2016-09-03 06:01

2016-09-03 06:01

Förvirrande religionsdialog

SIGNERAT

En sådan dialog syftar inte till att någon ska ändra sin uppfattning om vad hon i grunden tror på. Ingen förväntas bli övertygad om att hon valt fel religion, skriver Stefan Olsson.

Ingen kan ha undkommit att se hur den islamistiska terrorn har ökat, och därmed risken för att det ska uppstå konflikter mellan muslimer i allmänhet och andra grupper i samhället. Det finns därför ett behov av ”religionsdialog”. Men vad menar vi egentligen med det? Jag tror att vi menar två olika saker, och att det är bra om vi vet vad det är vi vill åstadkomma.

Det ena sättet att se på religionsdialog är att människor med olika tro sätter sig vid samma bord och försöker utröna om det möjligen är så att de tror på samma gud trots att de tillhör olika religioner. Frågan är inte ointressant utan har sysselsatt religionsfilosofer i årtusenden. C S Lewis, den kände barnboksförfattaren, skrev även mycket om sin kristna tro. Han menade att troende inom andra religioner inte kunde dömas ut som hopplösa fall, utan att man skulle se dem som att de var sanningen på spåret. De hade bara inte riktigt träffat rätt.

Med detta som ingång blir dialogens syfte att komma samman och diskutera trosfrågor förutsättningslöst som i ett vetenskapligt seminarium. Genom att byta information och argument med varandra blir alla mer kunniga och vi kommer närmre sanningen tillsammans. Syftet med dialogen är att deltagarna ska ändra sina uppfattningar om vad de tror på. Idealt sett ska till och med konsensus uppstå, inte för att konsensus har ett värde i sig, utan som ett resultat av att alla ser och tolkar fakta på samma sätt. Denna typ av dialog förutsätter att deltagarna är villiga att ändra sina allra mest grundläggande uppfattningar. Den kristne som deltar ska vara beredvillig att komma ut som jude eller muslim (eller kanske hindu).

Ett annat sätt att se på religionsdialog är att denna ska syfta till att röja undan misstroende. När vi människor delar in oss i grupper finns det alltid en risk för att vi börjar kalla varandra för otrevliga saker. Vi anmärker på dåligt beteende i den andra gruppen och skryter om vår egen förträfflighet.

I detta fall handlar om att vi ska lära känna varandra, rensa undan fördomar, få insikt i varför den ena religionens traditioner är på ett visst sätt så att vi kan förstå att det som vid första anblick förefaller vara vansinne kanske ändå har en rimlig förklaring. En sådan dialog syftar inte till att någon ska ändra sin uppfattning om vad hon i grunden tror på. Ingen förväntas bli övertygad om att hon valt fel religion. Dialogen ska bara säkerställa att konflikter inte uppstår på grund av vanliga mänskliga tillkortakommanden.

Religionsdialog kan föras på båda sätt, men den som initierar dialogen bör veta vad syftet är för att det inte ska bli en soppa av allt. Ett exempel på hur det kan bli fel är den artikel som ett antal ledande företrädare för de abrahamitska religionerna publicerade på Dagens Nyheters debattsida. Den undertecknades av Anders Arborelius, ärkebiskop i Stockholms katolska stift, Antje Jackelén, Svenska kyrkans ärkebiskop, Mahmoud Khalfi, ordförande, Sveriges imamråd, Nadia Marhri Lodin, vice ordförande, Sveriges muslimska råd samt Ute Steyer, rabbin, Stockholms judiska församling.

Artikeln kom till som ett lovvärt försök att förklara att fiendskap inte ska råda mellan religionerna. Men samtidigt lyckades de också skriva att ”gudstron i alla tre religioner förknippad med berättelsen om Abraham och hans familj och alla tre förstår Gud som universums skapare. Rimligen kan det bara finnas en. På det viset är det självklart att judar, kristna och muslimer talar om samma Gud.”

Samma Gud? Betyder det att författarna vill att jag som kristen ska sätta mig ned och fundera på om jag egentligen inte är muslim istället? Nu tror jag inte att det var så det menade, men det är just detta som blir förvirrande. Varför alls gå in på frågan om vi tror på samma gud eller inte om syftet bara är att vi ska rensa undan misstroende och fördomar? Till saken hör att både kristendomen och islam är missionerande religioner. Biskopar och imamer är inte filosofer utan predikanter med uppgift att övertyga andra om att just de har rätt och ingen annan.

Dialog mellan människor som tillhör olika religioner är givetvis alltid bra, eftersom vi måste kunna umgås trots skillnader i vad vi tror på. Men det är inte samma sak som att försöka slå ihop alla religioner till en. Det vore bra om Sveriges religiösa ledare kunde klargöra detta och sluta antyda att alla tror på samma gud om man inte menar det.

Stefan Olsson

Fil dr i statskunskap och frilansskribent

Ingen kan ha undkommit att se hur den islamistiska terrorn har ökat, och därmed risken för att det ska uppstå konflikter mellan muslimer i allmänhet och andra grupper i samhället. Det finns därför ett behov av ”religionsdialog”. Men vad menar vi egentligen med det? Jag tror att vi menar två olika saker, och att det är bra om vi vet vad det är vi vill åstadkomma.

Det ena sättet att se på religionsdialog är att människor med olika tro sätter sig vid samma bord och försöker utröna om det möjligen är så att de tror på samma gud trots att de tillhör olika religioner. Frågan är inte ointressant utan har sysselsatt religionsfilosofer i årtusenden. C S Lewis, den kände barnboksförfattaren, skrev även mycket om sin kristna tro. Han menade att troende inom andra religioner inte kunde dömas ut som hopplösa fall, utan att man skulle se dem som att de var sanningen på spåret. De hade bara inte riktigt träffat rätt.

Med detta som ingång blir dialogens syfte att komma samman och diskutera trosfrågor förutsättningslöst som i ett vetenskapligt seminarium. Genom att byta information och argument med varandra blir alla mer kunniga och vi kommer närmre sanningen tillsammans. Syftet med dialogen är att deltagarna ska ändra sina uppfattningar om vad de tror på. Idealt sett ska till och med konsensus uppstå, inte för att konsensus har ett värde i sig, utan som ett resultat av att alla ser och tolkar fakta på samma sätt. Denna typ av dialog förutsätter att deltagarna är villiga att ändra sina allra mest grundläggande uppfattningar. Den kristne som deltar ska vara beredvillig att komma ut som jude eller muslim (eller kanske hindu).

Ett annat sätt att se på religionsdialog är att denna ska syfta till att röja undan misstroende. När vi människor delar in oss i grupper finns det alltid en risk för att vi börjar kalla varandra för otrevliga saker. Vi anmärker på dåligt beteende i den andra gruppen och skryter om vår egen förträfflighet.

I detta fall handlar om att vi ska lära känna varandra, rensa undan fördomar, få insikt i varför den ena religionens traditioner är på ett visst sätt så att vi kan förstå att det som vid första anblick förefaller vara vansinne kanske ändå har en rimlig förklaring. En sådan dialog syftar inte till att någon ska ändra sin uppfattning om vad hon i grunden tror på. Ingen förväntas bli övertygad om att hon valt fel religion. Dialogen ska bara säkerställa att konflikter inte uppstår på grund av vanliga mänskliga tillkortakommanden.

Religionsdialog kan föras på båda sätt, men den som initierar dialogen bör veta vad syftet är för att det inte ska bli en soppa av allt. Ett exempel på hur det kan bli fel är den artikel som ett antal ledande företrädare för de abrahamitska religionerna publicerade på Dagens Nyheters debattsida. Den undertecknades av Anders Arborelius, ärkebiskop i Stockholms katolska stift, Antje Jackelén, Svenska kyrkans ärkebiskop, Mahmoud Khalfi, ordförande, Sveriges imamråd, Nadia Marhri Lodin, vice ordförande, Sveriges muslimska råd samt Ute Steyer, rabbin, Stockholms judiska församling.

Artikeln kom till som ett lovvärt försök att förklara att fiendskap inte ska råda mellan religionerna. Men samtidigt lyckades de också skriva att ”gudstron i alla tre religioner förknippad med berättelsen om Abraham och hans familj och alla tre förstår Gud som universums skapare. Rimligen kan det bara finnas en. På det viset är det självklart att judar, kristna och muslimer talar om samma Gud.”

Samma Gud? Betyder det att författarna vill att jag som kristen ska sätta mig ned och fundera på om jag egentligen inte är muslim istället? Nu tror jag inte att det var så det menade, men det är just detta som blir förvirrande. Varför alls gå in på frågan om vi tror på samma gud eller inte om syftet bara är att vi ska rensa undan misstroende och fördomar? Till saken hör att både kristendomen och islam är missionerande religioner. Biskopar och imamer är inte filosofer utan predikanter med uppgift att övertyga andra om att just de har rätt och ingen annan.

Dialog mellan människor som tillhör olika religioner är givetvis alltid bra, eftersom vi måste kunna umgås trots skillnader i vad vi tror på. Men det är inte samma sak som att försöka slå ihop alla religioner till en. Det vore bra om Sveriges religiösa ledare kunde klargöra detta och sluta antyda att alla tror på samma gud om man inte menar det.

Stefan Olsson

Fil dr i statskunskap och frilansskribent