2016-07-02 06:01

2016-07-02 06:01

Islamismens utbredande

Signerat:

Det mörknar. Människans historia handlar mycket om framsteg. Politiskt förblev dock länge enväldet norm. Och efter en kort frihetsperiod tornar nu åter orosmoln upp sig. Debattören Anders Edwardsson gör därför i sommar sju världspolitiska utblickar. Denna tredje del handlar om islamism.

Religioner kan kritiseras på många sätt. Kristendomens teser har exempelvis länge fått kritik från allt från ateister via vetenskapsmän till politiker. Och inget fel i det. Givet allt sattyg som kyrkor hittat på genom historien är seriös kritik välkommen.

Islam kritiseras däremot sällan. Och detta av krassa, politiskt korrekta skäl. För då många invandrare är muslimer är politiker, journalister och andra rädda att förlora röster, bli kallade rasister och, ja, bli hotade. Vissa muslimer är ty beredda begå brott och t o m döda för sin tro. Vilket är gruvsamt, för detta angår inte bara de som, likt konstnären Lars Vilks, direkt hotas för hädelse av profeten Mohammed (eller annat). Det rör även den terrorism som hotar oss alla. För även om bara en ytterst liten andel av alla muslimer är terrorister, så är terrorister ofta islamister.

En orsak till detta är att islamska länder är underutvecklade eller, som Saudi-Arabien, nyrika. Folk där har därför inte genomgått samma sekulariseringsprocess som Europa, där folks tro modererats i takt med att akademiker och andra i århundraden kritiserat dogmer och heliga skrifter. I vissa islamska länder är sådan kritik fortfarande belagd med dödsstraff.

Utveckling leder dock i sig inte till sekularisering. I USA, som har världens största ekonomi och är teknologiskt ledande, är många fortfarande religiösa. Och så var européerna tills för bara hundra år sedan. Därtill är ickemuslimsk terrorism som regel politisk, ideologisk och inte religiös. Något måste ergo finnas som gör islam olik andra religioner. Och det gör det. Inte minst jämfört med västerländsk kristendom.

I början var stat och kyrka ofta ett. Egyptens faraoner var inte bara både kungar och överstepräster utan betraktades som levande gudar. Och även om andra folk hade mindre pösiga ledare var också de nödda att lyda gudarna, tro på horoskop och profetior, etc. Cirka 400 e Kr kom emellertid ett skifte.

Kristendomen hade då nyss blivit statsreligion i Romarriket, som dock samtidigt politiskt delats i två. Och då den västra halvan höll på att falla samman på grund av barbarinvasioner drog filosofen S:t Augustinus en linje i den teologiska sanden. Han förklarade kyrkan för självständig och sa att dess öde därför inte var förknippat med statens. Kyrkan överlevde därför Västroms fall och blev fristående. Och även om både den katolska och senare protestantiska kyrkor ofta missbrukat sin makt har det i västvärlden funnits en gräns mellan politik och religion. Och den har, som sagt, blivit än tydligare genom sekularisering.

Bland kristna finns i dag härför nästan ingen förståelse för religiöst våld. Sådan dårskap är isolerad till sekter. Och även om vissa kan tänka sig dö för sin tro, så har samhället ögonen på dem. Kristet våld är därför i dag ett ickeproblem begränsat till psykiskt sjuka, enstaka abortmotståndare och några afrikanska gerillarörelser.

Inom islam saknas en liknande brandvägg mellan stat och kyrka. Tvärtemot S:t Augustinus fastslog nämligen Mohammed, som verkade på den krigiska arabiska halvön, att politik och religion är samma sak. Och att politiska verktyg som våld, lögn och svek därför kan användas både för att sprida islam och slå ner motståndare. Mordiska mullor kunde härför lätt uppvigla till våld. Och bejakare av islamism, som är en modern men sträng form av politisk islam som bland annat kräver så kallad sharialagstiftning, gör så alltjämt både inom och utom den islamska världen.

Enligt mätningar motsätter sig hela 75 procent av världens 1,7 miljarder muslimer sådant religiöst våld. Men 25 procent tycker alltså annorlunda. Och även om mindre än en procent är beredda gå från ord till handling, så innebär detta att miljontals mördare kan räkna med stöd från över 400 miljoner andra.

Att Osama bin Laden kunde hålla sig gömd i hela elva år visar på vidden av problemet. Liksom de gatudemonstrationer som ofta hålls i muslimska länder till stöd för olika terrorister. Och en fråga är givetvis hur många sådana som numera lever i vår egen del av världen.

Nästa krönika kommer därför att beröra invandringspolitiken.

Anders W Edwardsson

Fil lic i statskunskap vid Catholic University of America i Washington DC

Religioner kan kritiseras på många sätt. Kristendomens teser har exempelvis länge fått kritik från allt från ateister via vetenskapsmän till politiker. Och inget fel i det. Givet allt sattyg som kyrkor hittat på genom historien är seriös kritik välkommen.

Islam kritiseras däremot sällan. Och detta av krassa, politiskt korrekta skäl. För då många invandrare är muslimer är politiker, journalister och andra rädda att förlora röster, bli kallade rasister och, ja, bli hotade. Vissa muslimer är ty beredda begå brott och t o m döda för sin tro. Vilket är gruvsamt, för detta angår inte bara de som, likt konstnären Lars Vilks, direkt hotas för hädelse av profeten Mohammed (eller annat). Det rör även den terrorism som hotar oss alla. För även om bara en ytterst liten andel av alla muslimer är terrorister, så är terrorister ofta islamister.

En orsak till detta är att islamska länder är underutvecklade eller, som Saudi-Arabien, nyrika. Folk där har därför inte genomgått samma sekulariseringsprocess som Europa, där folks tro modererats i takt med att akademiker och andra i århundraden kritiserat dogmer och heliga skrifter. I vissa islamska länder är sådan kritik fortfarande belagd med dödsstraff.

Utveckling leder dock i sig inte till sekularisering. I USA, som har världens största ekonomi och är teknologiskt ledande, är många fortfarande religiösa. Och så var européerna tills för bara hundra år sedan. Därtill är ickemuslimsk terrorism som regel politisk, ideologisk och inte religiös. Något måste ergo finnas som gör islam olik andra religioner. Och det gör det. Inte minst jämfört med västerländsk kristendom.

I början var stat och kyrka ofta ett. Egyptens faraoner var inte bara både kungar och överstepräster utan betraktades som levande gudar. Och även om andra folk hade mindre pösiga ledare var också de nödda att lyda gudarna, tro på horoskop och profetior, etc. Cirka 400 e Kr kom emellertid ett skifte.

Kristendomen hade då nyss blivit statsreligion i Romarriket, som dock samtidigt politiskt delats i två. Och då den västra halvan höll på att falla samman på grund av barbarinvasioner drog filosofen S:t Augustinus en linje i den teologiska sanden. Han förklarade kyrkan för självständig och sa att dess öde därför inte var förknippat med statens. Kyrkan överlevde därför Västroms fall och blev fristående. Och även om både den katolska och senare protestantiska kyrkor ofta missbrukat sin makt har det i västvärlden funnits en gräns mellan politik och religion. Och den har, som sagt, blivit än tydligare genom sekularisering.

Bland kristna finns i dag härför nästan ingen förståelse för religiöst våld. Sådan dårskap är isolerad till sekter. Och även om vissa kan tänka sig dö för sin tro, så har samhället ögonen på dem. Kristet våld är därför i dag ett ickeproblem begränsat till psykiskt sjuka, enstaka abortmotståndare och några afrikanska gerillarörelser.

Inom islam saknas en liknande brandvägg mellan stat och kyrka. Tvärtemot S:t Augustinus fastslog nämligen Mohammed, som verkade på den krigiska arabiska halvön, att politik och religion är samma sak. Och att politiska verktyg som våld, lögn och svek därför kan användas både för att sprida islam och slå ner motståndare. Mordiska mullor kunde härför lätt uppvigla till våld. Och bejakare av islamism, som är en modern men sträng form av politisk islam som bland annat kräver så kallad sharialagstiftning, gör så alltjämt både inom och utom den islamska världen.

Enligt mätningar motsätter sig hela 75 procent av världens 1,7 miljarder muslimer sådant religiöst våld. Men 25 procent tycker alltså annorlunda. Och även om mindre än en procent är beredda gå från ord till handling, så innebär detta att miljontals mördare kan räkna med stöd från över 400 miljoner andra.

Att Osama bin Laden kunde hålla sig gömd i hela elva år visar på vidden av problemet. Liksom de gatudemonstrationer som ofta hålls i muslimska länder till stöd för olika terrorister. Och en fråga är givetvis hur många sådana som numera lever i vår egen del av världen.

Nästa krönika kommer därför att beröra invandringspolitiken.

Anders W Edwardsson

Fil lic i statskunskap vid Catholic University of America i Washington DC