2016-08-02 06:00

2016-08-02 06:00

Bara barn ska behandlas som barn

Signerat:

Barn är på väg att bli vuxna, och därmed också på väg att lära sig vad det innebär att ta ansvar. Då kan de inte bemötas som vuxna, som borde ha lärt sig det, skriver Gustaf Almkvist.

Hur ska en domstol resonera om den är osäker på hur gammal någon är? Denna fråga har ekat obesvarad i ett antal uppmärksammade rättsfall på sista tiden. Nu har Högsta domstolen besvarat den.

Jag har ingen uppfattning om hur vanligt det är att personer med oklara identitetsuppgifter ljuger om sin ålder för svenska domstolar. Med tanke på att barn och unga på många sätt får en mildare behandling är det inte svårt att se att det kan vara förmånligt att göra det. Jag saknar också kunskapen för att avgöra hur säkra olika medicinska metoder för att bestämma människors ålder egentligen är. Så mycket tycks stå klart att de kan ge en stark indikation om ett åldersspann.

Det jag däremot är helt säker på är att barn och unga som begår brott ska behandlas annorlunda än vuxna. Barn under 15 år får inte straffas överhuvudtaget. Vore det då rimligt att den som begår ett brott på sin 15-årsdag ska straffas som en vuxen, bara för att vi känner sympati med offret och avsky inför brottet? Knappast. Barn är på väg att bli vuxna, och därmed också på väg att lära sig vad det innebär att ta ansvar. Då kan de inte bemötas som vuxna, som borde ha lärt sig det.

Det kan förstås diskuteras exakt var olika gränser ska dras och hur stort genomslag på straffet som en lägre ålder ska ha. Men att barn och unga alls förtjänar en mildare behandling har jag svårt att se hur man på allvar kan ifrågasätta. Barn utvecklar fortfarande sitt konsekvenstänkande – och därmed sin ansvarsförmåga. Och ett långt straff slår betydligt hårdare mot någon som är 15–20 år, de kanske mest kritiska åren i en människas utveckling.

Just för att detta är viktigt har rapporterna om att domstolar har godtagit tveksamma åldersuppgifter oroat mig. En generositet och tolerans som missbrukas riskerar förr eller senare att upphöra. Därför är HD:s dom glädjande.

Om en domstol är osäker på något brukar ofta det alternativ väljas som är mest förmånligt för den tilltalade. Nu konstaterar i stället HD att åklagaren bara har bevisbördan i frågor som handlar om själva den brottsliga gärningen. Där krävs bevisning bortom rimligt tvivel. Detta måste skiljas från frågor som har betydelse för reaktionen på brottet, till exempel vilken ålder gärningsmannen har. I dessa frågor, slår HD fast, ska istället det mest sannolika alternativet gälla. Det förändrar bilden betydligt.

I HD:s fall sade gärningsmannen själv att han var 16 år. Han hade tidigare förekommit med ett antal olika identiteter och åldrar, som högst 29 år. En undersökning visade att hans visdomständer var fullt utvecklade. HD ansåg därför att det mest sannolika var att han hade fyllt 20 år. Två av de fem domarna ansåg rentav att det mest sannolika var att han var över 21 år, alltså åldern för fullt vuxenansvar.

Just den bedömningen spelar mindre roll än de utgångspunkter som slogs fast. För HD:s dom innebär att vi förhoppningsvis kan lämna en både förvirrad och onödigt misstänkliggörande debatt bakom oss. Utrymmet för att felaktigt få med sig en domstol på att man är minderårig har minskat betydligt. (SNB)

Gustaf Almkvist

Doktorand i straffrätt vid Uppsala universitet

Hur ska en domstol resonera om den är osäker på hur gammal någon är? Denna fråga har ekat obesvarad i ett antal uppmärksammade rättsfall på sista tiden. Nu har Högsta domstolen besvarat den.

Jag har ingen uppfattning om hur vanligt det är att personer med oklara identitetsuppgifter ljuger om sin ålder för svenska domstolar. Med tanke på att barn och unga på många sätt får en mildare behandling är det inte svårt att se att det kan vara förmånligt att göra det. Jag saknar också kunskapen för att avgöra hur säkra olika medicinska metoder för att bestämma människors ålder egentligen är. Så mycket tycks stå klart att de kan ge en stark indikation om ett åldersspann.

Det jag däremot är helt säker på är att barn och unga som begår brott ska behandlas annorlunda än vuxna. Barn under 15 år får inte straffas överhuvudtaget. Vore det då rimligt att den som begår ett brott på sin 15-årsdag ska straffas som en vuxen, bara för att vi känner sympati med offret och avsky inför brottet? Knappast. Barn är på väg att bli vuxna, och därmed också på väg att lära sig vad det innebär att ta ansvar. Då kan de inte bemötas som vuxna, som borde ha lärt sig det.

Det kan förstås diskuteras exakt var olika gränser ska dras och hur stort genomslag på straffet som en lägre ålder ska ha. Men att barn och unga alls förtjänar en mildare behandling har jag svårt att se hur man på allvar kan ifrågasätta. Barn utvecklar fortfarande sitt konsekvenstänkande – och därmed sin ansvarsförmåga. Och ett långt straff slår betydligt hårdare mot någon som är 15–20 år, de kanske mest kritiska åren i en människas utveckling.

Just för att detta är viktigt har rapporterna om att domstolar har godtagit tveksamma åldersuppgifter oroat mig. En generositet och tolerans som missbrukas riskerar förr eller senare att upphöra. Därför är HD:s dom glädjande.

Om en domstol är osäker på något brukar ofta det alternativ väljas som är mest förmånligt för den tilltalade. Nu konstaterar i stället HD att åklagaren bara har bevisbördan i frågor som handlar om själva den brottsliga gärningen. Där krävs bevisning bortom rimligt tvivel. Detta måste skiljas från frågor som har betydelse för reaktionen på brottet, till exempel vilken ålder gärningsmannen har. I dessa frågor, slår HD fast, ska istället det mest sannolika alternativet gälla. Det förändrar bilden betydligt.

I HD:s fall sade gärningsmannen själv att han var 16 år. Han hade tidigare förekommit med ett antal olika identiteter och åldrar, som högst 29 år. En undersökning visade att hans visdomständer var fullt utvecklade. HD ansåg därför att det mest sannolika var att han hade fyllt 20 år. Två av de fem domarna ansåg rentav att det mest sannolika var att han var över 21 år, alltså åldern för fullt vuxenansvar.

Just den bedömningen spelar mindre roll än de utgångspunkter som slogs fast. För HD:s dom innebär att vi förhoppningsvis kan lämna en både förvirrad och onödigt misstänkliggörande debatt bakom oss. Utrymmet för att felaktigt få med sig en domstol på att man är minderårig har minskat betydligt. (SNB)

Gustaf Almkvist

Doktorand i straffrätt vid Uppsala universitet

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.