2016-05-20 06:00

2016-05-20 06:00

Je suis rökare

Signerat

När vuxna människor röker är det inte för att vi inte begriper att det kan vara farligt, utan för att vi väljer att göra det ändå, skriver Blanche Jarn.

Från och med i dag är cigaretter och rulltobak ”med karaktäristisk smak” förbjudna i Sverige. Mentolcigaretter anses nämligen, trots den lätt obehagliga doften av mint-wunderbaum, uppmuntra oss att röka mer. Det i sig anses vara skäl att förbjuda dem. Men varför, egentligen? I grunden är orsaken inte så mycket omtanke om väljarna som bristande respekt för deras livsstilsval.

När riksdagen röstade om förbudet, som presenterades av folkhälsominister Gabriel Wikström (S), var det bara två partier som röstade mot: Moderaterna och Sverigedemokraterna. Alla andra röstade för, inklusive Centerpartiet och Liberalerna som ständigt koketterar med sitt engagemang för individens frihet.

Någonstans finns en minsta gemensam nämnare, en värdering som enar socialister, kristdemokrater och kvasiliberaler kring beslutet att inskränka vår valfrihet.

Vid första anblicken verkar det vara en samhällsekonomisk kalkyl. Ur ett statsbudgetperspektiv kostar det samhället pengar när medborgare röker, eftersom de ökar sin risk att drabbas av sjukdomar som blir fall för den skattefinansierade sjukvården. Beroende på om man ser det som en belastning för staten eller för skattebetalarna kan både en socialdemokrat och en liberalpartist därför hävda att det är legitimt att försöka avstyra rökningen från första början.

Den förklaringen håller dock inte. Enligt Folkhälsomyndigheten lever ickerökare tio år längre än rökare, men ingen skulle (förhoppningsvis) komma på tanken att locka människor att börja röka för att slippa betala tio års pensioner. Dessutom kan en hälsosam livsstil resultera i mängder av skador – benbrott, sår, meniskskador – utan att en enda minister försöker sätta varningstexter på löparskor eller punktbeskatta korpenlag.

Alltså är det inte den samhällsekonomiska kalkylen som får så många politiker att försöka styra vår konsumtion av tobak. Det finns mängder av livsval som kostar samhället pengar, men det är bara en viss typ av dem som det styrande skiktet försöker förhindra. Varför? Svaret är lika obehagligt som det är uppenbart: Våra främsta företrädare värderar somliga val högre än andra, till den graden att de vill tvinga oss att göra dem också.

Det kan verka som att det finns ett egenvärde i att motionera regelbundet, äta sin spenat och välja vatten före drinkar. Man lever ju längre! Då är den givna följdfrågan varför ett långt liv är bättre än ett som kanske är lite kortare, men kantat av saftiga hamburgare, söta efterrätter och kall öl. Vissa uppskattar helt enkelt att kunna dra ett bloss på en cigarett då och då, trots hälsorisken.

Storbritanniens legendariske premiärminister Winston Churchill verkade trivas alldeles utmärkt med sexton timmars champagneindränkt, cigarrdoftande arbetsdag. Själv gillar jag att äta godis till frukost, avnjuter mina popcorn saltare än Döda havet och lämnar bara soffan när jag är tvungen. Jag är medveten om riskerna men tar dem gärna – precis som somliga tycker att friidrott, boxning eller snabba bilar är värda risken.

Vad så många av våra politiker, från Västerpartiet till Kristdemokraterna, inte verkar inse är att de som röker (åtminstone en stor majoritet av dem) är vuxna människor. Och när vuxna människor röker är det inte för att vi inte begriper att det kan vara farligt, utan för att vi väljer att göra det ändå.

Det styrande skiktet i Sverige må vara puritaner – även om jag har mina tvivel om majoriteten – och det får de gärna vara. Det enda vi andra kräver i retur är motsvarande respekt för våra egna beslut, även när vi väljer det onyttiga. Därför går jag nu, i solidaritet med Sveriges 1 127 000 rökare, ut och köper mitt första paket cigaretter på väldigt många år. Je suis rökare.

Blanche Jarn

Frihetlig skribent

Från och med i dag är cigaretter och rulltobak ”med karaktäristisk smak” förbjudna i Sverige. Mentolcigaretter anses nämligen, trots den lätt obehagliga doften av mint-wunderbaum, uppmuntra oss att röka mer. Det i sig anses vara skäl att förbjuda dem. Men varför, egentligen? I grunden är orsaken inte så mycket omtanke om väljarna som bristande respekt för deras livsstilsval.

När riksdagen röstade om förbudet, som presenterades av folkhälsominister Gabriel Wikström (S), var det bara två partier som röstade mot: Moderaterna och Sverigedemokraterna. Alla andra röstade för, inklusive Centerpartiet och Liberalerna som ständigt koketterar med sitt engagemang för individens frihet.

Någonstans finns en minsta gemensam nämnare, en värdering som enar socialister, kristdemokrater och kvasiliberaler kring beslutet att inskränka vår valfrihet.

Vid första anblicken verkar det vara en samhällsekonomisk kalkyl. Ur ett statsbudgetperspektiv kostar det samhället pengar när medborgare röker, eftersom de ökar sin risk att drabbas av sjukdomar som blir fall för den skattefinansierade sjukvården. Beroende på om man ser det som en belastning för staten eller för skattebetalarna kan både en socialdemokrat och en liberalpartist därför hävda att det är legitimt att försöka avstyra rökningen från första början.

Den förklaringen håller dock inte. Enligt Folkhälsomyndigheten lever ickerökare tio år längre än rökare, men ingen skulle (förhoppningsvis) komma på tanken att locka människor att börja röka för att slippa betala tio års pensioner. Dessutom kan en hälsosam livsstil resultera i mängder av skador – benbrott, sår, meniskskador – utan att en enda minister försöker sätta varningstexter på löparskor eller punktbeskatta korpenlag.

Alltså är det inte den samhällsekonomiska kalkylen som får så många politiker att försöka styra vår konsumtion av tobak. Det finns mängder av livsval som kostar samhället pengar, men det är bara en viss typ av dem som det styrande skiktet försöker förhindra. Varför? Svaret är lika obehagligt som det är uppenbart: Våra främsta företrädare värderar somliga val högre än andra, till den graden att de vill tvinga oss att göra dem också.

Det kan verka som att det finns ett egenvärde i att motionera regelbundet, äta sin spenat och välja vatten före drinkar. Man lever ju längre! Då är den givna följdfrågan varför ett långt liv är bättre än ett som kanske är lite kortare, men kantat av saftiga hamburgare, söta efterrätter och kall öl. Vissa uppskattar helt enkelt att kunna dra ett bloss på en cigarett då och då, trots hälsorisken.

Storbritanniens legendariske premiärminister Winston Churchill verkade trivas alldeles utmärkt med sexton timmars champagneindränkt, cigarrdoftande arbetsdag. Själv gillar jag att äta godis till frukost, avnjuter mina popcorn saltare än Döda havet och lämnar bara soffan när jag är tvungen. Jag är medveten om riskerna men tar dem gärna – precis som somliga tycker att friidrott, boxning eller snabba bilar är värda risken.

Vad så många av våra politiker, från Västerpartiet till Kristdemokraterna, inte verkar inse är att de som röker (åtminstone en stor majoritet av dem) är vuxna människor. Och när vuxna människor röker är det inte för att vi inte begriper att det kan vara farligt, utan för att vi väljer att göra det ändå.

Det styrande skiktet i Sverige må vara puritaner – även om jag har mina tvivel om majoriteten – och det får de gärna vara. Det enda vi andra kräver i retur är motsvarande respekt för våra egna beslut, även när vi väljer det onyttiga. Därför går jag nu, i solidaritet med Sveriges 1 127 000 rökare, ut och köper mitt första paket cigaretter på väldigt många år. Je suis rökare.

Blanche Jarn

Frihetlig skribent