2016-06-18 06:01

2016-06-18 06:01

Mörka moln över Europa

Signerat:

Det mörknar. Människans historia handlar mycket om framsteg. Politiskt förblev dock länge enväldet norm. Och efter en kort frihetsperiod tornar nu åter orosmoln upp sig. Debattören Anders Edwardsson gör därför i sommar sju världspolitiska utblickar. Denna andra del fokuserar på Europa.

Demokratin är i dag norm. Fast det tog historien årtusenden att nå dit. Och utgången var allt annat än given. Friheten kan därtill snart gå förlorad igen. Inte minst i Europa.

Så länge krig, nöd och fattigdom var vardag fördrog de flesta den stabilitet monarker erbjuder före den osäkerhet som friare samhällsskick medför. Många länder införde därför rösträtt först efter att ett visst välstånd uppnåtts – och även då rörde det sig ofta om elitprojekt. Som i Sverige, där demokrati infördes efter krav främst från stadsbor, medan bönderna alltjämt föredrog en stark kung.

Med undantag för England, där politiska friheter infördes redan 1215 med Magna Carta, fick demokratin därför ingen större spridning i Europa förrän efter 1900. Och den krossades då på många ställen ofta av kommunister och fascister. Ja, ännu efter andra världskriget dominerade demokratin bara i Västeuropa. I syd skulle fascister styra till 1970-talet; i öst kommunister till 1989.

För att cementera demokratiseringen ombildades sedan 1993 frihandelsområdet EG till en politisk union, EU. Under ytan lurar dock alltjämt många länders traditioner av kungligt envälde, aristokratisk elitism och likriktning. Deras medborgare har ty ofta bara blivit nödtorftigt fästa vid demokrati och kapitalism och anser fortfarande att staten skall garantera alla trygghet och välgång.

Välfärdsstaten, som är ett sätt att låta andra betala för vad man själv vill ha, anses härför av både höger som vänster som oundgänglig. Den kostar dock så mycket pengar, att beskattningen blivit så hög att den ekonomiska dynamiken på många ställen gått förlorad. Tillväxten har därför sjunkit och politiker började redan på 1970-talet få svårt att utlova nya håvor. Detta gynnade länge traditionella högerpopulister som Framstegspartierna i Danmark och Norge, Frihetspartiet i Österrike och Ny Demokrati i Sverige. De kritiserade bland annat höga skatter, byråkratisering och för stor invandring; ofta utan att vara direkt rasistiska.

Trots tidvis spektakulära valresultat (som nu senast i Österrike) lyckades dock dessa partier aldrig vända utvecklingen. Straffbeskattning, överreglering och stora invandringsvolymer har därför fortsatt till dags dato. Och problemen har nu blivit så stora att många ekonomier gått i baklås. Vilket har skapat vådliga situationer, då många politiker och väljare inte förmått anpassa sig till de nya tiderna.

I många länder räcker det nämligen inte längre att kräva att någon annan – de rika, kapitalister, tyskar – betalar mer. Nej, problemen har blivit så stora att folk, för att behålla sin trygghet, frestas rösta på en ny, bedrägligare typ av populister. Dessa lovar istället för lägre skatter att allt kan fortsätta som förr bara man sluter sig mot omvärlden och säljer ut sin frihet; bland annat genom att införa totala invandringsstopp, inför övervakning, lämnar EU, etc.

Om invandringsstopp och annat kan man tycka. Och det fattas inte argument mot EU, som numera utvecklas i superbyråkratisk riktning. Att isolationistiska idéer i dag står på seriösa partiers agendor märks även borta i USA, där har de annars frihandelsvänliga republikanernas presidentkandidat nu kräver en ”America First” politik för att hålla jobb kvar i landet.

Den typ av populism som i dag går segrande fram i Europa är dock av betydligt surare virke än Donald Trump. Och mer center-vänster än höger. Det som förenar Jobbik i Ungern, Nationella Fronten i Frankrike, Podemos i Spanien, Syriza i Grekland, Dansk Folkeparti och Sverigedemokraterna är ty en sträv form av välfärdsnationalism som mer går ut på att bevara, försvara och fördela än att förenkla, förändra och förnya.

Det är också typiskt att dessa partier går bra i stater med traditioner av kungligt envälde och/eller aristokratiskt förtryck, där folk anser att det offentliga skall ta hand om dem. Även där gäller dock de ekonomiska och andra lagar som säger att stora förändringar snarast måste genomföras om inte de nuvarande kriserna skall permanentas. Och demokratin i så fall garanterat försvinna.

Nästa krönika kommer att handla om islamismen.

Anders W Edwardsson

Fil lic i statskunskap vid Catholic University of America i Washington DC

Demokratin är i dag norm. Fast det tog historien årtusenden att nå dit. Och utgången var allt annat än given. Friheten kan därtill snart gå förlorad igen. Inte minst i Europa.

Så länge krig, nöd och fattigdom var vardag fördrog de flesta den stabilitet monarker erbjuder före den osäkerhet som friare samhällsskick medför. Många länder införde därför rösträtt först efter att ett visst välstånd uppnåtts – och även då rörde det sig ofta om elitprojekt. Som i Sverige, där demokrati infördes efter krav främst från stadsbor, medan bönderna alltjämt föredrog en stark kung.

Med undantag för England, där politiska friheter infördes redan 1215 med Magna Carta, fick demokratin därför ingen större spridning i Europa förrän efter 1900. Och den krossades då på många ställen ofta av kommunister och fascister. Ja, ännu efter andra världskriget dominerade demokratin bara i Västeuropa. I syd skulle fascister styra till 1970-talet; i öst kommunister till 1989.

För att cementera demokratiseringen ombildades sedan 1993 frihandelsområdet EG till en politisk union, EU. Under ytan lurar dock alltjämt många länders traditioner av kungligt envälde, aristokratisk elitism och likriktning. Deras medborgare har ty ofta bara blivit nödtorftigt fästa vid demokrati och kapitalism och anser fortfarande att staten skall garantera alla trygghet och välgång.

Välfärdsstaten, som är ett sätt att låta andra betala för vad man själv vill ha, anses härför av både höger som vänster som oundgänglig. Den kostar dock så mycket pengar, att beskattningen blivit så hög att den ekonomiska dynamiken på många ställen gått förlorad. Tillväxten har därför sjunkit och politiker började redan på 1970-talet få svårt att utlova nya håvor. Detta gynnade länge traditionella högerpopulister som Framstegspartierna i Danmark och Norge, Frihetspartiet i Österrike och Ny Demokrati i Sverige. De kritiserade bland annat höga skatter, byråkratisering och för stor invandring; ofta utan att vara direkt rasistiska.

Trots tidvis spektakulära valresultat (som nu senast i Österrike) lyckades dock dessa partier aldrig vända utvecklingen. Straffbeskattning, överreglering och stora invandringsvolymer har därför fortsatt till dags dato. Och problemen har nu blivit så stora att många ekonomier gått i baklås. Vilket har skapat vådliga situationer, då många politiker och väljare inte förmått anpassa sig till de nya tiderna.

I många länder räcker det nämligen inte längre att kräva att någon annan – de rika, kapitalister, tyskar – betalar mer. Nej, problemen har blivit så stora att folk, för att behålla sin trygghet, frestas rösta på en ny, bedrägligare typ av populister. Dessa lovar istället för lägre skatter att allt kan fortsätta som förr bara man sluter sig mot omvärlden och säljer ut sin frihet; bland annat genom att införa totala invandringsstopp, inför övervakning, lämnar EU, etc.

Om invandringsstopp och annat kan man tycka. Och det fattas inte argument mot EU, som numera utvecklas i superbyråkratisk riktning. Att isolationistiska idéer i dag står på seriösa partiers agendor märks även borta i USA, där har de annars frihandelsvänliga republikanernas presidentkandidat nu kräver en ”America First” politik för att hålla jobb kvar i landet.

Den typ av populism som i dag går segrande fram i Europa är dock av betydligt surare virke än Donald Trump. Och mer center-vänster än höger. Det som förenar Jobbik i Ungern, Nationella Fronten i Frankrike, Podemos i Spanien, Syriza i Grekland, Dansk Folkeparti och Sverigedemokraterna är ty en sträv form av välfärdsnationalism som mer går ut på att bevara, försvara och fördela än att förenkla, förändra och förnya.

Det är också typiskt att dessa partier går bra i stater med traditioner av kungligt envälde och/eller aristokratiskt förtryck, där folk anser att det offentliga skall ta hand om dem. Även där gäller dock de ekonomiska och andra lagar som säger att stora förändringar snarast måste genomföras om inte de nuvarande kriserna skall permanentas. Och demokratin i så fall garanterat försvinna.

Nästa krönika kommer att handla om islamismen.

Anders W Edwardsson

Fil lic i statskunskap vid Catholic University of America i Washington DC