2016-06-21 06:00

2016-06-21 06:00

Ett EU i väntans tider

Signerat: På plats

De syns kanske inte utåt i Bryssel, men alla talar om och oroar sig över vad ett eventuellt brittiskt utträde kan komma att betyda för den Europeiska Unionen.

Ett brittiskt uttåg ur EU skulle bli ett hårt slag mot hela den europeiska gemenskapstanken och ingen vet riktigt vilka konsekvenserna skulle bli. I värsta fall kan det påverka EU-skeptiker i andra länder att följa Storbritanniens exempel. Därför har det pratats från vissa håll (särskilt från Frankrike) om att i så fall bestraffa britterna, för att statuera exempel. Men samtidigt är Storbritannien ett stort land och en stark ekonomi som man måste förhålla sig till och samarbeta med vare sig de befinner sig inom eller utom unionen.

Den vanligaste frasen jag hörde i förra veckan, när jag var på en journalistresa arrangerad av EU-kommissionen, var att det finns ingen plan B i händelse av Brexit – ett brittiskt utträde. Ingen har velat eller vågat skissera på en sådan. Det är i så fall upp till Storbritannien att bestämma vilken relation de vill ha till EU, sade exempelvis den svenska EU-kommissionären Cecilia Malmström.

Vid ett besök på Europaparlamentet så varnade Europaparlamentarikern Gunnar Hökmark (M) för att EU har så många andra bekymmer (flyktingpolitiken, Grekland) att hanteringen av ett Brexit skulle hamna först på kanske tredje plats i prioritetsordningen. Marita Ulvskog (S) höjde ett varningens finger för att Sverige kan pressas in i euron, och Max Andersson (MP) oroade sig för att mer makt då riskerar att centraliseras till euroländerna. Lite märkligt är det ändå när svenska EU-skeptiker, varav många också vill lämna EU, varnar för Brexit. Malin Björk (V) menade att Brexit skulle kunna leda till krav på Swexit – ett svenskt utträde. Björk som annars hycklande brukar rösta för en mängd överstatlighet.

EU:s olika institutioner verkar ha inställningen att ”den dagen den sorgen” om Brexit. Tyvärr så är det en inställning som är en konsekvens av att från EU-håll länge inte velat ta den oro som finns hos många EU-medborgare för den ökade överstatligheten på allvar. Det har nu lett fram till vad som kan bli det europeiska samarbetets största kris.

När jag var på samma typ av resa i höstas så var EU mitt uppe i migrationskrisen och då var det tydligt hur alla famlade runt och inte visste vad de skulle göra. Så gick det som det gjorde också. Men nu har man i alla fall fått stopp på 95 procent av strömmarna genom att stänga av Balkanrutten och sluta ett omdiskuterat avtal med Turkiet. Nu koncentrerar man sig på omfördelning mellan EU-länder, men det går trögt. Få är beredda att ta emot asylsökande från andra EU-länder. Likaså har inte så många asylsökande syrier vidaresänts från Turkiet. I båda fallen rör det sig om ett hundratal per månad.

Cecilia Malmströms huvuduppgift är att ro frihandelsavtalet med Förenta Staterna (TTIP) i hamn, och hon hoppas man klarar av det innan den 18 januari nästa år, då en ny president flyttar in i Vita huset. Någon light-variant av avtalet är heller inte aktuellt. Det är många detaljer som måste klaras av – som tullar, standarder, certifieringsprocesser och offentlig upphandling. Förhoppningsvis lyckas vi, nu när protektionistiska strömningar åter börjar göra sig hörda.

Det nya med dagens EU-kommission ledd av Jean-Claude Juncker är att den snävat in på sitt uppdrag. Nu skall man fokusera på färre områden, vara stora i de stora frågorna och mindre när det gäller de mindre, som det heter. Det fick till följd att man drog tillbaka hundratals lagförslag som stått och stampat i parlamentet och nu är det många Europaparlamentariker (och säkert en och annan kommissionär också) som klagar över att de har för lite att göra. Men det är bra med tydligare fokus på det som anses viktigt, som migration, frihandel, energi, inre säkerhet klimat och ekonomi.

När det gäller de så kallade energiunionen så talade svenske Pierre Schellekens om målet att över 90 procent av all el inom EU skall vara förnybart till runt 2040. Och EU strävar aktivt dit, vilket förstås kan diskuteras. Kärnkraften kommer att spela viss roll (cirka 10-15 procent) men det är en nationell fråga. En fungerade europeisk elmarknad sägs kunna lösa många problem, men EU verkar inte ha tagit så stor hänsyn till varken beredskapsfrågor eller betydelsen av kraftreserver (det kan lösas på regional nivå), vilket inte låter så betryggande.

Det händer alltid mycket i Bryssel, också saker som inte borde hända. Och om ett par dagar kan vi se konsekvensen av det.

Henrik L Barvå

Politisk redaktör

Ett brittiskt uttåg ur EU skulle bli ett hårt slag mot hela den europeiska gemenskapstanken och ingen vet riktigt vilka konsekvenserna skulle bli. I värsta fall kan det påverka EU-skeptiker i andra länder att följa Storbritanniens exempel. Därför har det pratats från vissa håll (särskilt från Frankrike) om att i så fall bestraffa britterna, för att statuera exempel. Men samtidigt är Storbritannien ett stort land och en stark ekonomi som man måste förhålla sig till och samarbeta med vare sig de befinner sig inom eller utom unionen.

Den vanligaste frasen jag hörde i förra veckan, när jag var på en journalistresa arrangerad av EU-kommissionen, var att det finns ingen plan B i händelse av Brexit – ett brittiskt utträde. Ingen har velat eller vågat skissera på en sådan. Det är i så fall upp till Storbritannien att bestämma vilken relation de vill ha till EU, sade exempelvis den svenska EU-kommissionären Cecilia Malmström.

Vid ett besök på Europaparlamentet så varnade Europaparlamentarikern Gunnar Hökmark (M) för att EU har så många andra bekymmer (flyktingpolitiken, Grekland) att hanteringen av ett Brexit skulle hamna först på kanske tredje plats i prioritetsordningen. Marita Ulvskog (S) höjde ett varningens finger för att Sverige kan pressas in i euron, och Max Andersson (MP) oroade sig för att mer makt då riskerar att centraliseras till euroländerna. Lite märkligt är det ändå när svenska EU-skeptiker, varav många också vill lämna EU, varnar för Brexit. Malin Björk (V) menade att Brexit skulle kunna leda till krav på Swexit – ett svenskt utträde. Björk som annars hycklande brukar rösta för en mängd överstatlighet.

EU:s olika institutioner verkar ha inställningen att ”den dagen den sorgen” om Brexit. Tyvärr så är det en inställning som är en konsekvens av att från EU-håll länge inte velat ta den oro som finns hos många EU-medborgare för den ökade överstatligheten på allvar. Det har nu lett fram till vad som kan bli det europeiska samarbetets största kris.

När jag var på samma typ av resa i höstas så var EU mitt uppe i migrationskrisen och då var det tydligt hur alla famlade runt och inte visste vad de skulle göra. Så gick det som det gjorde också. Men nu har man i alla fall fått stopp på 95 procent av strömmarna genom att stänga av Balkanrutten och sluta ett omdiskuterat avtal med Turkiet. Nu koncentrerar man sig på omfördelning mellan EU-länder, men det går trögt. Få är beredda att ta emot asylsökande från andra EU-länder. Likaså har inte så många asylsökande syrier vidaresänts från Turkiet. I båda fallen rör det sig om ett hundratal per månad.

Cecilia Malmströms huvuduppgift är att ro frihandelsavtalet med Förenta Staterna (TTIP) i hamn, och hon hoppas man klarar av det innan den 18 januari nästa år, då en ny president flyttar in i Vita huset. Någon light-variant av avtalet är heller inte aktuellt. Det är många detaljer som måste klaras av – som tullar, standarder, certifieringsprocesser och offentlig upphandling. Förhoppningsvis lyckas vi, nu när protektionistiska strömningar åter börjar göra sig hörda.

Det nya med dagens EU-kommission ledd av Jean-Claude Juncker är att den snävat in på sitt uppdrag. Nu skall man fokusera på färre områden, vara stora i de stora frågorna och mindre när det gäller de mindre, som det heter. Det fick till följd att man drog tillbaka hundratals lagförslag som stått och stampat i parlamentet och nu är det många Europaparlamentariker (och säkert en och annan kommissionär också) som klagar över att de har för lite att göra. Men det är bra med tydligare fokus på det som anses viktigt, som migration, frihandel, energi, inre säkerhet klimat och ekonomi.

När det gäller de så kallade energiunionen så talade svenske Pierre Schellekens om målet att över 90 procent av all el inom EU skall vara förnybart till runt 2040. Och EU strävar aktivt dit, vilket förstås kan diskuteras. Kärnkraften kommer att spela viss roll (cirka 10-15 procent) men det är en nationell fråga. En fungerade europeisk elmarknad sägs kunna lösa många problem, men EU verkar inte ha tagit så stor hänsyn till varken beredskapsfrågor eller betydelsen av kraftreserver (det kan lösas på regional nivå), vilket inte låter så betryggande.

Det händer alltid mycket i Bryssel, också saker som inte borde hända. Och om ett par dagar kan vi se konsekvensen av det.

Henrik L Barvå

Politisk redaktör