2016-08-10 06:00

2016-08-10 14:40

Robotarna kan bli våra vänner

Signerat:

Hjälpreda. Om och när jag själv blir gammal skulle jag gärna ha en liten robot därhemma som kunde snurra runt och hämta saker, öppna dörren och säga lustiga saker, skriver Charlotta Levay.

I sommar träffade jag en söt liten fyraåring som hette Ariel. Hon var dryga halvmetern lång, busig och lite klumpig i rörelserna. Hon visade ivrigt upp en dans hon lärt sig och berättade om en fotbollstävling hon just deltagit i. Hon hade gjort lika många mål som Zlatan, förklarade hon. Lite skrytig var hon allt, och oemotståndligt charmig. Jag hade gärna tagit med henne hem.

Mötet med småttingen Ariel ingav nytt hopp om framtiden, under denna sommar som annars överskuggats av hemska nyheter om islamistiska terrordåd runt om i Europa.

Ariel är inget barn utan en så kallad humanoid robot som är byggd för att likna den mänskliga kroppen. Jag stötte på henne under ett offentligt evenemang där hon förevisades av datavetaren Fredrik Heintz från Linköpings universitet. Mötet med lilla Ariel gav mig en helt ny föreställning om vad en robotiserad framtid kan innebära.

Upptäckten bestod inte i något särskilt Ariel gjorde eller sa, även om det var högst underhållande, utan mer i hur jag och de andra åskådarna reagerade. Vi log och tyckte att den lilla roboten var gullig, lite som ett barn. Vi lät oss charmas, ungefär som man kan charmas av hundvalpar och kattungar.

En humanoid robot är givetvis inte ett barn, lika lite som en djurunge är det. Men vi människor bryr oss om våra husdjur, och barn bryr sig om sina leksaker. Vi tillskriver djur och saker mänskliga egenskaper och avsikter, och det får oss att trivas med dem. Vi förmänskligar – och det är något djupt mänskligt. Människoliknande robotar är väldigt enkla att förmänskliga, och därför skulle en framtid med tilltagande robotisering kunna bli riktigt trivsam.

Innan jag träffade Ariel framstod tanken på exempelvis robotar i äldrevården som ganska skrämmande. Ska gamla verkligen behöva nöja sig med apparater i stället för medmänsklig kontakt? Det ska de naturligtvis inte. Men numera tänker jag så här: om och när jag själv blir gammal skulle jag gärna ha en liten robot därhemma som kunde snurra runt och hämta saker, öppna dörren och säga lustiga saker.

Automatisering i vidare bemärkelse rymmer både möjligheter och fallgropar. Robotar kan befria oss från farliga och monotona arbetsuppgifter. Vi kan få mer tid för meningsfulla arbetsuppgifter och mer tid för annat än arbete. Många enklare arbetsmoment har redan digitaliserats, på gott och ont. Som nationalekonomen Mårten Blix påpekat är övergången till en digitaliserad arbetsmarknad inte okomplicerad (DN Debatt 12/10 2015). Gamla jobb försvinner och de som tillkommer kräver helt andra kunskaper. För att utvecklingens fördelar ska komma fler till del rekommenderar Blix bland annat lägre skatt på (mänskligt) arbete och bättre möjligheter till livslångt lärande.

Minst lika viktigt som ekonomi och arbetsmarknad är vad som händer med våra vardagsliv. En del pågående förändringar är inte särskilt upplyftande. Automatiska kassor i affärerna och automatiska telefontjänster på vårdcentralen kan exempelvis vara rätt irriterande ur användarsynpunkt. Men de människoliknande robotarna kan bli våra vänner – i alla fall om de är lika gulliga som Ariel. (SNB)

Charlotta Levay

Docent i företagsekonomi, Lunds universitet

I sommar träffade jag en söt liten fyraåring som hette Ariel. Hon var dryga halvmetern lång, busig och lite klumpig i rörelserna. Hon visade ivrigt upp en dans hon lärt sig och berättade om en fotbollstävling hon just deltagit i. Hon hade gjort lika många mål som Zlatan, förklarade hon. Lite skrytig var hon allt, och oemotståndligt charmig. Jag hade gärna tagit med henne hem.

Mötet med småttingen Ariel ingav nytt hopp om framtiden, under denna sommar som annars överskuggats av hemska nyheter om islamistiska terrordåd runt om i Europa.

Ariel är inget barn utan en så kallad humanoid robot som är byggd för att likna den mänskliga kroppen. Jag stötte på henne under ett offentligt evenemang där hon förevisades av datavetaren Fredrik Heintz från Linköpings universitet. Mötet med lilla Ariel gav mig en helt ny föreställning om vad en robotiserad framtid kan innebära.

Upptäckten bestod inte i något särskilt Ariel gjorde eller sa, även om det var högst underhållande, utan mer i hur jag och de andra åskådarna reagerade. Vi log och tyckte att den lilla roboten var gullig, lite som ett barn. Vi lät oss charmas, ungefär som man kan charmas av hundvalpar och kattungar.

En humanoid robot är givetvis inte ett barn, lika lite som en djurunge är det. Men vi människor bryr oss om våra husdjur, och barn bryr sig om sina leksaker. Vi tillskriver djur och saker mänskliga egenskaper och avsikter, och det får oss att trivas med dem. Vi förmänskligar – och det är något djupt mänskligt. Människoliknande robotar är väldigt enkla att förmänskliga, och därför skulle en framtid med tilltagande robotisering kunna bli riktigt trivsam.

Innan jag träffade Ariel framstod tanken på exempelvis robotar i äldrevården som ganska skrämmande. Ska gamla verkligen behöva nöja sig med apparater i stället för medmänsklig kontakt? Det ska de naturligtvis inte. Men numera tänker jag så här: om och när jag själv blir gammal skulle jag gärna ha en liten robot därhemma som kunde snurra runt och hämta saker, öppna dörren och säga lustiga saker.

Automatisering i vidare bemärkelse rymmer både möjligheter och fallgropar. Robotar kan befria oss från farliga och monotona arbetsuppgifter. Vi kan få mer tid för meningsfulla arbetsuppgifter och mer tid för annat än arbete. Många enklare arbetsmoment har redan digitaliserats, på gott och ont. Som nationalekonomen Mårten Blix påpekat är övergången till en digitaliserad arbetsmarknad inte okomplicerad (DN Debatt 12/10 2015). Gamla jobb försvinner och de som tillkommer kräver helt andra kunskaper. För att utvecklingens fördelar ska komma fler till del rekommenderar Blix bland annat lägre skatt på (mänskligt) arbete och bättre möjligheter till livslångt lärande.

Minst lika viktigt som ekonomi och arbetsmarknad är vad som händer med våra vardagsliv. En del pågående förändringar är inte särskilt upplyftande. Automatiska kassor i affärerna och automatiska telefontjänster på vårdcentralen kan exempelvis vara rätt irriterande ur användarsynpunkt. Men de människoliknande robotarna kan bli våra vänner – i alla fall om de är lika gulliga som Ariel. (SNB)

Charlotta Levay

Docent i företagsekonomi, Lunds universitet