2016-06-27 06:00

2016-06-27 06:00

Sluta apa efter amerikansk samhällsdebatt

Signerat:

Sverige är inte en delstat i USA. Det som händer i USA händer inte automatiskt här, skriver Charlotta Levay.

Att följa amerikansk samhällsutveckling är spännande för oss svenskar. Det som händer i USA påverkar oss på många olika sätt, direkt och indirekt. Vi har all anledning att hålla oss à jour och fördjupa oss i amerikanska nyheter och trender. Men här är något som är värt att påminna om:

Sverige är inte en delstat i USA. Det som händer i USA händer inte automatiskt här. Därför går det inte heller att kopiera amerikansk analys och trendspaning och tro att detsamma gäller Sverige.

Detta kan tyckas vara självklarheter. Men ofta är amerikanska kommentatorers analyser så spännande och träffsäkra att svenska debattörer faller för frestelsen att tillämpa dem rakt av i den inhemska diskussionen, utan att först fråga sig hur väl de egentligen stämmer in på Sverige.

En fråga som diskuterats livligt de senaste åren är framväxten av ett nytt prekariat, alltså att allt fler människor får nöja sig med tillfälliga anställningar och osäkra inkomster. Prekariatets medlemmar är utlämnade åt uppdragsgivarnas godtycke. De har svårt att planera sin tillvaro, slå sig till ro, bilda familj. De är ofta lediga men kan inte riktigt ta ledigt, eftersom de måste vara beredda att ta varje chans till ett påhugg. Många journalister kan leva sig in i problematiken, eftersom de själva arbetar som frilans.

Det finns bara ett problem – det finns inget framväxande prekariat i Sverige. I vissa branscher kan det vara tufft, men bland svenskar i allmänhet ökar inte de tillfälliga anställningsformerna. I samband med krisen på 1990-talet ökade andelen med tidsbegränsad anställning rejält, men de senaste tio åren har andelen förändrats marginellt, från 15,8 procent 2005 till 16,5 procent 2015 enligt SCB:s arbetsmarknadsstatistik.

Ett annat och mer infekterat exempel är en del svenska debattörers utfall mot ”vita” och deras privilegier. De är uppenbarligen inspirerade av debatten i USA, ett land med en sårig historia av slaveri och förtryck av svarta. Där används kategorierna ”vit” och ”svart” regelmässigt i neutrala offentliga sammanhang såsom folkräkningar. Där finns en intensiv debatt om i vilken grad vita gynnas av olika samhällsstrukturer. Men hur viktig den diskussionen än är så kan den inte utan vidare överföras till svenska förhållanden. Visst finns det diskriminering även i Sverige, men jag vill hävda att den följer delvis andra linjer än i USA. De fördomar och den diskriminering som finns här kretsar snarast kring kategorier som ”svensk” och ”utlänning” eller ”invandrare”.

Jag är tillräckligt gammal för att minnas när invandrare från dåvarande Jugoslavien betraktades med misstänksamhet och fördomsfull nedlåtenhet, hur vita de än var. I dag kan invandrare från Mellanöstern råka ut för samma attityder. Utifrån anglosaxisk kategorisering ska de kanske räknas som ”icke-vita”. Men vill vi verkligen lära oss att tillämpa sådana kategorier, bara för att de används i USA?

Det finns faktiskt en sak vi gärna kan kopiera från USA. I amerikansk debatt hänvisas ofta till Sverige och Norden, och det finns ett genuint intresse för att lära av andra länders framgångar och motgångar. Men amerikanerna skulle nog aldrig begå misstaget att inbilla sig att här och där är samma sak. Det borde inte heller vi göra. (SNB)

Charlotta Levay

Docent i företagsekonomi, Lunds universitet

Att följa amerikansk samhällsutveckling är spännande för oss svenskar. Det som händer i USA påverkar oss på många olika sätt, direkt och indirekt. Vi har all anledning att hålla oss à jour och fördjupa oss i amerikanska nyheter och trender. Men här är något som är värt att påminna om:

Sverige är inte en delstat i USA. Det som händer i USA händer inte automatiskt här. Därför går det inte heller att kopiera amerikansk analys och trendspaning och tro att detsamma gäller Sverige.

Detta kan tyckas vara självklarheter. Men ofta är amerikanska kommentatorers analyser så spännande och träffsäkra att svenska debattörer faller för frestelsen att tillämpa dem rakt av i den inhemska diskussionen, utan att först fråga sig hur väl de egentligen stämmer in på Sverige.

En fråga som diskuterats livligt de senaste åren är framväxten av ett nytt prekariat, alltså att allt fler människor får nöja sig med tillfälliga anställningar och osäkra inkomster. Prekariatets medlemmar är utlämnade åt uppdragsgivarnas godtycke. De har svårt att planera sin tillvaro, slå sig till ro, bilda familj. De är ofta lediga men kan inte riktigt ta ledigt, eftersom de måste vara beredda att ta varje chans till ett påhugg. Många journalister kan leva sig in i problematiken, eftersom de själva arbetar som frilans.

Det finns bara ett problem – det finns inget framväxande prekariat i Sverige. I vissa branscher kan det vara tufft, men bland svenskar i allmänhet ökar inte de tillfälliga anställningsformerna. I samband med krisen på 1990-talet ökade andelen med tidsbegränsad anställning rejält, men de senaste tio åren har andelen förändrats marginellt, från 15,8 procent 2005 till 16,5 procent 2015 enligt SCB:s arbetsmarknadsstatistik.

Ett annat och mer infekterat exempel är en del svenska debattörers utfall mot ”vita” och deras privilegier. De är uppenbarligen inspirerade av debatten i USA, ett land med en sårig historia av slaveri och förtryck av svarta. Där används kategorierna ”vit” och ”svart” regelmässigt i neutrala offentliga sammanhang såsom folkräkningar. Där finns en intensiv debatt om i vilken grad vita gynnas av olika samhällsstrukturer. Men hur viktig den diskussionen än är så kan den inte utan vidare överföras till svenska förhållanden. Visst finns det diskriminering även i Sverige, men jag vill hävda att den följer delvis andra linjer än i USA. De fördomar och den diskriminering som finns här kretsar snarast kring kategorier som ”svensk” och ”utlänning” eller ”invandrare”.

Jag är tillräckligt gammal för att minnas när invandrare från dåvarande Jugoslavien betraktades med misstänksamhet och fördomsfull nedlåtenhet, hur vita de än var. I dag kan invandrare från Mellanöstern råka ut för samma attityder. Utifrån anglosaxisk kategorisering ska de kanske räknas som ”icke-vita”. Men vill vi verkligen lära oss att tillämpa sådana kategorier, bara för att de används i USA?

Det finns faktiskt en sak vi gärna kan kopiera från USA. I amerikansk debatt hänvisas ofta till Sverige och Norden, och det finns ett genuint intresse för att lära av andra länders framgångar och motgångar. Men amerikanerna skulle nog aldrig begå misstaget att inbilla sig att här och där är samma sak. Det borde inte heller vi göra. (SNB)

Charlotta Levay

Docent i företagsekonomi, Lunds universitet