2016-07-08 15:47

2016-07-08 15:47

Alla vill vara nationalister

SIGNERAT: På plats Almedalen

Det är lite besvärligare att vara Sverigedemokrat nu när de flesta andra partier skärper sin migrationspolitik och dessutom börjar tala om Sverige och svenska värderingar.

Almedalsveckan är med alla sina tusentals aktiviteter oftast så pass spretig att det är svårt att tala om något genomgående tema. Den blir vad man gör den till. Men i år var det i alla fall oerhört många som ville framstå som värnare av det svenska. Beroende på vem som uttalade sig så kunde det dock låta lite olika.

Stefan Löfven (S) pratade till exempel gärna om den svenska modellens förträfflighet och Ebba Busch Thor (KD) om hur hon älskade Sverige men fann att våra värderingar är hotade. Det här är en ny typ av mer nationalistisk retorik i den svenska debatten och den är faktiskt välkommen. Det är bra att SD nu får konkurrens och inte länge kan stoltsera med att ha ensamrätt på att tala om att värna svenska värderingar, särskilt inte som de i många stycken uttrycker värden som egentligen inte känns så svenska.

Detta märktes under Sverigedemokraternas dag i Almedalen. Visst kan de hävda att de var först och att andra partier delvis tagit efter, men att mer respektabla partier nu talar om problem kopplade till migration och normlöshet är ett sundhetstecken för svensk politik. Nu finns det seriösa alternativ för väljarna och man räknar nog med att väljarströmmarna förhoppningsvis kommer tillbaka från SD.

Faktum är att det är de andra partierna som nu kommer med mer konkreta och skarpa förslag. SD slänger sig mest runt med ogenomtänkta idéer, och här i Almedalen var det inte annorlunda. Ta till exempel möjligheterna att införa undantagstillstånd i utsatta förorter, hur nu det skulle gå till rent praktiskt. Där ju snarare ett normaltillstånd som måste fås att råda där, när blåljuspersonal respekteras, kriminaliteten minskar och kvinnor kan röra sig fritt.

Annars har nästan alla ledande partiföreträdare just tagit upp det oacceptabla att poliser, brandmän och ambulanspersonal inte tryggt kan rycka ut till vissa områden. Det borde båda för att det snart genomförs åtgärder för att komma till rätta med problemen. Hela respekten för rättsstaten står på spel.

Miljöpartiets Isabella Lövin inledde sitt partis dag med att presentera ännu en ny nationell samordnare. Den här gången för ett fossilfritt Sverige och den som skall axla uppdraget är Naturskyddsföreningens avgående generalsekreterare Svante Axelsson, sannerligen inget okomplicerat val. Axelsson representerar ett särintresse och nu skall han plötsligt få en sorts myndighetsuppdrag.

Detta särintresse har också visat en beklaglig form av aktivism som tagit sig uppseendeväckande uttryck bland annat genom att sabotera myndighetsbeslut, agera mot skogsavverkning och mot vargjakt i strid med folkviljan. Nu belönas detta av MP genom en upphöjelse till den märkliga och oreglerade konstruktionen ”nationell samordnare”.

Vidare är själva uppgiften märklig. Det handlar om en sorts opinionsbildning och aktivism som statsmakten skall hålla sig för god för. Dessutom rör det sig om ett initiativ för att få ihop olika aktörer, företag, kommuner, regioner och organisationer (hittills drygt 170 stycken) och i praktiken ”fula ut” dem som inte ansluter sig. Det är metoder som annars brukar tillämpas i mer ljusskygga sammanhang.

 

Henrik L Barvå

Politisk redaktör

Almedalsveckan är med alla sina tusentals aktiviteter oftast så pass spretig att det är svårt att tala om något genomgående tema. Den blir vad man gör den till. Men i år var det i alla fall oerhört många som ville framstå som värnare av det svenska. Beroende på vem som uttalade sig så kunde det dock låta lite olika.

Stefan Löfven (S) pratade till exempel gärna om den svenska modellens förträfflighet och Ebba Busch Thor (KD) om hur hon älskade Sverige men fann att våra värderingar är hotade. Det här är en ny typ av mer nationalistisk retorik i den svenska debatten och den är faktiskt välkommen. Det är bra att SD nu får konkurrens och inte länge kan stoltsera med att ha ensamrätt på att tala om att värna svenska värderingar, särskilt inte som de i många stycken uttrycker värden som egentligen inte känns så svenska.

Detta märktes under Sverigedemokraternas dag i Almedalen. Visst kan de hävda att de var först och att andra partier delvis tagit efter, men att mer respektabla partier nu talar om problem kopplade till migration och normlöshet är ett sundhetstecken för svensk politik. Nu finns det seriösa alternativ för väljarna och man räknar nog med att väljarströmmarna förhoppningsvis kommer tillbaka från SD.

Faktum är att det är de andra partierna som nu kommer med mer konkreta och skarpa förslag. SD slänger sig mest runt med ogenomtänkta idéer, och här i Almedalen var det inte annorlunda. Ta till exempel möjligheterna att införa undantagstillstånd i utsatta förorter, hur nu det skulle gå till rent praktiskt. Där ju snarare ett normaltillstånd som måste fås att råda där, när blåljuspersonal respekteras, kriminaliteten minskar och kvinnor kan röra sig fritt.

Annars har nästan alla ledande partiföreträdare just tagit upp det oacceptabla att poliser, brandmän och ambulanspersonal inte tryggt kan rycka ut till vissa områden. Det borde båda för att det snart genomförs åtgärder för att komma till rätta med problemen. Hela respekten för rättsstaten står på spel.

Miljöpartiets Isabella Lövin inledde sitt partis dag med att presentera ännu en ny nationell samordnare. Den här gången för ett fossilfritt Sverige och den som skall axla uppdraget är Naturskyddsföreningens avgående generalsekreterare Svante Axelsson, sannerligen inget okomplicerat val. Axelsson representerar ett särintresse och nu skall han plötsligt få en sorts myndighetsuppdrag.

Detta särintresse har också visat en beklaglig form av aktivism som tagit sig uppseendeväckande uttryck bland annat genom att sabotera myndighetsbeslut, agera mot skogsavverkning och mot vargjakt i strid med folkviljan. Nu belönas detta av MP genom en upphöjelse till den märkliga och oreglerade konstruktionen ”nationell samordnare”.

Vidare är själva uppgiften märklig. Det handlar om en sorts opinionsbildning och aktivism som statsmakten skall hålla sig för god för. Dessutom rör det sig om ett initiativ för att få ihop olika aktörer, företag, kommuner, regioner och organisationer (hittills drygt 170 stycken) och i praktiken ”fula ut” dem som inte ansluter sig. Det är metoder som annars brukar tillämpas i mer ljusskygga sammanhang.

 

Henrik L Barvå

Politisk redaktör