svält är historia och våld är inte det första man tar till för att lösa problem. Även själva besättningen visade på en stor mångfald, med en svart kvinna, en asiat och en ryss på bryggan, och det var inget särskilt med det. De var bara där och gjorde sina jobb. Star Trek var också en av de allra första med att visa en kyss mellan en vit man och en svart kvinna – detta i rasmotsättningarnas sextiotal.

Även om jag kanske inte riktigt delar all denna optimism, givet hur den mänskliga naturen är beskaffad, så är det ändå lockande att tänka sig att en bättre framtid är möjlig. Star Trek erkänner dock att människan har fel och brister och det var först när den äldre Roddenberry skapade The Next Generation som den där perfektionen blev så pass överdriven att det hämmade själva berättandet. Senare producenter började som tur var röra sig bort från det, särskilt i den mörkare Deep Space Nine, som brukar anses som en kritikerfavorit.

Slutligen så ligger det enligt mig en enorm tjusning i att ha ett helt vidsträckt och sammanhållet berättaruniversum. Alla Star Trek-historier (utom JJ Abrams') utspelar sig i samma fiktiva framtidshistoria som man kan försjunka i och periodvis återse, som man besöker ett gammalt favoritresmål. I kväll blir det omtitt av ”The Man Trap” och i januari lockar upptäckten av Discovery.

Henrik L Barvå

Politisk redaktör