2016-07-16 06:01

2016-07-16 06:01

Invandring då och nu

Signerat:

Det mörknar. Människans historia handlar mycket om framsteg. Politiskt förblev dock länge enväldet norm. Och efter en kort frihetsperiod tornar nu åter orosmoln upp sig. Debattören Anders Edwardsson gör därför i sommar sju världspolitiska utblickar. Denna fjärde del handlar om invandringspolitiken.

Invandring väcker starka känslor. För! Eller emot? Och även om det aldrig finns så klara val är dagens hetsiga debatt delvis naturlig. Invandringsfrågan är ty mer komplex än på mycket länge.

Låt oss början med klichén att vi alla är invandrare. Då människan utvecklades i Östafrika stämmer givetvis detta. Någon idyllisk händelse var dock dess spridning inte. I Europa drabbades exempelvis neandertalarna, som våra förfäder våldtog, mördade och i slutändan helt utrotade.

Efter jordbrukets uppkomst för 10 000 år sen förekom nya folkvandringar, när bönder sökte efter ny åkermark. Men inte heller detta var någon stilla utveckling. Tidigare innevånare måste ty anpassa sig till de nya tiderna. Eller dö. Som i Afrika, där bantufolk cirka 1 000 f Kr påbörjade ett folkmord på jägare-samlare som sedan pågått ända till vår egen tid.

När efter ett tag också stater, gränser, arméer och påföljande tvångsmöjligheter uppstod förändrades sedan migrationsmöjligheterna. För de som valde eller tvingades flytta runt gällde det nu överlag att undvika bråk genom anpassning till lokala seder och bruk. Vilket givetvis inte har hindrat att nya invånare på många ställen kunnat berika sina nya hemländer. Som de cirka tusen järnbrukskunniga valloner som flyttade till Sverige på 1600-talet.

Större folkvandringar har däremot fortsatt att skapa problem. Och detta vare sig det rört sig om utdragna inflyttningsprocesser, som när asiatiska hyksos slog sig ner i det egyptiska Nildeltat på 1600-talet f Kr, eller mer plötsliga inflöden, som när européer på 1500-talet började inta Syd- och Nordamerika och där for fram så att det i dag mest bara finns ruiner kvar av indiankulturerna.

Ett annat mönster har varit att invandrare tvingats sköta sig själva. Till länder som USA, Kanada och Australien fick vem som helst komma så länge dessa var jordbruksekonomier. Det vill säga när folk kunde flytta dit, bygga en gård och föda sig själva. När länderna började industrialiseras och införa välfärdsystem begränsades dock invandringen. Pengarna räckte inte till annars.

Typiskt för lyckad invandring genom historien var ergo varit att den varit begränsad, att invandrare anpassat och tagit vara på sig själva. Så förblev det också allmänt fram emot 1970. Då ekonomin i västvärlden vid den tiden började försämras borde svångremmarna har dragits åt och invandringen logiskt minskats. Många länder valde dock istället inte bara att fortsätta bygga ut redan existerande välfärdssystem, utan även att börja ge direkta bidrag så att utlänningar kunde fortsätta invandra; oftast under beteckningen flyktingar.

Bakgrunden till detta kan diskuteras. Ett facit blev hur som helst att då hög arbetslöshet samtidigt blev legio, så började välfärdsstater som den svenska fungera som all inclusive-hotell utan inträdesavgifter. Många kunde ty invandra och i praktiken leva utan att arbeta.

På senare år har situationen förvärrats ytterligare. Vissa grupper har blivit så talrika, samtidigt som assimileringskrav i mångkulturalismens namn betraktas som rasistiska, att många invandrare slutat att ens försöka anpassa sig. Många länder har därför fragmenterats språkligt och kulturellt.

Vilket skapar än allvarligare problem. Vissa immigranter stödjer nämligen islamistiska ideal, som inte bara innebär krav på sharialagstiftning och annat utan aspirerar på totalt världsherravälde. Och då dessa ofta helt vägrar anpassa sig till västerländska normer, så har problemen blivit akuta inte bara kulturellt (vad gäller kvinnosyn och annat) utan nu även politiskt.

Att det islamistiska hotet är reellt bevisas av återkommande terrorattentat. Och frågan är naturligtvis hur länge utvecklingen kan fortsätta utan än allvarligare urladdningar. De flesta politiker är dock beroende på en kombination av dåligt samvete, okunskap och feghet ovilliga att ens prata om detta.

Detta gäller inte minst i Sverige där staten, media och andra länge nu bedrivit en ren propagandakampanj som stämplar alla som har invändningar rörande invandringspolitiken som mörkermän. Nästa krönika kommer härför att handla om politisk korrekthet.

Anders W Edwardsson

Fil lic i statskunskap vid Catholic University of America i Washington DC

Invandring väcker starka känslor. För! Eller emot? Och även om det aldrig finns så klara val är dagens hetsiga debatt delvis naturlig. Invandringsfrågan är ty mer komplex än på mycket länge.

Låt oss början med klichén att vi alla är invandrare. Då människan utvecklades i Östafrika stämmer givetvis detta. Någon idyllisk händelse var dock dess spridning inte. I Europa drabbades exempelvis neandertalarna, som våra förfäder våldtog, mördade och i slutändan helt utrotade.

Efter jordbrukets uppkomst för 10 000 år sen förekom nya folkvandringar, när bönder sökte efter ny åkermark. Men inte heller detta var någon stilla utveckling. Tidigare innevånare måste ty anpassa sig till de nya tiderna. Eller dö. Som i Afrika, där bantufolk cirka 1 000 f Kr påbörjade ett folkmord på jägare-samlare som sedan pågått ända till vår egen tid.

När efter ett tag också stater, gränser, arméer och påföljande tvångsmöjligheter uppstod förändrades sedan migrationsmöjligheterna. För de som valde eller tvingades flytta runt gällde det nu överlag att undvika bråk genom anpassning till lokala seder och bruk. Vilket givetvis inte har hindrat att nya invånare på många ställen kunnat berika sina nya hemländer. Som de cirka tusen järnbrukskunniga valloner som flyttade till Sverige på 1600-talet.

Större folkvandringar har däremot fortsatt att skapa problem. Och detta vare sig det rört sig om utdragna inflyttningsprocesser, som när asiatiska hyksos slog sig ner i det egyptiska Nildeltat på 1600-talet f Kr, eller mer plötsliga inflöden, som när européer på 1500-talet började inta Syd- och Nordamerika och där for fram så att det i dag mest bara finns ruiner kvar av indiankulturerna.

Ett annat mönster har varit att invandrare tvingats sköta sig själva. Till länder som USA, Kanada och Australien fick vem som helst komma så länge dessa var jordbruksekonomier. Det vill säga när folk kunde flytta dit, bygga en gård och föda sig själva. När länderna började industrialiseras och införa välfärdsystem begränsades dock invandringen. Pengarna räckte inte till annars.

Typiskt för lyckad invandring genom historien var ergo varit att den varit begränsad, att invandrare anpassat och tagit vara på sig själva. Så förblev det också allmänt fram emot 1970. Då ekonomin i västvärlden vid den tiden började försämras borde svångremmarna har dragits åt och invandringen logiskt minskats. Många länder valde dock istället inte bara att fortsätta bygga ut redan existerande välfärdssystem, utan även att börja ge direkta bidrag så att utlänningar kunde fortsätta invandra; oftast under beteckningen flyktingar.

Bakgrunden till detta kan diskuteras. Ett facit blev hur som helst att då hög arbetslöshet samtidigt blev legio, så började välfärdsstater som den svenska fungera som all inclusive-hotell utan inträdesavgifter. Många kunde ty invandra och i praktiken leva utan att arbeta.

På senare år har situationen förvärrats ytterligare. Vissa grupper har blivit så talrika, samtidigt som assimileringskrav i mångkulturalismens namn betraktas som rasistiska, att många invandrare slutat att ens försöka anpassa sig. Många länder har därför fragmenterats språkligt och kulturellt.

Vilket skapar än allvarligare problem. Vissa immigranter stödjer nämligen islamistiska ideal, som inte bara innebär krav på sharialagstiftning och annat utan aspirerar på totalt världsherravälde. Och då dessa ofta helt vägrar anpassa sig till västerländska normer, så har problemen blivit akuta inte bara kulturellt (vad gäller kvinnosyn och annat) utan nu även politiskt.

Att det islamistiska hotet är reellt bevisas av återkommande terrorattentat. Och frågan är naturligtvis hur länge utvecklingen kan fortsätta utan än allvarligare urladdningar. De flesta politiker är dock beroende på en kombination av dåligt samvete, okunskap och feghet ovilliga att ens prata om detta.

Detta gäller inte minst i Sverige där staten, media och andra länge nu bedrivit en ren propagandakampanj som stämplar alla som har invändningar rörande invandringspolitiken som mörkermän. Nästa krönika kommer härför att handla om politisk korrekthet.

Anders W Edwardsson

Fil lic i statskunskap vid Catholic University of America i Washington DC

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.