2016-06-29 06:00

2016-06-29 06:00

Efter volymdiskussionen

Signerat:

Räcker det att nyanlända lär sig tala svenska samt följer lagen, eller krävs ett visst mått av kulturell samhörighet för att vårt land ska hålla ihop, skriver Jonatan Lönnqvist.

Det offentliga samtalet om invandring har förändrats på kort tid. Volymdiskussioner är inte längre tabu, ej heller att medge att vi lever i en folkvandringstid som kommer kräva att vi förhåller oss till frågor som rör migration på ett nytt sätt. Likaså har vi i dag ett mer öppet samtal om de problem som under lång tid har byggts upp i form av invandrares utanförskap. I takt med att åsiktskorridoren har breddats, har även en annan diskussion börjat ta form. Den om värderingar, kultur och samhörighet.

Uttalandet på regeringens ”Sverige tillsammans”-möte i höstas om att det inte finns någon inhemsk svensk kultur väckte debatt och starka känslor. Under vintern och våren följde flera diskussioner som knyter an till vårt förhållande till svensk kultur. Att man i en av melodifestivalens mellanakter bytte ut slutfrasen i nationalsången till ”jag vill dö på jorden” beskrevs av vissa som en symbol för ett självdestruktivt förhållande till vår egen kultur. En bagatell, menade andra.

Museerna hamnade i fokus, bland annat med debatten kring Västerbottens museum och den trend som finns i Museisverige att anpassa sina utställningar till följd av invandringen.

Turbulensen kring Miljöpartiet ledde till en diskussion kring den spänning som kan uppstå mellan jämställdhet å ena sidan, och mångfald å den andra. Självaste statsministern slog fast att i Sverige tar vi varandra i hand. Plötsligt började han och andra partiledare att lyfta fram svenska värderingar i sina anföranden.

Det vi ser är förmodligen början på nästa stora debatt: Räcker det att nyanlända lär sig tala svenska samt följer lagen, eller krävs ett visst mått av kulturell samhörighet för att vårt land ska hålla ihop – och hur ska det i så fall formuleras i praktisk politik?

Det är en svår men nödvändig diskussion. Tyvärr har många debattörer under långt tid gjort sitt bästa för att avfärda frågan, ofta genom att kräva att den som lyfter behovet av kulturell samhörighet också ska kunna presentera en definition av vad som är svensk kultur.

Vissa socialantropologer och etnologer ägnar hela yrkesliv åt att utforska det nationella. Då är det inte lätt för en politiker, som i snitt ges 13 sekunders utrymme i ett nyhetsinslag, att formulera något utöver floskler. Ett samtal kring dessa frågor kräver en större eftertanke än vad som ofta har varit brukligt i samhällsdebatten.

Det begrepp som länge dominerat svensk integrationspolitik har varit mångkultur. Inte i en deskriptiv, utan i en normativ betydelse. Att invandrare uppmuntras att behålla sin kulturella särart har varit i fokus – snarare än att erbjuda dem möjligheter att utforska den svenska kulturen.

Mellan denna normativa mångkulturalism och en hårdför assimileringspolitik finns det många nyanser, på samma sätt som valet inte står mellan fri invandring eller stängda gränser. Men risken är stor att pendeln även i denna fråga kan komma att svänga snabbare än vi hade förutsett. I värsta fall svänger den också långt mer än vad vi skulle önska.

Jonatan Lönnqvist

Svenska Nyhetsbyrån

Det offentliga samtalet om invandring har förändrats på kort tid. Volymdiskussioner är inte längre tabu, ej heller att medge att vi lever i en folkvandringstid som kommer kräva att vi förhåller oss till frågor som rör migration på ett nytt sätt. Likaså har vi i dag ett mer öppet samtal om de problem som under lång tid har byggts upp i form av invandrares utanförskap. I takt med att åsiktskorridoren har breddats, har även en annan diskussion börjat ta form. Den om värderingar, kultur och samhörighet.

Uttalandet på regeringens ”Sverige tillsammans”-möte i höstas om att det inte finns någon inhemsk svensk kultur väckte debatt och starka känslor. Under vintern och våren följde flera diskussioner som knyter an till vårt förhållande till svensk kultur. Att man i en av melodifestivalens mellanakter bytte ut slutfrasen i nationalsången till ”jag vill dö på jorden” beskrevs av vissa som en symbol för ett självdestruktivt förhållande till vår egen kultur. En bagatell, menade andra.

Museerna hamnade i fokus, bland annat med debatten kring Västerbottens museum och den trend som finns i Museisverige att anpassa sina utställningar till följd av invandringen.

Turbulensen kring Miljöpartiet ledde till en diskussion kring den spänning som kan uppstå mellan jämställdhet å ena sidan, och mångfald å den andra. Självaste statsministern slog fast att i Sverige tar vi varandra i hand. Plötsligt började han och andra partiledare att lyfta fram svenska värderingar i sina anföranden.

Det vi ser är förmodligen början på nästa stora debatt: Räcker det att nyanlända lär sig tala svenska samt följer lagen, eller krävs ett visst mått av kulturell samhörighet för att vårt land ska hålla ihop – och hur ska det i så fall formuleras i praktisk politik?

Det är en svår men nödvändig diskussion. Tyvärr har många debattörer under långt tid gjort sitt bästa för att avfärda frågan, ofta genom att kräva att den som lyfter behovet av kulturell samhörighet också ska kunna presentera en definition av vad som är svensk kultur.

Vissa socialantropologer och etnologer ägnar hela yrkesliv åt att utforska det nationella. Då är det inte lätt för en politiker, som i snitt ges 13 sekunders utrymme i ett nyhetsinslag, att formulera något utöver floskler. Ett samtal kring dessa frågor kräver en större eftertanke än vad som ofta har varit brukligt i samhällsdebatten.

Det begrepp som länge dominerat svensk integrationspolitik har varit mångkultur. Inte i en deskriptiv, utan i en normativ betydelse. Att invandrare uppmuntras att behålla sin kulturella särart har varit i fokus – snarare än att erbjuda dem möjligheter att utforska den svenska kulturen.

Mellan denna normativa mångkulturalism och en hårdför assimileringspolitik finns det många nyanser, på samma sätt som valet inte står mellan fri invandring eller stängda gränser. Men risken är stor att pendeln även i denna fråga kan komma att svänga snabbare än vi hade förutsett. I värsta fall svänger den också långt mer än vad vi skulle önska.

Jonatan Lönnqvist

Svenska Nyhetsbyrån