2016-07-01 06:00

2016-07-01 06:00

Eftertankens kranka blekhet

Signerat

Utgången av den brittiska folkomröstningen om EU verkar ha chockat många, även de som kampanjade för ett utträde. Nu börjar de oerhörda konsekvenserna sjunka in.

Talande är att Brexitsidans frontfigurer, som den förre Londonborgmästaren Boris Johnson och justitieministern Michael Gove, gjort sig nästan osynliga sedan de vann omröstningen. Bara UKIP-ledaren Nigel Farage har synts vitt och brett, men den pajasen behöver ju inte ta något ansvar för beslutet. Det verkar som många ledande på lämna-sidan faktiskt blev förvånade, ja rent av chockade, över att de faktiskt vann. Det var en Pyrrhusseger.

Därför är det inte alls förvånande att Boris Johnson i går lät meddela att han inte ställer upp som kandidat till ny ledare för det konservativa Tory-partiet. Premiärminister David Cameron må ha gjort det allra mesta fel inför folkomröstningen, men sättet han deklarerade sin avgång på var smart. Genom att lämna det upp till sin efterträdare, som kommer att utses först i oktober i samband med den konservativa partikonferensen, att börja förhandlingarna om ett utträde, har han satt denne i en närmast hopplös sits.

För att lämna EU krävs att man åberopar artikel 50 i Lissabonfördraget, och nere i Europa är det många som vill att britterna gör det så snart som möjligt. Beskeden har dock varit motstridiga med olika bud från olika EU-ledare vid olika tidpunkter. Det hela måste få ta den tid som krävs för att få till ett bra avtal. Och om det hela drar ut på tiden desto mer uppenbart kommer det att bli hur svårt, smärtsamt och kostsamt ett utträde kommer att bli.

Brexitsidan hade aldrig någon tydlig plan över hur det hela skulle gå till och ägnade sig mest åt önsketänkande. Boris Johnson gav i själv i en kolumn i The Daily Telegraph efter omröstningen uttryck för sina villfarelser, som att Storbritannien utan vidare skulle kunna få tillgång till den inre marknaden utan att behöva betala något för det. Frågan är om Johnson innerst inne verkligen ville lämna EU.

Det bästa britterna kan hoppas på är ett förhållande till EU som Norge har, men det innebär att man ställer upp på den inre marknadens fyra friheter – fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer. Men mycket av Brexitsidans kampanj var riktad mot ”invandringen” och alltså mot fri rörlighet för personer. De kan inte plocka russinen hur den inre marknadens kaka. Likt Norge måste de också betala en saftig avgift till EU, men utan att han någon möjlighet att påverka besluten.

Camerons manöver har effektivt satt käppar i hjulet för de ledande Brexitförespråkarna. Åberopar de inte artikel 50 är de slut, ser de till att Storbritannien lämnar EU är det slut med det Förenade Kungariket och ställer de inte upp, vilket Johnson nu inte gör, är de slut politiskt. En som nu torde ligga bra till som Camerons efterträdare är inrikesministern Theresa May, en lågmäld förespråkare för att stanna kvar.

Nu kanske det faktiskt inte blir något av med Brexit, särskilt inte som problemen blir uppenbara för allt fler och ångern redan har börjat infinna sig. Har väl artikel 50 åberopats finns det ingen återvändo, varför britterna inte har någon brådska. Även Brexitsidans ledare har sagt att ta det lugnt. Folkomröstningen var bara rådgivande, och därtill med knapp majoritet. I Storbritannien är parlamentet suveränt och det krävs ett beslut där för att begära utträde. Men en förkrossande majoritet av ledamöterna är för att stanna kvar och de kan komma fram till att det trots allt ligger i landets intresse att rösta mot ett utträde.

Även parlamentet i Skottland (och i Nordirland och Wales) kan ha vetorätt. Enligt överhusets motsvarighet till EU-nämnden så krävs det samtycke därifrån för ett utträde, och eftersom skottarna och nordirländarna röstade för att stanna kvar så är det inte vidare sannolikt. Parlamentet i Westminster kan visserligen i teorin köra över dem, men måste då upphäva de lagar som gett regionerna självstyre, något som vore politiskt svårt då det bara skulle snabba på en process mot självständighet för dem.

Skottlands försteminister Nicola Sturgeon har redan sagt att en ny omröstning om självständighet är mycket sannolik efter Brexit. Och då skulle den union som varat mellan England och Skottland sedan 1603 vara över. Alldeles enkelt är det dock inte för skottarna. En ny folkomröstning skulle (till skillnad mot den som hölls 2014) vara olaglig i Westministers ögon. Och EU skulle inte kunna börja förhandla om ett separat skotskt medlemskap förrän Brexit var ett faktum, och redan nu har Spanien (som oroar sig över katalansk separatism) sagt att de aldrig kommer att godta det.

Folkomröstningen om EU har kastat in Storbritannien i en djup konstitutionell och politisk kris, och givet hur många problem som tornar upp sig skulle det inte förvåna om man i slutändan lade planerna på Brexit på hyllan. Man kan ju alltid hoppas.

Henrik L Barvå

Politisk redaktör

Talande är att Brexitsidans frontfigurer, som den förre Londonborgmästaren Boris Johnson och justitieministern Michael Gove, gjort sig nästan osynliga sedan de vann omröstningen. Bara UKIP-ledaren Nigel Farage har synts vitt och brett, men den pajasen behöver ju inte ta något ansvar för beslutet. Det verkar som många ledande på lämna-sidan faktiskt blev förvånade, ja rent av chockade, över att de faktiskt vann. Det var en Pyrrhusseger.

Därför är det inte alls förvånande att Boris Johnson i går lät meddela att han inte ställer upp som kandidat till ny ledare för det konservativa Tory-partiet. Premiärminister David Cameron må ha gjort det allra mesta fel inför folkomröstningen, men sättet han deklarerade sin avgång på var smart. Genom att lämna det upp till sin efterträdare, som kommer att utses först i oktober i samband med den konservativa partikonferensen, att börja förhandlingarna om ett utträde, har han satt denne i en närmast hopplös sits.

För att lämna EU krävs att man åberopar artikel 50 i Lissabonfördraget, och nere i Europa är det många som vill att britterna gör det så snart som möjligt. Beskeden har dock varit motstridiga med olika bud från olika EU-ledare vid olika tidpunkter. Det hela måste få ta den tid som krävs för att få till ett bra avtal. Och om det hela drar ut på tiden desto mer uppenbart kommer det att bli hur svårt, smärtsamt och kostsamt ett utträde kommer att bli.

Brexitsidan hade aldrig någon tydlig plan över hur det hela skulle gå till och ägnade sig mest åt önsketänkande. Boris Johnson gav i själv i en kolumn i The Daily Telegraph efter omröstningen uttryck för sina villfarelser, som att Storbritannien utan vidare skulle kunna få tillgång till den inre marknaden utan att behöva betala något för det. Frågan är om Johnson innerst inne verkligen ville lämna EU.

Det bästa britterna kan hoppas på är ett förhållande till EU som Norge har, men det innebär att man ställer upp på den inre marknadens fyra friheter – fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer. Men mycket av Brexitsidans kampanj var riktad mot ”invandringen” och alltså mot fri rörlighet för personer. De kan inte plocka russinen hur den inre marknadens kaka. Likt Norge måste de också betala en saftig avgift till EU, men utan att han någon möjlighet att påverka besluten.

Camerons manöver har effektivt satt käppar i hjulet för de ledande Brexitförespråkarna. Åberopar de inte artikel 50 är de slut, ser de till att Storbritannien lämnar EU är det slut med det Förenade Kungariket och ställer de inte upp, vilket Johnson nu inte gör, är de slut politiskt. En som nu torde ligga bra till som Camerons efterträdare är inrikesministern Theresa May, en lågmäld förespråkare för att stanna kvar.

Nu kanske det faktiskt inte blir något av med Brexit, särskilt inte som problemen blir uppenbara för allt fler och ångern redan har börjat infinna sig. Har väl artikel 50 åberopats finns det ingen återvändo, varför britterna inte har någon brådska. Även Brexitsidans ledare har sagt att ta det lugnt. Folkomröstningen var bara rådgivande, och därtill med knapp majoritet. I Storbritannien är parlamentet suveränt och det krävs ett beslut där för att begära utträde. Men en förkrossande majoritet av ledamöterna är för att stanna kvar och de kan komma fram till att det trots allt ligger i landets intresse att rösta mot ett utträde.

Även parlamentet i Skottland (och i Nordirland och Wales) kan ha vetorätt. Enligt överhusets motsvarighet till EU-nämnden så krävs det samtycke därifrån för ett utträde, och eftersom skottarna och nordirländarna röstade för att stanna kvar så är det inte vidare sannolikt. Parlamentet i Westminster kan visserligen i teorin köra över dem, men måste då upphäva de lagar som gett regionerna självstyre, något som vore politiskt svårt då det bara skulle snabba på en process mot självständighet för dem.

Skottlands försteminister Nicola Sturgeon har redan sagt att en ny omröstning om självständighet är mycket sannolik efter Brexit. Och då skulle den union som varat mellan England och Skottland sedan 1603 vara över. Alldeles enkelt är det dock inte för skottarna. En ny folkomröstning skulle (till skillnad mot den som hölls 2014) vara olaglig i Westministers ögon. Och EU skulle inte kunna börja förhandla om ett separat skotskt medlemskap förrän Brexit var ett faktum, och redan nu har Spanien (som oroar sig över katalansk separatism) sagt att de aldrig kommer att godta det.

Folkomröstningen om EU har kastat in Storbritannien i en djup konstitutionell och politisk kris, och givet hur många problem som tornar upp sig skulle det inte förvåna om man i slutändan lade planerna på Brexit på hyllan. Man kan ju alltid hoppas.

Henrik L Barvå

Politisk redaktör