2016-05-25 06:00

2016-05-25 06:00

Renässans för kulturarvet

Intervju: Lars Anders Johansson

Det vore synd om det här skyttegravskriget från början av 1900-talet begränsar vilken kultur människor anser att de kan ta del av 100 år senare, säger Lars Anders Johansson.

Svenska Nyhetsbyrån träffade trubaduren Lars Anders Johansson, som nu ger ut skivan Renässans med tonsatta dikter av 1890-talsförfattarna Erik Axel Karlfeldt, Verner von Heidenstam och Gustaf Fröding, för ett samtal om det svenska kulturarvet.

Vad fick dig att välja ut den här trion?

– Jag tycker att 90-talistförfattarna är intressanta dels för att de markerar kulmen på den litterära tradition som rådde fram till modernismen, dels för att man i den här litteraturen verkligen känner motsättningen mellan det gamla 1800-talssamhället och det nya som bryter in under 1900-talet. Sen tycker jag att det är viktigt också eftersom den här författargenerationen har blivit nedvärderade av politiska skäl under stora delar av 1900-talet.

Varför har det blivit så?

– Jag tror att politiseringen av svenskt kulturliv började med Strindbergfejden på 1910-talet. Strindberg gav sig ju på Verner von Heidenstam och försökte måla ut honom som en reaktionär figur. Vilket han ju inte alls var. Han var politiskt liberal och aktiv i rösträttsrörelsen. Han var med och grundade Frisinnade klubben och han grundade Svenska Dagbladet. Dessutom var han mycket uppskattad inom arbetarrörelsen. Hjalmar Branting reciterade Heidenstam i riksdagens kammare. Det var först efter att Strindberg skapat den här polemiken som 90-talisterna började misstänkliggöras i arbetarrörelsen.

– Jag tycker att det är dags att framförallt Heidenstam får upprättelse. Det vore synd om det här skyttegravskriget från början av 1900-talet begränsar vilken kultur människor anser att de kan ta del av 100 år senare. Jag önskar att kulturlivet kan tillåtas att vara opolitiskt.

Dessa diktare har klarat tidens test med förvånansvärd bravur och har fortfarande mycket att tillföra. Vad är det som gör att de ännu är aktuella?

- Dels handlar det om den rent tekniska skickligheten. Både Fröding och Karlfeldt är ju de främsta när det kommer till bunden vers som hantverk. Och efter 100 år av modernistiska experiment tror jag att den bundna versen har mycket att erbjuda. Sedan berör de också allmänmänskliga teman vilket gör dem mindre tidsbundna än mycket senare poesi är, vilket givetvis gör det lättare att relatera till dem.

Är det inte märkligt att det är mer regel än undantag att gå igenom svensk skola utan att känna till åtminstone Karlfeldt och Heidenstam?

– Jo, men det handlar ju om det litterära kulturarvets låga status och urholkandet av bildningsidealet och skolans kunskapsförmedling överhuvudtaget. Det är sorgligt.

Har det något samhälleligt värde att vi är bekanta med våra stora diktare eller är det kanske bäst lämpat som en obskyr hobby för särskilt intresserade?

– Jag tror ju att kunskap om äldre tiders kultur har ett värde, dels för att förstå hur samhället och kulturen har utvecklats till vad den är i dag, dels för att allmänskliga betraktelser alltid har ett värde. Den poesi som har överlevt har ju ofta gjort det för att den har någon form av kvaliteter som gör att vi förstår världen och oss själva bättre.

Hur kommer det sig att vi så ofta diskuterar kulturpolitik i form av bidrag till än det ena och än det andra men sällan i form av värnande av vårt kulturella arv?

– Sedan 1970-talet har kulturpolitiken mest handlat om en infrastruktur för att politiskt stöd till vissa verksamheter. Det är också talande att när man införde den här politiken ströks orden ”bildning” och ”kulturarv” ur styrdokumenten. Det handlar helt enkelt om att historielösheten blev ideologi. Det skedde en ideologisk förskjutning. Tidigare hade det varit just dessa saker som stod i centrum för den statliga politik som bedrevs på kulturområdet.

– När det kommer till ideal är det tyvärr mycket lättare att riva ned än att bygga upp, och jag tror att framförallt politiken är mycket bättre på att slå sönder det som fungerar än att bygga upp det som är trasigt.

Hur gör vi för att vända den här utvecklingen då?

– Delvis genom att slå vakt om bildning och där tror jag att nyfikenhet är nyckeln. Den där viljan att söka sig utåt och även bakåt i historien för att förstå större sammanhang. Det var så jag upptäckte de här diktarna. Jag sjöng bland annat mycket Evert Taube och ville veta vilka förebilder han hade och det var så jag hittade exempelvis Karlfeldt. Nyfikenhet är en otrolig drivkraft till bildning och den ska man vara rädd om. (SNB)

Daniel Persson

Svenska Nyhetsbyrån träffade trubaduren Lars Anders Johansson, som nu ger ut skivan Renässans med tonsatta dikter av 1890-talsförfattarna Erik Axel Karlfeldt, Verner von Heidenstam och Gustaf Fröding, för ett samtal om det svenska kulturarvet.

Vad fick dig att välja ut den här trion?

– Jag tycker att 90-talistförfattarna är intressanta dels för att de markerar kulmen på den litterära tradition som rådde fram till modernismen, dels för att man i den här litteraturen verkligen känner motsättningen mellan det gamla 1800-talssamhället och det nya som bryter in under 1900-talet. Sen tycker jag att det är viktigt också eftersom den här författargenerationen har blivit nedvärderade av politiska skäl under stora delar av 1900-talet.

Varför har det blivit så?

– Jag tror att politiseringen av svenskt kulturliv började med Strindbergfejden på 1910-talet. Strindberg gav sig ju på Verner von Heidenstam och försökte måla ut honom som en reaktionär figur. Vilket han ju inte alls var. Han var politiskt liberal och aktiv i rösträttsrörelsen. Han var med och grundade Frisinnade klubben och han grundade Svenska Dagbladet. Dessutom var han mycket uppskattad inom arbetarrörelsen. Hjalmar Branting reciterade Heidenstam i riksdagens kammare. Det var först efter att Strindberg skapat den här polemiken som 90-talisterna började misstänkliggöras i arbetarrörelsen.

– Jag tycker att det är dags att framförallt Heidenstam får upprättelse. Det vore synd om det här skyttegravskriget från början av 1900-talet begränsar vilken kultur människor anser att de kan ta del av 100 år senare. Jag önskar att kulturlivet kan tillåtas att vara opolitiskt.

Dessa diktare har klarat tidens test med förvånansvärd bravur och har fortfarande mycket att tillföra. Vad är det som gör att de ännu är aktuella?

- Dels handlar det om den rent tekniska skickligheten. Både Fröding och Karlfeldt är ju de främsta när det kommer till bunden vers som hantverk. Och efter 100 år av modernistiska experiment tror jag att den bundna versen har mycket att erbjuda. Sedan berör de också allmänmänskliga teman vilket gör dem mindre tidsbundna än mycket senare poesi är, vilket givetvis gör det lättare att relatera till dem.

Är det inte märkligt att det är mer regel än undantag att gå igenom svensk skola utan att känna till åtminstone Karlfeldt och Heidenstam?

– Jo, men det handlar ju om det litterära kulturarvets låga status och urholkandet av bildningsidealet och skolans kunskapsförmedling överhuvudtaget. Det är sorgligt.

Har det något samhälleligt värde att vi är bekanta med våra stora diktare eller är det kanske bäst lämpat som en obskyr hobby för särskilt intresserade?

– Jag tror ju att kunskap om äldre tiders kultur har ett värde, dels för att förstå hur samhället och kulturen har utvecklats till vad den är i dag, dels för att allmänskliga betraktelser alltid har ett värde. Den poesi som har överlevt har ju ofta gjort det för att den har någon form av kvaliteter som gör att vi förstår världen och oss själva bättre.

Hur kommer det sig att vi så ofta diskuterar kulturpolitik i form av bidrag till än det ena och än det andra men sällan i form av värnande av vårt kulturella arv?

– Sedan 1970-talet har kulturpolitiken mest handlat om en infrastruktur för att politiskt stöd till vissa verksamheter. Det är också talande att när man införde den här politiken ströks orden ”bildning” och ”kulturarv” ur styrdokumenten. Det handlar helt enkelt om att historielösheten blev ideologi. Det skedde en ideologisk förskjutning. Tidigare hade det varit just dessa saker som stod i centrum för den statliga politik som bedrevs på kulturområdet.

– När det kommer till ideal är det tyvärr mycket lättare att riva ned än att bygga upp, och jag tror att framförallt politiken är mycket bättre på att slå sönder det som fungerar än att bygga upp det som är trasigt.

Hur gör vi för att vända den här utvecklingen då?

– Delvis genom att slå vakt om bildning och där tror jag att nyfikenhet är nyckeln. Den där viljan att söka sig utåt och även bakåt i historien för att förstå större sammanhang. Det var så jag upptäckte de här diktarna. Jag sjöng bland annat mycket Evert Taube och ville veta vilka förebilder han hade och det var så jag hittade exempelvis Karlfeldt. Nyfikenhet är en otrolig drivkraft till bildning och den ska man vara rädd om. (SNB)

Daniel Persson