2016-07-29 06:00

2016-07-29 06:00

Nedsudlad kröning

SIGNERAT

Precis som väntat utsågs Hillary Rodham Clinton till det demokratiska partiets presidentkandidat på konventet i Philadelphia, som pågått i veckan. Men det blev inte den fläckfria klang- och jubelföreställning de hoppats på.

Efter förra veckans trumpande på republikanernas konvent var det nu demokraternas tur. Och därmed har Förenta Staterna fått två av de mest ogillade presidentkandidaterna någonsin. I valet blir frågan inte riktigt vem som är mest populär utan snarare vem som är minst impopulär i den amerikanska väljarkåren. Inga gamla politiska och historiska sanningar gäller längre så det kan gå precis hur som helst.

Trots att han stöter bort många med sina obalanserade utfall så har Donald Trump åtminstone fördelen av att tala till det utbredda missnöje som finns med det politiska etablissemanget, och om något så är Hillary Clinton själva sinnebilden av detta etablissemang. Därför fick hon länge kämpa i primärvalen mot en riktig outsider, Bernie Sanders, en gammal socialist, som lyckades slå an en sträng hos de radikala unga väljarna. Sent omsider har Sanders slutit upp bakom Clinton, men frågan är i vilken utsträckning hans väljare har det.

Hillary Clinton har alltid varit vänster, mer så än sin man Bill Clinton, men Sanders närvaro har tvingat henne ännu längre ut på den kanten. Överhuvudtaget har demokraterna gått allt längre vänsterut de senaste åren och det började redan med Barack Obama. Kanske det är därför hon utsett den relativt färglöse senatorn Tim Kaine till sin vicepresidentkandidat. Han anses stå lite mer åt höger,

Inledningen på konventet förmörkades av de läckta e-postmeddelandena från demokraternas nationella kommitté (DNC) där det tydligt framgick hur de favoriserat Clinton och motarbetat Sanders under primärvalskampanjen, liksom hur fullkomligt cyniskt demokraterna uppvaktar och binder till sig minoritetsgrupper. Det fick ordföranden Debbie Wasserman Schultz att avgå och Sanders anhängare att gå i taket. Intressant är också att säkerhetsexperter tror att det var rysk underrättelsetjänst som låg bakom dataintrånget. Dokumenten lades ut på Wikileaks, som är i rysk sold.

Trump fick ta emot berättigat ovett när han sade att han hoppades att ryssarna skulle kunna gräva fram de 30 000 e-postmeddelanden som raderats från Clintons server. Han syftade då på ett problem som förföljt henne under flera år. Som utrikesminister skötte hon sin mejlkorrespondens via en privat egen server, i trots mot alla säkerhetsregler. Hon har sedan raderat drygt 30 000 av dem när det hela uppdagades, och hänvisat till att de var privata.

Visst är det anmärkningsvärt när en presidentkandidat uppmanar ett annat lands underrättelsetjänst att hacka en politisk motståndare, men Clintonkampanjen gick i fällan när de blev upprörda. Om det nu rörde sig om högst personliga mejl, som Clinton hävdat, så finns det väl inget att uppröra sig över ur ett nationellt säkerhetsperspektiv?

Trots hennes olagliga hantering med sin e-postserver valde både FBI och Obamas justitieminister att inte gå vidare med det hela, vilket inte kan ses som något annat än ett beslut taget av politiska hänsyn. Vilken annan person som helst i motsvarande ställning hade åkt dit så det visslar om det.

En annan affär som förföljer henne rör terrorattacken i Benghazi i Libyen 2012 där fyra amerikaner, inklusive ambassadören, dödades. Hon anses ha mörklagt fakta, struntat i varningar och agerat senfärdigt för att sedan skylla ifrån sig.

Hillary Clintons största problem är att hon inte är vidare omtyckt och inte ses som pålitlig. När Bill Clinton i sitt tal till konventet försökte visa på hennes mänskliga sidor föll det platt även om han gick igenom deras förhållande år efter år (den uppmärksamme noterade att han hoppade över 1998 då han blev ställd inför riksrätt för att ha ljugit om sin affär med praktikanten Monica Lewinsky).

Korruptionsmoln omger också paret Clinton, och då genom deras stiftelse. Båda brukar hålla tal för företag, banker och andra stater, som de inhöstar stora arvoden för. Och det är snarare inflytande än talens innehåll som det betalas för. Vänner och bekanta till paret brukar särbehandlas och de personer och länder som donerat pengar till Clintonstiftelsen kunde få särskilda fördelar under hennes år som utrikesminister.

Clinton är ett politiskt fullblodsdjur och hela hennes framtoning är som en person som hela sitt liv arbetat sig fram till Vita huset, och ”nu skall banne mej ingen ta ifrån mej detta som jag förtjänat”. Denna makthunger skiner igenom och det kan vara det som gör att amerikanerna hellre sätter Trump på 1600 Pennsylvania Avenue.

Henrik L Barvå

Politisk redaktör

Efter förra veckans trumpande på republikanernas konvent var det nu demokraternas tur. Och därmed har Förenta Staterna fått två av de mest ogillade presidentkandidaterna någonsin. I valet blir frågan inte riktigt vem som är mest populär utan snarare vem som är minst impopulär i den amerikanska väljarkåren. Inga gamla politiska och historiska sanningar gäller längre så det kan gå precis hur som helst.

Trots att han stöter bort många med sina obalanserade utfall så har Donald Trump åtminstone fördelen av att tala till det utbredda missnöje som finns med det politiska etablissemanget, och om något så är Hillary Clinton själva sinnebilden av detta etablissemang. Därför fick hon länge kämpa i primärvalen mot en riktig outsider, Bernie Sanders, en gammal socialist, som lyckades slå an en sträng hos de radikala unga väljarna. Sent omsider har Sanders slutit upp bakom Clinton, men frågan är i vilken utsträckning hans väljare har det.

Hillary Clinton har alltid varit vänster, mer så än sin man Bill Clinton, men Sanders närvaro har tvingat henne ännu längre ut på den kanten. Överhuvudtaget har demokraterna gått allt längre vänsterut de senaste åren och det började redan med Barack Obama. Kanske det är därför hon utsett den relativt färglöse senatorn Tim Kaine till sin vicepresidentkandidat. Han anses stå lite mer åt höger,

Inledningen på konventet förmörkades av de läckta e-postmeddelandena från demokraternas nationella kommitté (DNC) där det tydligt framgick hur de favoriserat Clinton och motarbetat Sanders under primärvalskampanjen, liksom hur fullkomligt cyniskt demokraterna uppvaktar och binder till sig minoritetsgrupper. Det fick ordföranden Debbie Wasserman Schultz att avgå och Sanders anhängare att gå i taket. Intressant är också att säkerhetsexperter tror att det var rysk underrättelsetjänst som låg bakom dataintrånget. Dokumenten lades ut på Wikileaks, som är i rysk sold.

Trump fick ta emot berättigat ovett när han sade att han hoppades att ryssarna skulle kunna gräva fram de 30 000 e-postmeddelanden som raderats från Clintons server. Han syftade då på ett problem som förföljt henne under flera år. Som utrikesminister skötte hon sin mejlkorrespondens via en privat egen server, i trots mot alla säkerhetsregler. Hon har sedan raderat drygt 30 000 av dem när det hela uppdagades, och hänvisat till att de var privata.

Visst är det anmärkningsvärt när en presidentkandidat uppmanar ett annat lands underrättelsetjänst att hacka en politisk motståndare, men Clintonkampanjen gick i fällan när de blev upprörda. Om det nu rörde sig om högst personliga mejl, som Clinton hävdat, så finns det väl inget att uppröra sig över ur ett nationellt säkerhetsperspektiv?

Trots hennes olagliga hantering med sin e-postserver valde både FBI och Obamas justitieminister att inte gå vidare med det hela, vilket inte kan ses som något annat än ett beslut taget av politiska hänsyn. Vilken annan person som helst i motsvarande ställning hade åkt dit så det visslar om det.

En annan affär som förföljer henne rör terrorattacken i Benghazi i Libyen 2012 där fyra amerikaner, inklusive ambassadören, dödades. Hon anses ha mörklagt fakta, struntat i varningar och agerat senfärdigt för att sedan skylla ifrån sig.

Hillary Clintons största problem är att hon inte är vidare omtyckt och inte ses som pålitlig. När Bill Clinton i sitt tal till konventet försökte visa på hennes mänskliga sidor föll det platt även om han gick igenom deras förhållande år efter år (den uppmärksamme noterade att han hoppade över 1998 då han blev ställd inför riksrätt för att ha ljugit om sin affär med praktikanten Monica Lewinsky).

Korruptionsmoln omger också paret Clinton, och då genom deras stiftelse. Båda brukar hålla tal för företag, banker och andra stater, som de inhöstar stora arvoden för. Och det är snarare inflytande än talens innehåll som det betalas för. Vänner och bekanta till paret brukar särbehandlas och de personer och länder som donerat pengar till Clintonstiftelsen kunde få särskilda fördelar under hennes år som utrikesminister.

Clinton är ett politiskt fullblodsdjur och hela hennes framtoning är som en person som hela sitt liv arbetat sig fram till Vita huset, och ”nu skall banne mej ingen ta ifrån mej detta som jag förtjänat”. Denna makthunger skiner igenom och det kan vara det som gör att amerikanerna hellre sätter Trump på 1600 Pennsylvania Avenue.

Henrik L Barvå

Politisk redaktör