2016-05-21 06:00

2016-05-21 06:00

En väckarklocka för omvärlden

SIGNERAT

Det vore naivt att tro att Kreml skulle ändra sina utgångspunkter och syn på omvärlden när utvecklingen på senare år entydigt pekar på ett högre tonläge, skriver Johan Söderström.

Intervjun med Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov i Dagens Nyheter (29/4) gav ett kraftigt eko i svensk media. Det som framkallade den häftiga reaktionen var hotet om en kraftig upprustning i Sveriges närområde i händelse av ett svenskt Nato-medlemskap. Mer intressant var dock inblicken i det officiella Rysslands syn på heta frågor såsom konflikten i Ukraina, på Nato och förhållandet till de baltiska staterna. Man får hoppas att detta unika tillfälle bidrog till en mer nykter syn på rysk utrikespolitik hos våra makthavare.

Lavrov levererar en rad förvrängningar av fakta och rena historieförfalskningar. Baltikum släpptes exempelvis inte utan blodspillan. Att som utrikesministern mena att de baltiska staterna ska känna tacksamhet för att centralmakten i Moskva släppte dem utan våld är därmed ett provocerande påstående. I Litauens huvudstad Vilnius dödades 14 civila när de försvarade tv-huset. I Riga, Lettland, dog en handfull personer men provokationerna och det väpnade våldet på många ställen över hela Baltikum hade kunnat leda till betydligt fler dödsfall.

Det är sant att det skedde en kraftig upprustning av industrin i sovjetiska Lettland och Estland. Infrastrukturen byggdes ut och arbetskraft lockades från övriga Sovjetunionen. Estland och Lettland ansågs tack vare sitt läge vid Östersjön och sina isfria hamnar som särskilt lämpligt att bygga upp omfattande industrier på. Det geografiska läget var också militärt mycket strategiskt viktigt. Baltikum blev ett ”Sovjetunionens väst” men det skedde till priset av en kraftfull förryskningspolitik och försök till utsuddande av de egna nationella identiteterna.

Det är det som Lavrov syftar på när han talar om tacksamhet. I den ryska historiebeskrivningen räddades balterna från nazismen och man fick industrier och infrastruktur. Det faktum att 200 000 balter deporterades åren 1940-1953 varav 80 000 hamnade i Gulag är något som aktivt förträngs i historieböckerna.

Levnadsstandarden var visserligen den högsta i Sovjetunionen men snarare än att jämföra med andra Sovjetrepubliker bör man jämföra med levnadsstandarden i väst. Ockupationen 1944 tvingade ju de baltiska staterna att bli en del av Sovjetunionen. Låt oss se på Estland och Finland. Fyra år efter esternas självständighet, 1995, var BNP per capita justerat för prisnivå och köpkraft knappt en tredjedel i Estland jämfört med Finland.

Den återkommande kritiken från EU om brott mot mänskliga rättigheter och avsaknaden av en fungerande rättsstat, öppna och demokratiska val och fri media reduceras av Lavrov till att man försöker sälja in allmän lössläppthet till Ryssland. ”We have got the guns and you got the gays” som någon uttryckte det. På senare år har den rysk-ortodoxa kyrkan knutit allt tätare band med makten. Det finns dock anledning att ifrågasätta hur djupt den nygamla andligheten sitter i det ryska samhället. Andelen skilsmässor, ett mått som väl mäter religiositeten i ett samhälle, är exempelvis nästan i nivå med Sverige.

Estniska politiker och högt uppsatta militärer riktar från tid till annan kraftig kritik mot att Sverige utgör en försvarsmässigt vit fläck i Rysslands närområde. Kritiken handlar ofta om demilitariseringen av Gotland. Det är lätt att förstå balternas ängslan. De ryska provokationerna är ständigt närvarande.

Rysk utrikespolitik är tydligt proaktiv och oberäknelig vilket gör den farligare. De stora ryska minoriteterna i Estland och Lettland fungerar som säkerhetspolitiskor brickor som man kan välja att använda sig av för att utöva påtryckningar.

Ryssland kommer sannolikt inte att angripa de baltiska staterna militärt men har utvecklat en rad andra verktyg som inte innebär öppen konflikt men som likväl undergräver staternas suveränitet och försöker påverka opinionen. Propaganda och desinformation är en gammal sovjetisk paradgren men nu har Ryssland betydligt kraftfullare vapen. Spridningen av konspirationer går betydligt snabbare via statliga propagandakanaler som RT (tidigare Russia Today) och Sputnik News. Cyberattacker är ett återkommande problem.

Det vore naivt att tro att Kreml skulle ändra sina utgångspunkter och syn på omvärlden när utvecklingen på senare år entydigt pekar på ett högre tonläge. Det är heller knappast troligt att Vladimir Putin lämnar makten inom en överskådlig framtid. Intervjun med Lavrov är ytterligare en påminnelse om vad den politiska makten i Sverige och försvaret har att förhålla sig till under kommande år.

Johan Söderström

Tidigare ledarskribent på NWT

Intervjun med Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov i Dagens Nyheter (29/4) gav ett kraftigt eko i svensk media. Det som framkallade den häftiga reaktionen var hotet om en kraftig upprustning i Sveriges närområde i händelse av ett svenskt Nato-medlemskap. Mer intressant var dock inblicken i det officiella Rysslands syn på heta frågor såsom konflikten i Ukraina, på Nato och förhållandet till de baltiska staterna. Man får hoppas att detta unika tillfälle bidrog till en mer nykter syn på rysk utrikespolitik hos våra makthavare.

Lavrov levererar en rad förvrängningar av fakta och rena historieförfalskningar. Baltikum släpptes exempelvis inte utan blodspillan. Att som utrikesministern mena att de baltiska staterna ska känna tacksamhet för att centralmakten i Moskva släppte dem utan våld är därmed ett provocerande påstående. I Litauens huvudstad Vilnius dödades 14 civila när de försvarade tv-huset. I Riga, Lettland, dog en handfull personer men provokationerna och det väpnade våldet på många ställen över hela Baltikum hade kunnat leda till betydligt fler dödsfall.

Det är sant att det skedde en kraftig upprustning av industrin i sovjetiska Lettland och Estland. Infrastrukturen byggdes ut och arbetskraft lockades från övriga Sovjetunionen. Estland och Lettland ansågs tack vare sitt läge vid Östersjön och sina isfria hamnar som särskilt lämpligt att bygga upp omfattande industrier på. Det geografiska läget var också militärt mycket strategiskt viktigt. Baltikum blev ett ”Sovjetunionens väst” men det skedde till priset av en kraftfull förryskningspolitik och försök till utsuddande av de egna nationella identiteterna.

Det är det som Lavrov syftar på när han talar om tacksamhet. I den ryska historiebeskrivningen räddades balterna från nazismen och man fick industrier och infrastruktur. Det faktum att 200 000 balter deporterades åren 1940-1953 varav 80 000 hamnade i Gulag är något som aktivt förträngs i historieböckerna.

Levnadsstandarden var visserligen den högsta i Sovjetunionen men snarare än att jämföra med andra Sovjetrepubliker bör man jämföra med levnadsstandarden i väst. Ockupationen 1944 tvingade ju de baltiska staterna att bli en del av Sovjetunionen. Låt oss se på Estland och Finland. Fyra år efter esternas självständighet, 1995, var BNP per capita justerat för prisnivå och köpkraft knappt en tredjedel i Estland jämfört med Finland.

Den återkommande kritiken från EU om brott mot mänskliga rättigheter och avsaknaden av en fungerande rättsstat, öppna och demokratiska val och fri media reduceras av Lavrov till att man försöker sälja in allmän lössläppthet till Ryssland. ”We have got the guns and you got the gays” som någon uttryckte det. På senare år har den rysk-ortodoxa kyrkan knutit allt tätare band med makten. Det finns dock anledning att ifrågasätta hur djupt den nygamla andligheten sitter i det ryska samhället. Andelen skilsmässor, ett mått som väl mäter religiositeten i ett samhälle, är exempelvis nästan i nivå med Sverige.

Estniska politiker och högt uppsatta militärer riktar från tid till annan kraftig kritik mot att Sverige utgör en försvarsmässigt vit fläck i Rysslands närområde. Kritiken handlar ofta om demilitariseringen av Gotland. Det är lätt att förstå balternas ängslan. De ryska provokationerna är ständigt närvarande.

Rysk utrikespolitik är tydligt proaktiv och oberäknelig vilket gör den farligare. De stora ryska minoriteterna i Estland och Lettland fungerar som säkerhetspolitiskor brickor som man kan välja att använda sig av för att utöva påtryckningar.

Ryssland kommer sannolikt inte att angripa de baltiska staterna militärt men har utvecklat en rad andra verktyg som inte innebär öppen konflikt men som likväl undergräver staternas suveränitet och försöker påverka opinionen. Propaganda och desinformation är en gammal sovjetisk paradgren men nu har Ryssland betydligt kraftfullare vapen. Spridningen av konspirationer går betydligt snabbare via statliga propagandakanaler som RT (tidigare Russia Today) och Sputnik News. Cyberattacker är ett återkommande problem.

Det vore naivt att tro att Kreml skulle ändra sina utgångspunkter och syn på omvärlden när utvecklingen på senare år entydigt pekar på ett högre tonläge. Det är heller knappast troligt att Vladimir Putin lämnar makten inom en överskådlig framtid. Intervjun med Lavrov är ytterligare en påminnelse om vad den politiska makten i Sverige och försvaret har att förhålla sig till under kommande år.

Johan Söderström

Tidigare ledarskribent på NWT

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.