2016-06-24 06:00

2016-06-24 06:00

Regeringen (s)aknar kraft

Signerat:

Att Löfven däremot låter Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet, som aldrig gjort upp med sitt kommunistiska förflutna, få alldeles för stort inflytande är obegripligt, skriver Kjell Göthe.

Efter nationaldagsfirandet utbreder sig en behaglig sommarlunk över konungariket Sverige. Den gäller för väljare, men även hos regering och riksdag. Lugnet brukar sträcka sig över sommaren, Almedalsveckan undantagen för då vill politikerna vara med, inte sällan på skattebetalarnas bekostnad. Och den är ingen billig marknadsvecka.

Vilken regering vi har! Den är utan kraft och den sämsta jag upplevt, inräknat Ola Ullstens (FP) som var efterkrigstidens parlamentariskt svagaste och kortvarigaste 1978-79. Att dagens opposition låter Stefan Löfven (S) hålla sig kvar vid makten och genomföra vänsterreformer, som det inte finns något mandat för i valresultatet, är svårsmält. Löfven hade chansen, men tog den inte, att hänga av Miljöpartiet och satsa på bredare samarbete i riksdagen. Men för Alliansen var det trots allt bäst, för det hade frestat på sammanhållningen. Att Löfven däremot låter Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet, som aldrig gjort upp med sitt kommunistiska förflutna, få alldeles för stort inflytande är obegripligt. Det är också impopulärt i breda LO-kretsar.

Statsministern har svårt att bestämma sig i olika sakfrågor. Jag vet inte hur många utredningar som är på gång för att dölja beslutsvåndan, raka motsatsen till Göran Persson HSB, uttytt Han Som Bestämmer. Men det går förstås aldrig att vara alla till lags och särskilt inte i den politiska röra som råder. Då blir det desto viktigare med vision och beslut.

Något nytt om färdriktningen kom inte fram vid regeringsombildningen, det är synnerligen allvarligt. Personförnyelsen blev dessutom tunn. Miljöminister Karolina Skog (MP) är oprövad, EU- och handelsminister Ann Linde (S) raka motsatsen, dock i rollen som statssekreterare. Bostadsminister Peter Eriksson (MP) har möjligen tillsatts för att hålla ordning på miljöpartisterna. Han blev också digitaliseringsminister utan att någonsin i sin karriär visat intresse för bostads- och teknikfrågor. Men snacka kan han.

Fortfarande gäller ordningen att vice statsminister, nu Isabella Lövin (MP), inte kan gå in som vikarierande statsminister hur som helst. För hon har liksom sin företrädare bara fått en honnörstitel. Förfarandet påminner mig om historien om medarbetaren som gick till sin chef och bad om påökt. Nej, mer i lön kan du inte få men däremot titeln kamrer, blev svaret.

I riksdagshuset har oppositionspolitiken handlat om kanske femtio tillkännagivanden, som noterats och lagts åt sidan. Det i sig är högst anmärkningsvärt. Man har haft tid att skicka ut en enkät om trivsel och jämställdhet. Den visar att kvinnliga och manliga ledamöter upplever att de har lika stor möjlighet till politisk påverkan. Inget konstigt i det, väljarna har ju valt dem för att ta för sig! Däremot framgår att kvinnliga ledamöter tycker att de har högre krav på sig än manliga kollegor. Det kan nog förklaras av kvinnliga respektive manliga hormoner i generna, om jag törs skriva så utan att få Jämo på mig...

Värsta politiska uttalandet? Det var statsministerns utspel i partiledardebatten i tv när han påstod att 60 000 skolbarn är till salu på börsen. Trams. Sanningen är att Academia gör en seriös nysatsning på friskolor, att barnens föräldrar helt frivilligt har valt skola åt dem och att friskolorna gör stora insatser. Uttalandet blev halvlekens lågvattenmärke, det var lika korkat som när förre statsministern Fredrik Reinfeldt (M) påstod att Svenskt Näringsliv är ett särintresse. För det är ju företagen – vanliga medarbetare, chefer och ägare – som skapar vårt välstånd. Politikerna fördelar dessa resurser.

Största politiska misstaget? Jo, att Alliansen inte lade en gemensam vårbudget och tydliggjorde alternativen. I debatten kunde man ändå ha lyft sina respektive hjärtefrågor.

Kjell Göthe

Politisk krönikör

Efter nationaldagsfirandet utbreder sig en behaglig sommarlunk över konungariket Sverige. Den gäller för väljare, men även hos regering och riksdag. Lugnet brukar sträcka sig över sommaren, Almedalsveckan undantagen för då vill politikerna vara med, inte sällan på skattebetalarnas bekostnad. Och den är ingen billig marknadsvecka.

Vilken regering vi har! Den är utan kraft och den sämsta jag upplevt, inräknat Ola Ullstens (FP) som var efterkrigstidens parlamentariskt svagaste och kortvarigaste 1978-79. Att dagens opposition låter Stefan Löfven (S) hålla sig kvar vid makten och genomföra vänsterreformer, som det inte finns något mandat för i valresultatet, är svårsmält. Löfven hade chansen, men tog den inte, att hänga av Miljöpartiet och satsa på bredare samarbete i riksdagen. Men för Alliansen var det trots allt bäst, för det hade frestat på sammanhållningen. Att Löfven däremot låter Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet, som aldrig gjort upp med sitt kommunistiska förflutna, få alldeles för stort inflytande är obegripligt. Det är också impopulärt i breda LO-kretsar.

Statsministern har svårt att bestämma sig i olika sakfrågor. Jag vet inte hur många utredningar som är på gång för att dölja beslutsvåndan, raka motsatsen till Göran Persson HSB, uttytt Han Som Bestämmer. Men det går förstås aldrig att vara alla till lags och särskilt inte i den politiska röra som råder. Då blir det desto viktigare med vision och beslut.

Något nytt om färdriktningen kom inte fram vid regeringsombildningen, det är synnerligen allvarligt. Personförnyelsen blev dessutom tunn. Miljöminister Karolina Skog (MP) är oprövad, EU- och handelsminister Ann Linde (S) raka motsatsen, dock i rollen som statssekreterare. Bostadsminister Peter Eriksson (MP) har möjligen tillsatts för att hålla ordning på miljöpartisterna. Han blev också digitaliseringsminister utan att någonsin i sin karriär visat intresse för bostads- och teknikfrågor. Men snacka kan han.

Fortfarande gäller ordningen att vice statsminister, nu Isabella Lövin (MP), inte kan gå in som vikarierande statsminister hur som helst. För hon har liksom sin företrädare bara fått en honnörstitel. Förfarandet påminner mig om historien om medarbetaren som gick till sin chef och bad om påökt. Nej, mer i lön kan du inte få men däremot titeln kamrer, blev svaret.

I riksdagshuset har oppositionspolitiken handlat om kanske femtio tillkännagivanden, som noterats och lagts åt sidan. Det i sig är högst anmärkningsvärt. Man har haft tid att skicka ut en enkät om trivsel och jämställdhet. Den visar att kvinnliga och manliga ledamöter upplever att de har lika stor möjlighet till politisk påverkan. Inget konstigt i det, väljarna har ju valt dem för att ta för sig! Däremot framgår att kvinnliga ledamöter tycker att de har högre krav på sig än manliga kollegor. Det kan nog förklaras av kvinnliga respektive manliga hormoner i generna, om jag törs skriva så utan att få Jämo på mig...

Värsta politiska uttalandet? Det var statsministerns utspel i partiledardebatten i tv när han påstod att 60 000 skolbarn är till salu på börsen. Trams. Sanningen är att Academia gör en seriös nysatsning på friskolor, att barnens föräldrar helt frivilligt har valt skola åt dem och att friskolorna gör stora insatser. Uttalandet blev halvlekens lågvattenmärke, det var lika korkat som när förre statsministern Fredrik Reinfeldt (M) påstod att Svenskt Näringsliv är ett särintresse. För det är ju företagen – vanliga medarbetare, chefer och ägare – som skapar vårt välstånd. Politikerna fördelar dessa resurser.

Största politiska misstaget? Jo, att Alliansen inte lade en gemensam vårbudget och tydliggjorde alternativen. I debatten kunde man ändå ha lyft sina respektive hjärtefrågor.

Kjell Göthe

Politisk krönikör