2016-07-22 06:00

2016-07-22 06:00

En trumpartad föreställning

SIGNERAT

Så är då Donald Trump officiellt utsedd till det republikanska partiets presidentkandidat. Det har varit en sorglig uppvisning på konventet hos det parti han kidnappat.

Att Trump skulle bli republikanernas presidentkandidat var väntat sedan han vann flest delegater i primärvalen. Fram tills dess fanns ändå ett hopp om att hitta en lösning på själva konventet. Förr i världen brukade de amerikanska partikonventen vara platser där man gjorde upp om vilka kandidater som var mest acceptabla för de flesta. Så icke länge, nu är det majoritetsvälde som gäller, och det passar en populist som Trump perfekt.

Därför är konventet mest politisk teater, en show ägnad att lyfta fram den som vunnit och sparka i gång själva presidentvalskampanjen. Att inte ställa upp anses då som illojalt, och är det något som Trump värdesätter så är det lojalitet, för att inte säga servilitet. Många är de republikaner som mer eller mindre förödmjukat sig för att få den nye ledarens gunst – med New Jersey-guvernören Chris Christie som det mest pinsamma exemplet.

Men många tunga republikaner har också helt sonika avstått från att åka till Cleveland, Ohio där konventet äger rum. Bland dem finns alla tidigare republikanska presidenter och presidentkandidater – Bush senior och junior, John McCain och Mitt Romney (Bob Dole är undantaget). Det är också en markering mot en man som kommit utifrån, lagt beslag på partiet och i många stycken bytt politik. Även tunga republikanska och konservativa opinionsbildare håller sig borta, och är de närvarande så är det med kritiska ögon.

Även om de populistiska strömningarna och det utbredda missnöjet mot bland annat ”etablissemanget” som lyft fram Trump går att förstå, så är det emellertid svårare att begripa hur en del mer konservativa och högersinnade människor hamnat i Trumplägret. I den mån det går att bena ut någon sammanhållen politik från Trump så är den sällan konservativ utan han flörtar snarare med vänsteråsikter – mot frihandel och ”Wall Street” och för offentlig välfärd.

Under onsdagen höll den principfast konservative Texassenatorn Ted Cruz, som förlorade primärvalet mot Trump, sitt tal och vägrade då att stödja sin rival. För detta blev han utbuad av den välregisserade publiken. Men vad säger det om Trumps anhängare när de reagerar negativt när Cruz uppmanar dem att ”rösta med sitt samvete”? Där och då kan Cruz ha slutat sin politiska karriär, men det kan lika gärna vara tvärtom. För om och när Trump misslyckas (vare sig han blir president eller inte) så är det de republikanska dissidenterna, de som hållit emot trumpisterna, som kommer att få försöka lappa ihop det som blivit kvar av det republikanska partiet.

Det är i ljuset av det som Trumps val av vicepresidentkandidat blir extra intressant. Mike Pence är guvernör i Indiana, och kompletterar Trump på en mängd områden eftersom han har genuin politisk erfarenhet och dessutom är konservativ. Nu har Pence visserligen också fått förödmjuka sig, men om Trump blir president så kommer Pence att få en oerhört stark ställning helt enkelt eftersom han vet hur saker och ting fungerar. Skulle Trump göra bort sig ordentligt, och kanske till och med tvingas bort eller bli ställd inför riksrätt (kom ihåg var ni läste det först), är det också han som tar över.

Att en president Trump skulle bli något av en joker är ingen överdrift. Han verkar bryta mot de flesta tabun. I en intervju i The New York Times lägger han helt om den utrikespolitiska kursen. Nu svävar han betänkligt på målet om Förenta Staterna skulle komma de baltiska staterna till undsättning i händelse av ett ryskt angrepp. ”Bara om de fullföljt sina åtaganden till oss” säger han och syfta på att de flesta Nato-länder inte spenderar tillräckligt på sitt försvar.

Det kan man ju tycka men att så drastiskt sprida osäkerhet om den säkerhetsordning som gällt i Europa sedan andra världskriget är oansvarigt och olämpligt, och spelar bara den ryske presidenten Putin, som han säger sig beundra, i händerna. I samma intervju uttrycker Trump också oreserverad beundran för Turkiets alltmer diktatoriske härskare Erdogan. Han vill också dra ned på de miltära åtagandena och alliansförpliktelserna världen över. Framskjutna baseringar är till exempel inte nödvändiga.

Det är en nygammal typ av populistisk isolationism som borde göra världen riktigt orolig. Nu mer än på länge behövs en stark amerikansk närvaro när vi rör oss mot en allt större oreda. Ett trumpistiskt tillbakadragande kommer istället att spä på denna oreda. Trump kan bli riktigt farlig.

Henrik L Barvå

Politisk redaktör

Att Trump skulle bli republikanernas presidentkandidat var väntat sedan han vann flest delegater i primärvalen. Fram tills dess fanns ändå ett hopp om att hitta en lösning på själva konventet. Förr i världen brukade de amerikanska partikonventen vara platser där man gjorde upp om vilka kandidater som var mest acceptabla för de flesta. Så icke länge, nu är det majoritetsvälde som gäller, och det passar en populist som Trump perfekt.

Därför är konventet mest politisk teater, en show ägnad att lyfta fram den som vunnit och sparka i gång själva presidentvalskampanjen. Att inte ställa upp anses då som illojalt, och är det något som Trump värdesätter så är det lojalitet, för att inte säga servilitet. Många är de republikaner som mer eller mindre förödmjukat sig för att få den nye ledarens gunst – med New Jersey-guvernören Chris Christie som det mest pinsamma exemplet.

Men många tunga republikaner har också helt sonika avstått från att åka till Cleveland, Ohio där konventet äger rum. Bland dem finns alla tidigare republikanska presidenter och presidentkandidater – Bush senior och junior, John McCain och Mitt Romney (Bob Dole är undantaget). Det är också en markering mot en man som kommit utifrån, lagt beslag på partiet och i många stycken bytt politik. Även tunga republikanska och konservativa opinionsbildare håller sig borta, och är de närvarande så är det med kritiska ögon.

Även om de populistiska strömningarna och det utbredda missnöjet mot bland annat ”etablissemanget” som lyft fram Trump går att förstå, så är det emellertid svårare att begripa hur en del mer konservativa och högersinnade människor hamnat i Trumplägret. I den mån det går att bena ut någon sammanhållen politik från Trump så är den sällan konservativ utan han flörtar snarare med vänsteråsikter – mot frihandel och ”Wall Street” och för offentlig välfärd.

Under onsdagen höll den principfast konservative Texassenatorn Ted Cruz, som förlorade primärvalet mot Trump, sitt tal och vägrade då att stödja sin rival. För detta blev han utbuad av den välregisserade publiken. Men vad säger det om Trumps anhängare när de reagerar negativt när Cruz uppmanar dem att ”rösta med sitt samvete”? Där och då kan Cruz ha slutat sin politiska karriär, men det kan lika gärna vara tvärtom. För om och när Trump misslyckas (vare sig han blir president eller inte) så är det de republikanska dissidenterna, de som hållit emot trumpisterna, som kommer att få försöka lappa ihop det som blivit kvar av det republikanska partiet.

Det är i ljuset av det som Trumps val av vicepresidentkandidat blir extra intressant. Mike Pence är guvernör i Indiana, och kompletterar Trump på en mängd områden eftersom han har genuin politisk erfarenhet och dessutom är konservativ. Nu har Pence visserligen också fått förödmjuka sig, men om Trump blir president så kommer Pence att få en oerhört stark ställning helt enkelt eftersom han vet hur saker och ting fungerar. Skulle Trump göra bort sig ordentligt, och kanske till och med tvingas bort eller bli ställd inför riksrätt (kom ihåg var ni läste det först), är det också han som tar över.

Att en president Trump skulle bli något av en joker är ingen överdrift. Han verkar bryta mot de flesta tabun. I en intervju i The New York Times lägger han helt om den utrikespolitiska kursen. Nu svävar han betänkligt på målet om Förenta Staterna skulle komma de baltiska staterna till undsättning i händelse av ett ryskt angrepp. ”Bara om de fullföljt sina åtaganden till oss” säger han och syfta på att de flesta Nato-länder inte spenderar tillräckligt på sitt försvar.

Det kan man ju tycka men att så drastiskt sprida osäkerhet om den säkerhetsordning som gällt i Europa sedan andra världskriget är oansvarigt och olämpligt, och spelar bara den ryske presidenten Putin, som han säger sig beundra, i händerna. I samma intervju uttrycker Trump också oreserverad beundran för Turkiets alltmer diktatoriske härskare Erdogan. Han vill också dra ned på de miltära åtagandena och alliansförpliktelserna världen över. Framskjutna baseringar är till exempel inte nödvändiga.

Det är en nygammal typ av populistisk isolationism som borde göra världen riktigt orolig. Nu mer än på länge behövs en stark amerikansk närvaro när vi rör oss mot en allt större oreda. Ett trumpistiskt tillbakadragande kommer istället att spä på denna oreda. Trump kan bli riktigt farlig.

Henrik L Barvå

Politisk redaktör