2016-05-12 06:00

2016-05-12 14:17

Rädda kulturen från Ture Björkman

Signerat:

Intolerans. Att stora kulturinstitutioner och privata bokförlag viker ned sig för inkvisitorerna borde bekymra var och en som värnar om ett fritt och levande kulturliv, skriver Lars Anders Johansson.

Jan Lööf lärde mig redan i mycket unga år att misstro byråkrater. De personifierades av Ture Björkman, den elake stadsingenjören i den namnlösa stad där Skrotnisse och hans vänner bodde. Björkman hade föresatt sig att med alla till buds stående medel lägga beslag på den bok med ritningar som universalgeniet Bertil Enstöring arbetade med. Intrigen kretsade kring hur Skrotnisse och hans vänner räddar Bertil och hans bok undan den lömske Björkman.

Det är i sanning en ironi att Jan Lööfs nu är det senaste i raden av konstnärskap som drabbas av vår tids motsvarighet till Ture Björkman: de kamrermässiga kulturinkvisitorer som nagelfar skapande människors verk på jakt efter sådant som inte passar deras rigida måttstock. I Lööfs fall handlar det om stereotyper av andra kulturer, vilket är det fulaste man kan ägna sig åt enligt dagens politiserade kulturklimat.

För att inte drabbas av inkvisitorernas fördömanden har Lööfs bokförlag sedan decennier tillbaka, Bonnier Carlsen, ställt sin författare inför ett ultimatum: Ändra dina gamla böcker i enlighet med tidsandan eller så blir det ingen nyutgivning. Det är naturligtvis upp till varje privatägt bokförlag att själv avgöra vilka böcker de vill ge ut, men att ett ansett förlag som Bonnier Carlsen kräver att en legendarisk författare som Jan Lööf lägger sina verk till rätta för att passa tidens politiska klimat är ett kvitto på hur lågt i tak det har blivit i det svenska kulturlivet.

De som avfärdar den debatt som blossat upp med argumentet att ”privata företag får göra som de vill” har missuppfattat problemet. Om man som anhängare av marknadsekonomi inte får kritisera privata företags förehavanden, betyder det att man som demokrat inte får kritisera politiska partiers göranden? Dessutom missförstås de metoder som dagens Ture Björkman arbetar med: utfrysning, förtal och stigmatisering.

Detta är något barnboksillustratören Stina Wirsén fick erfara när hennes figur Lilla Hjärtat fångade inkvisitorernas uppmärksamhet. I Stockholm vek självaste Kulturhuset ned sig för inkvisitorerna och lät inte konstnären Makode Linde döpa sin utställning till vad han ville. Den som trotsar inkvisitorerna riskerar att stämplas med de fulaste etiketter som samhällsdebatten känner. De riskerar social utfrysning och att förlora framtida utkomstmöjligheter.

Att stora kulturinstitutioner och privata bokförlag viker ned sig för inkvisitorerna borde bekymra var och en som värnar om ett fritt och levande kulturliv.

De analyser som stannar vid att ”det är väl bara att Lööf går till ett annat förlag” väljer att inte se den större bilden. Tystnadens, intoleransens och likriktningens förkämpar kommer inte att nöja sig förrän alla har rättat sig i ledet. Likt Ture Björkman skapar de inte någonting av värde själva, utan ägnar sin vakna tid åt att göra livet surt för de som har verklig talang. (SNB)

Lars Anders Johansson

Poet, musiker och journalist. Ansvarig för kulturfrågor vid tankesmedjan Timbro

Jan Lööf lärde mig redan i mycket unga år att misstro byråkrater. De personifierades av Ture Björkman, den elake stadsingenjören i den namnlösa stad där Skrotnisse och hans vänner bodde. Björkman hade föresatt sig att med alla till buds stående medel lägga beslag på den bok med ritningar som universalgeniet Bertil Enstöring arbetade med. Intrigen kretsade kring hur Skrotnisse och hans vänner räddar Bertil och hans bok undan den lömske Björkman.

Det är i sanning en ironi att Jan Lööfs nu är det senaste i raden av konstnärskap som drabbas av vår tids motsvarighet till Ture Björkman: de kamrermässiga kulturinkvisitorer som nagelfar skapande människors verk på jakt efter sådant som inte passar deras rigida måttstock. I Lööfs fall handlar det om stereotyper av andra kulturer, vilket är det fulaste man kan ägna sig åt enligt dagens politiserade kulturklimat.

För att inte drabbas av inkvisitorernas fördömanden har Lööfs bokförlag sedan decennier tillbaka, Bonnier Carlsen, ställt sin författare inför ett ultimatum: Ändra dina gamla böcker i enlighet med tidsandan eller så blir det ingen nyutgivning. Det är naturligtvis upp till varje privatägt bokförlag att själv avgöra vilka böcker de vill ge ut, men att ett ansett förlag som Bonnier Carlsen kräver att en legendarisk författare som Jan Lööf lägger sina verk till rätta för att passa tidens politiska klimat är ett kvitto på hur lågt i tak det har blivit i det svenska kulturlivet.

De som avfärdar den debatt som blossat upp med argumentet att ”privata företag får göra som de vill” har missuppfattat problemet. Om man som anhängare av marknadsekonomi inte får kritisera privata företags förehavanden, betyder det att man som demokrat inte får kritisera politiska partiers göranden? Dessutom missförstås de metoder som dagens Ture Björkman arbetar med: utfrysning, förtal och stigmatisering.

Detta är något barnboksillustratören Stina Wirsén fick erfara när hennes figur Lilla Hjärtat fångade inkvisitorernas uppmärksamhet. I Stockholm vek självaste Kulturhuset ned sig för inkvisitorerna och lät inte konstnären Makode Linde döpa sin utställning till vad han ville. Den som trotsar inkvisitorerna riskerar att stämplas med de fulaste etiketter som samhällsdebatten känner. De riskerar social utfrysning och att förlora framtida utkomstmöjligheter.

Att stora kulturinstitutioner och privata bokförlag viker ned sig för inkvisitorerna borde bekymra var och en som värnar om ett fritt och levande kulturliv.

De analyser som stannar vid att ”det är väl bara att Lööf går till ett annat förlag” väljer att inte se den större bilden. Tystnadens, intoleransens och likriktningens förkämpar kommer inte att nöja sig förrän alla har rättat sig i ledet. Likt Ture Björkman skapar de inte någonting av värde själva, utan ägnar sin vakna tid åt att göra livet surt för de som har verklig talang. (SNB)

Lars Anders Johansson

Poet, musiker och journalist. Ansvarig för kulturfrågor vid tankesmedjan Timbro

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.