2016-08-03 06:00

2016-08-03 06:00

Svår manöver att ta sig ut ur EU

Signerat:

Allt sågs som en möjlighet att få markera missnöje. Efter att man lättat på trycket skulle det hela sedan kunna fortsätta som förut. Den planen sprack. Milt uttryckt, skriver Hans Wallmark.

Parlamentet i London är inrymt i ärevördiga byggnader invid floden Themsen. Big Ben är ett naturligt siktmärke och mångas blickar riktas mot urtavlan. Och det är inte utan att tiden dagar som dessa uppfattas vara ur led efter folkomröstningen i juni och de många politiska följdverkningar den skapat. Vid besök för en tid sedan verkade rent av stenlejonen i Westminster se särskilt missmodiga och buttra ut. Och en parlamentsledamot förklarade hetsigt: ”Jag har bara 20 minuter över för en träff. Låt oss skippa allt småprat. Här är allt upp och ner.”

Både tidigare anhängare som motståndare till ett brittiskt EU-medlemskap tecknar en snarlik bild. Ingen trodde riktigt på att folket skulle rösta för ett utträde. Allt sågs som en möjlighet att få markera missnöje. Efter att man lättat på trycket skulle det hela sedan kunna fortsätta som förut. Den planen sprack. Milt uttryckt.

Ja-sidan hävdas ha varit för loj. Labour fick se många av sina traditionella väljare i arbetarförstäder rösta nej. Folk som aldrig tidigare deltagit i allmänna val engagerade sig för första och kanske även sista gången. Och de som ville lämna EU pressades aldrig på besked om konsekvenserna och därmed behövde det inte bli uppenbart att motståndet sökte sin styrka i många olika slags känslor och åsikter: Allt från marknadsliberala euroskeptiker som tydligt argumenterat emot sedan Margaret Thatchers dagar till de som lutade mycket åt vänster och önskade en djupare social dimension. Men för en stor grupp kom omröstningen inte alls att handla om Europa eller EU:s funktionalitet utan om migration. Ett nej sågs också som ett tydligt nej till människor på väg in. Det skapade engagemang och lidelse.

Känslan av oro och förvirring i parlamentet tiden efter folkomröstningen var därför begriplig. Alla sprang runt för att leta reda på den Plan B som inte fanns. Ej heller någon Plan C eller Plan D. Utmaningen är att några sådana utkast inte heller finns i Bryssel eller i någon av EU-ländernas huvudstäder. Det finns emellertid anledning att inte låta sig luras av det nuvarande tillståndet.

Det blir ingen andra omröstning. UK kommer att lämna EU.

Ordentliga förhandlingar bör komma igång till hösten. Snart är det presidentval i Frankrike och förbundsdagsval i Tyskland. Med ett Storbritannien på väg ut kommer EU:s kraftcentra att allt mer bli i spänningsfältet mellan magnetpolerna Paris och Berlin. 2019 ska nya ledamöter väljas till Europaparlamentet och senast då borde det mesta ha klarats ut för utträdet.

Så här inledningsvis är tongångarna ganska sturska i London. Det påpekas att EU endast är en del av Storbritanniens marknad. Traditionellt finns starka affärsmässiga band både till USA och till Asien. Men bakom fasaden finns en gnagande oro för vad som kan komma att ske ifråga om handeln till och från EU. Många företagare och bolag har snabbt upptäckt att osäkerheten har ett högt pris. Det talas om att landet kan ha kastat in sig själv i en tid av recession. Besked har snabbt kommit att tänkta investeringar och satsningar inte blir av. En parlamentsledamot invald på ett mandat från centrala London berättar om alla frustrerade och ilskna rader han får motta från personer som jobbar i finansdistrikten: ”De undrar alla en sak. Hur kunde detta få ske?”

Inte minst det faktum att folkomröstningens resultat följdes av så påtagliga ekonomiska reaktioner har nog haft en starkt avkylande effekt i andra EU-länder. Man förstår att det är på riktigt! Ifall UK tycks drabbas så här pass hårt – hur skulle det då inte gå med ett mindre land?

Det politiska konststycke och reptrick regeringen i London kommer att försöka ge sig på är att säkra tillgång till EU:s inre marknad så långt som är möjligt. Inte minst är det av betydelse för de finansiella tjänster som erbjuds av många företag i UK och där man intar något av en särställning. Samtidigt som friheterna för kapital, varor och tjänster ska säkras ska den förhindras för människor. Med alla rimliga mått kommer detta att visa sig bli en mycket svår manöver.

En viktig del av det europeiska samarbetet är en gemensam utrikes- och säkerhetspolitisk linje. EU har genom sanktioner och andra former av agerande visat sig vara en förhållandevis stark kraft när de 28 medlemsstaterna gör det tillsammans. Det handlar även om att dela på information, kunskap och lägesbilder. För resten av länderna kommer det att bli en förlust med Storbritannien utanför. En konsekvens kan bli att Nato därmed blir ett än mer betydelsefullt organ något som icke-medlemmar som Sverige och Finland kan komma att märka av.

Som en konsekvens av omröstningen valde premiärminister Cameron att avgå. Förvånansvärt enkelt och elegant har regerande Tory-partiet samlat sig bakom en ny ledare, Theresa May, som kvickt kvitterat det visade förtroendet genom agera dugligt och ta ut en egen kurs. Två-tre veckors inre oro har nu följts av ett lugn som inte kommer att avbrytas av något tidigarelagt parlamentsval. Värre är det med socialdemokratiska Labour som slits av en svår ordförandestrid där oppositionsledaren Jeremy Corbyn öppet ifrågasätts av en majoritet av de egna parlamentsledamöterna. Huruvida han kommer att sitta kvar avgörs i en kommande medlemsomröstning.

Och nyss utnämnde utrikesminister Boris Johnson? Ja, det är en helt annan historia. En helt annan.

Hans Wallmark (M)

Riksdagsledamot och försvarspolitisk talesperson

Parlamentet i London är inrymt i ärevördiga byggnader invid floden Themsen. Big Ben är ett naturligt siktmärke och mångas blickar riktas mot urtavlan. Och det är inte utan att tiden dagar som dessa uppfattas vara ur led efter folkomröstningen i juni och de många politiska följdverkningar den skapat. Vid besök för en tid sedan verkade rent av stenlejonen i Westminster se särskilt missmodiga och buttra ut. Och en parlamentsledamot förklarade hetsigt: ”Jag har bara 20 minuter över för en träff. Låt oss skippa allt småprat. Här är allt upp och ner.”

Både tidigare anhängare som motståndare till ett brittiskt EU-medlemskap tecknar en snarlik bild. Ingen trodde riktigt på att folket skulle rösta för ett utträde. Allt sågs som en möjlighet att få markera missnöje. Efter att man lättat på trycket skulle det hela sedan kunna fortsätta som förut. Den planen sprack. Milt uttryckt.

Ja-sidan hävdas ha varit för loj. Labour fick se många av sina traditionella väljare i arbetarförstäder rösta nej. Folk som aldrig tidigare deltagit i allmänna val engagerade sig för första och kanske även sista gången. Och de som ville lämna EU pressades aldrig på besked om konsekvenserna och därmed behövde det inte bli uppenbart att motståndet sökte sin styrka i många olika slags känslor och åsikter: Allt från marknadsliberala euroskeptiker som tydligt argumenterat emot sedan Margaret Thatchers dagar till de som lutade mycket åt vänster och önskade en djupare social dimension. Men för en stor grupp kom omröstningen inte alls att handla om Europa eller EU:s funktionalitet utan om migration. Ett nej sågs också som ett tydligt nej till människor på väg in. Det skapade engagemang och lidelse.

Känslan av oro och förvirring i parlamentet tiden efter folkomröstningen var därför begriplig. Alla sprang runt för att leta reda på den Plan B som inte fanns. Ej heller någon Plan C eller Plan D. Utmaningen är att några sådana utkast inte heller finns i Bryssel eller i någon av EU-ländernas huvudstäder. Det finns emellertid anledning att inte låta sig luras av det nuvarande tillståndet.

Det blir ingen andra omröstning. UK kommer att lämna EU.

Ordentliga förhandlingar bör komma igång till hösten. Snart är det presidentval i Frankrike och förbundsdagsval i Tyskland. Med ett Storbritannien på väg ut kommer EU:s kraftcentra att allt mer bli i spänningsfältet mellan magnetpolerna Paris och Berlin. 2019 ska nya ledamöter väljas till Europaparlamentet och senast då borde det mesta ha klarats ut för utträdet.

Så här inledningsvis är tongångarna ganska sturska i London. Det påpekas att EU endast är en del av Storbritanniens marknad. Traditionellt finns starka affärsmässiga band både till USA och till Asien. Men bakom fasaden finns en gnagande oro för vad som kan komma att ske ifråga om handeln till och från EU. Många företagare och bolag har snabbt upptäckt att osäkerheten har ett högt pris. Det talas om att landet kan ha kastat in sig själv i en tid av recession. Besked har snabbt kommit att tänkta investeringar och satsningar inte blir av. En parlamentsledamot invald på ett mandat från centrala London berättar om alla frustrerade och ilskna rader han får motta från personer som jobbar i finansdistrikten: ”De undrar alla en sak. Hur kunde detta få ske?”

Inte minst det faktum att folkomröstningens resultat följdes av så påtagliga ekonomiska reaktioner har nog haft en starkt avkylande effekt i andra EU-länder. Man förstår att det är på riktigt! Ifall UK tycks drabbas så här pass hårt – hur skulle det då inte gå med ett mindre land?

Det politiska konststycke och reptrick regeringen i London kommer att försöka ge sig på är att säkra tillgång till EU:s inre marknad så långt som är möjligt. Inte minst är det av betydelse för de finansiella tjänster som erbjuds av många företag i UK och där man intar något av en särställning. Samtidigt som friheterna för kapital, varor och tjänster ska säkras ska den förhindras för människor. Med alla rimliga mått kommer detta att visa sig bli en mycket svår manöver.

En viktig del av det europeiska samarbetet är en gemensam utrikes- och säkerhetspolitisk linje. EU har genom sanktioner och andra former av agerande visat sig vara en förhållandevis stark kraft när de 28 medlemsstaterna gör det tillsammans. Det handlar även om att dela på information, kunskap och lägesbilder. För resten av länderna kommer det att bli en förlust med Storbritannien utanför. En konsekvens kan bli att Nato därmed blir ett än mer betydelsefullt organ något som icke-medlemmar som Sverige och Finland kan komma att märka av.

Som en konsekvens av omröstningen valde premiärminister Cameron att avgå. Förvånansvärt enkelt och elegant har regerande Tory-partiet samlat sig bakom en ny ledare, Theresa May, som kvickt kvitterat det visade förtroendet genom agera dugligt och ta ut en egen kurs. Två-tre veckors inre oro har nu följts av ett lugn som inte kommer att avbrytas av något tidigarelagt parlamentsval. Värre är det med socialdemokratiska Labour som slits av en svår ordförandestrid där oppositionsledaren Jeremy Corbyn öppet ifrågasätts av en majoritet av de egna parlamentsledamöterna. Huruvida han kommer att sitta kvar avgörs i en kommande medlemsomröstning.

Och nyss utnämnde utrikesminister Boris Johnson? Ja, det är en helt annan historia. En helt annan.

Hans Wallmark (M)

Riksdagsledamot och försvarspolitisk talesperson

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.