2016-04-30 06:00

2016-04-30 06:00

Att skaka eller inte skaka om normer

Signerat:

En fråga som infinner sig just mot bakgrund av ordet inkludering är vad som kan inkluderas i mångfaldens namn utan att vi gör avkall på viktiga principer, skriver Anosh Ghasri.

Hur är det att bo i Amerika, frågade en sovjetisk universitetslektor sina studenter. Amerika är ett fruktansvärt kapitalistiskt land, svarade en elev, där arbetarna exploateras av överklassen och många barn svälter. Lektorn berömde riktigheten i svaret och frågade vad som var Sovjetunionens mål. Eleven svarade att det var att komma ikapp Amerika.

Elevens svar i detta politiska skämt sätter fingret på ett annat och angränsande problem som syns i svensk politik. Vi har nämligen inga som helst problem att i tal helhjärtat ta ställning mot odemokratiska normer och värderingar när de förekommer i andra länder. Vi har numera även en feministisk utrikespolitik. Men när vi ställs inför samma värderingar på hemmaplan, uppburna av människor från just länder vars normer vi kan kritisera, så vacklar våra ställningstaganden och de överges till förmån för rättfärdiganden. Talet kolliderar med våra handlingar som för oss närmare det vi kritiserar. Detta har gjort sig smärtsamt påmint i de diskussioner som Miljöpartiets frikostighet med skandaler gett upphov till, inte minst efter Yasri Khans vägran att skaka hand med en kvinnlig reporter.

Det som ofta glöms bort i dylika debatter är att även inrikespolitiken i mångt och mycket handlar om en fördelning av värden. Att inte skaka hand med någon, hur simpelt det än beskrivs, är en omförhandling av en vedertagen social ritual vars norm, dess värde, är förankrat hos majoriteten av befolkningen. Khans handlande är såldes inte en värdeneutral handling. Av en del reaktioner att döma förväntas dock majoritetssamhället genomgå denna omförhandling utan motstånd för att därigenom visa sig vara demokratiskt och till mångkultur vänligt inställt. Khans val att inte skaka hand aktualiserar såldes frågan om vilka normer vi är villiga att förhandla om samt hur en symmetrisk förhandling ser ut.

Många har anfört „inkludering” och „mångfald”, två starka ord i den svenska kontexten, som argument för att en utebliven handskakning ska accepteras av majoritetssamhället. Man menar att motståndet beror på att Sverige egentligen inte vill ha mångfald. Elvir Gigovic, ordförande för Sveriges Muslimska Råd, beskrev motståndet som „ett hinder i vardagen” för praktiserande muslimer. Åberopandet av dessa ord är nog inte så märkligt då det är medelst just dessa egentligen ädla ord, med vilka vi ämnat upprätta ett mångkulturellt samhälle, som vi även banat väg för mindre önskvärda element. Miljöpartiets behov av värdesanering är ett tecken på detta.

En fråga som infinner sig just mot bakgrund av ordet inkludering är vad som kan inkluderas i mångfaldens namn utan att vi gör avkall på viktiga principer. Fråga er, hur kommer det sig att vi, sett till antalet inlägg i samhällsdebatten och de som gör anspråk på att vara muslimers språkrör i politiken, har så få moderata islamiska röster i Sverige? Och varför är inte lika många människor måna om att lyfta fram justitieminister Ardalan Shekarabi eller energiminister Ibrahim Baylan som muslimer i svensk politik? Man skördar vad man sår. Personer som Mehmet Kaplan och Yasri Khan hade förmodligen inte kunnat tillskansa sig en politisk karriär om det inte vore för en skev uppfattning av representation och inkludering i svensk politik. I kölvattnet av normkritiskt tänkande och postkoloniala teorier har vi inkluderat normer som strider mot demokratiska diton.

Dessa konflikter uppstår inte på grund av en illa dold rasism eller motvilja till mångfald hos svenskar, utan just för att Sverige har valt att anamma det mångkulturella projektet. Det behöver dock inte innebära att alla avvikande beteenden, hur simpla de än kan te sig, per automatik måste anammas. Mångkultur är formen vi valt, innehållet måste vara förhandlingsbart och oönskade inslag måste kunna avfärdas utan den logiska kullerbyttan att svenskar inte är vänligt inställda till mångkultur.

Orden är magiska, de kan antingen bringa den största lyckan eller den djupaste förtvivlan, sa Freud. De kan även förmedla sinnesstämning som det inledande skämtet, och såvida vi inte eftersträvar ett tillstånd där vår faktiska politik för oss närmare det vi i tal kritiserar hos andra, bör vi se upp med hur nyckelorden i svensk politik används.

Anosh Ghasri

Liberal skribent

Hur är det att bo i Amerika, frågade en sovjetisk universitetslektor sina studenter. Amerika är ett fruktansvärt kapitalistiskt land, svarade en elev, där arbetarna exploateras av överklassen och många barn svälter. Lektorn berömde riktigheten i svaret och frågade vad som var Sovjetunionens mål. Eleven svarade att det var att komma ikapp Amerika.

Elevens svar i detta politiska skämt sätter fingret på ett annat och angränsande problem som syns i svensk politik. Vi har nämligen inga som helst problem att i tal helhjärtat ta ställning mot odemokratiska normer och värderingar när de förekommer i andra länder. Vi har numera även en feministisk utrikespolitik. Men när vi ställs inför samma värderingar på hemmaplan, uppburna av människor från just länder vars normer vi kan kritisera, så vacklar våra ställningstaganden och de överges till förmån för rättfärdiganden. Talet kolliderar med våra handlingar som för oss närmare det vi kritiserar. Detta har gjort sig smärtsamt påmint i de diskussioner som Miljöpartiets frikostighet med skandaler gett upphov till, inte minst efter Yasri Khans vägran att skaka hand med en kvinnlig reporter.

Det som ofta glöms bort i dylika debatter är att även inrikespolitiken i mångt och mycket handlar om en fördelning av värden. Att inte skaka hand med någon, hur simpelt det än beskrivs, är en omförhandling av en vedertagen social ritual vars norm, dess värde, är förankrat hos majoriteten av befolkningen. Khans handlande är såldes inte en värdeneutral handling. Av en del reaktioner att döma förväntas dock majoritetssamhället genomgå denna omförhandling utan motstånd för att därigenom visa sig vara demokratiskt och till mångkultur vänligt inställt. Khans val att inte skaka hand aktualiserar såldes frågan om vilka normer vi är villiga att förhandla om samt hur en symmetrisk förhandling ser ut.

Många har anfört „inkludering” och „mångfald”, två starka ord i den svenska kontexten, som argument för att en utebliven handskakning ska accepteras av majoritetssamhället. Man menar att motståndet beror på att Sverige egentligen inte vill ha mångfald. Elvir Gigovic, ordförande för Sveriges Muslimska Råd, beskrev motståndet som „ett hinder i vardagen” för praktiserande muslimer. Åberopandet av dessa ord är nog inte så märkligt då det är medelst just dessa egentligen ädla ord, med vilka vi ämnat upprätta ett mångkulturellt samhälle, som vi även banat väg för mindre önskvärda element. Miljöpartiets behov av värdesanering är ett tecken på detta.

En fråga som infinner sig just mot bakgrund av ordet inkludering är vad som kan inkluderas i mångfaldens namn utan att vi gör avkall på viktiga principer. Fråga er, hur kommer det sig att vi, sett till antalet inlägg i samhällsdebatten och de som gör anspråk på att vara muslimers språkrör i politiken, har så få moderata islamiska röster i Sverige? Och varför är inte lika många människor måna om att lyfta fram justitieminister Ardalan Shekarabi eller energiminister Ibrahim Baylan som muslimer i svensk politik? Man skördar vad man sår. Personer som Mehmet Kaplan och Yasri Khan hade förmodligen inte kunnat tillskansa sig en politisk karriär om det inte vore för en skev uppfattning av representation och inkludering i svensk politik. I kölvattnet av normkritiskt tänkande och postkoloniala teorier har vi inkluderat normer som strider mot demokratiska diton.

Dessa konflikter uppstår inte på grund av en illa dold rasism eller motvilja till mångfald hos svenskar, utan just för att Sverige har valt att anamma det mångkulturella projektet. Det behöver dock inte innebära att alla avvikande beteenden, hur simpla de än kan te sig, per automatik måste anammas. Mångkultur är formen vi valt, innehållet måste vara förhandlingsbart och oönskade inslag måste kunna avfärdas utan den logiska kullerbyttan att svenskar inte är vänligt inställda till mångkultur.

Orden är magiska, de kan antingen bringa den största lyckan eller den djupaste förtvivlan, sa Freud. De kan även förmedla sinnesstämning som det inledande skämtet, och såvida vi inte eftersträvar ett tillstånd där vår faktiska politik för oss närmare det vi i tal kritiserar hos andra, bör vi se upp med hur nyckelorden i svensk politik används.

Anosh Ghasri

Liberal skribent

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.