2016-04-23 06:00

2016-04-23 06:00

Den hopplösa skolpolitiken

Signerat:

Elever fick därför bland annat lära sig respektera lärare, sitta still, räcka upp handen, fokusera på läxor, plugga hårt inför prov, etc, skriver Anders Edwardsson.

Det är inte ofta man läser böcker som gör en glad. Och definitivt inte så om skolan, för svensk skolpolitik påminner ju mest av allt om en bisarr bakfylledröm där allt elände bara återupprepar sig: bråk, mobbning, sjunkande kunskapsnivåer, operaliknande ljudnivåer, mössor och mobiler i klassrummen. Samt en oändlig rad misslyckade ”insatser” ämnade att vända utvecklingen.

Efter att ha läst den svenske debattören Erik Lidströms bok Education Unchained (2015) har jag dock kommit fram till att det finns åtminstone en bra sak att säga om dagens skolsituation. Och det är att den inte är naturgiven, utan resultatet av en medveten, ideologiskt fotad politik. Lidström visar ty att dagens kaos är resultatet av misstag som kan rättas till. Och även om jag länge bara haft dimmiga åsikter om vad som måste göras erbjuder han en berättelse om både vad som en gång gick fel och en lösning.

Låt oss börja med vad som gick åt skogen. En gång funkade skolan utmärkt. När politiker inte styrde den. Sedan, på 1800-talet förstod dessa hur mycket makt skolan erbjöd och tog över. Och magnituden i dess misslyckande är minst sagt deprimerande. I princip allt som kunde göras fel gjordes fel. Och inte ens mer än ett halvsekel av misslyckanden verkar kunna få politiker och andra på bättre tankar, för samma gamla skitpolitik är fortfarande högsta mode.

Bakgrunden är som följer. I västvärlden drevs skolor t o m 1800-talet enligt mångtusenåriga erfarenheter om vad som krävs för att få barn att lära sig saker. Elever fick därför bland annat lära sig respektera lärare, sitta still, räcka upp handen, fokusera på läxor, plugga hårt inför prov, etc. Detta retade dock tidigt sådana som ansåg att allt som var gammalt och beprövat var fel enbart därför att det var gammalt och beprövat. Som John Locke och Jean-Jacques Rousseau, vilka redan på 1600- och 1700-talen ansåg att traditionell utbildning var för tråkig, krävande, inte lämnade nog utrymme för sterilt logiskt tänkande, m m.

Stenar var därmed försatta i rullning som under 1800-talet utmynnade i en s k alternativ pedagogik som sades möjliggöra en ”progressiv” skola som skulle överglänsa allt gammat. Och då ännu oprövade slagord som lärande genom görande, experimenterande och kritiskt tänkande vid denna tid lät som näktergalssång för förändringsgalna politiker drogs många med i fantiserandet.

Under 1900-talet kom därför bl a den amerikanska skolan att förändras i linje med denna gallimatias. Amerikanernas starka kulturkonservatism medförde dock att omvandlingen där skulle ta sin tid och stark ekonomisk tillväxt samtidigt bidra till en forcerad utbyggnad av skolväsendet, som fick många att tro att den ”nya utbildningen” fungerade.

När tiderna blev tuffare slog dock fällan igen. I USA satte förfallet in redan under 1960-talet, men då hade politiken redan börjat kopieras av andra. Och då svenska politiker, i linje med rikets traditionella lutherska renlärighetstänk, gärna omsatte galna idéer även i dess mest extrema former blev effekterna här än mer förödande.

Ändlösa rader av flummigheter och dårskaper kom därför att prägla den s k grundskolan på 1970-talet. Och i takt med att skolsystemet därefter, genom naturlig avgång, dränerades på lärare som hållit fast vid äldre, fungerande undervisningstekniker gick botten ur den svenska skolan så till den grad att inte ens många universitetsstudenter i dag kan läsa, skriva och räkna ordentligt.

Flumskolans idéer var dock lika tokiga som dess anhängare var många. Och så övertygade var de att många, både lärare och föräldrar, fortfarande tror mer på ”experter” som skyller alla problem på resursbrist, socioekonomiska förhållanden och Gud-vet-vad snarare än politiken och envist tror på att allt som behövs är än mer av samma, giftiga medicin.

Lidström visar ergo allt detta och mer därtill. Samt att alla rimliga lösningar i dag motarbetas av en ohelig allians av egoistiska lärarfack och lata föräldrar. Dessa grupper tycks ty inte orka inse att krav på ordning i klassrummen, många och – framförallt – hårda krav för höga betyg vore oändligt mycket effektivare än att, som nu, bara rutinmässig ropa på än mer resurser.

Erik Lidström erbjuder också reformer skulle kunna vända utvecklingen. Varav den allra viktigaste skulle vara att hemförlova politikerna och helt ge makten över skolan tillbaka till föräldrarna. Nu kommer förvisso detta, i det genompolitiska Sverige, inte att ske förrän fan själv dansar polka en tisdagskväll. Men det visar i alla fall att det finns alternativ till dagens hopplösa skolsituation.

Anders Edwardsson

Fil lic i statskunskap vid Catholic University of America i Washington DC

Det är inte ofta man läser böcker som gör en glad. Och definitivt inte så om skolan, för svensk skolpolitik påminner ju mest av allt om en bisarr bakfylledröm där allt elände bara återupprepar sig: bråk, mobbning, sjunkande kunskapsnivåer, operaliknande ljudnivåer, mössor och mobiler i klassrummen. Samt en oändlig rad misslyckade ”insatser” ämnade att vända utvecklingen.

Efter att ha läst den svenske debattören Erik Lidströms bok Education Unchained (2015) har jag dock kommit fram till att det finns åtminstone en bra sak att säga om dagens skolsituation. Och det är att den inte är naturgiven, utan resultatet av en medveten, ideologiskt fotad politik. Lidström visar ty att dagens kaos är resultatet av misstag som kan rättas till. Och även om jag länge bara haft dimmiga åsikter om vad som måste göras erbjuder han en berättelse om både vad som en gång gick fel och en lösning.

Låt oss börja med vad som gick åt skogen. En gång funkade skolan utmärkt. När politiker inte styrde den. Sedan, på 1800-talet förstod dessa hur mycket makt skolan erbjöd och tog över. Och magnituden i dess misslyckande är minst sagt deprimerande. I princip allt som kunde göras fel gjordes fel. Och inte ens mer än ett halvsekel av misslyckanden verkar kunna få politiker och andra på bättre tankar, för samma gamla skitpolitik är fortfarande högsta mode.

Bakgrunden är som följer. I västvärlden drevs skolor t o m 1800-talet enligt mångtusenåriga erfarenheter om vad som krävs för att få barn att lära sig saker. Elever fick därför bland annat lära sig respektera lärare, sitta still, räcka upp handen, fokusera på läxor, plugga hårt inför prov, etc. Detta retade dock tidigt sådana som ansåg att allt som var gammalt och beprövat var fel enbart därför att det var gammalt och beprövat. Som John Locke och Jean-Jacques Rousseau, vilka redan på 1600- och 1700-talen ansåg att traditionell utbildning var för tråkig, krävande, inte lämnade nog utrymme för sterilt logiskt tänkande, m m.

Stenar var därmed försatta i rullning som under 1800-talet utmynnade i en s k alternativ pedagogik som sades möjliggöra en ”progressiv” skola som skulle överglänsa allt gammat. Och då ännu oprövade slagord som lärande genom görande, experimenterande och kritiskt tänkande vid denna tid lät som näktergalssång för förändringsgalna politiker drogs många med i fantiserandet.

Under 1900-talet kom därför bl a den amerikanska skolan att förändras i linje med denna gallimatias. Amerikanernas starka kulturkonservatism medförde dock att omvandlingen där skulle ta sin tid och stark ekonomisk tillväxt samtidigt bidra till en forcerad utbyggnad av skolväsendet, som fick många att tro att den ”nya utbildningen” fungerade.

När tiderna blev tuffare slog dock fällan igen. I USA satte förfallet in redan under 1960-talet, men då hade politiken redan börjat kopieras av andra. Och då svenska politiker, i linje med rikets traditionella lutherska renlärighetstänk, gärna omsatte galna idéer även i dess mest extrema former blev effekterna här än mer förödande.

Ändlösa rader av flummigheter och dårskaper kom därför att prägla den s k grundskolan på 1970-talet. Och i takt med att skolsystemet därefter, genom naturlig avgång, dränerades på lärare som hållit fast vid äldre, fungerande undervisningstekniker gick botten ur den svenska skolan så till den grad att inte ens många universitetsstudenter i dag kan läsa, skriva och räkna ordentligt.

Flumskolans idéer var dock lika tokiga som dess anhängare var många. Och så övertygade var de att många, både lärare och föräldrar, fortfarande tror mer på ”experter” som skyller alla problem på resursbrist, socioekonomiska förhållanden och Gud-vet-vad snarare än politiken och envist tror på att allt som behövs är än mer av samma, giftiga medicin.

Lidström visar ergo allt detta och mer därtill. Samt att alla rimliga lösningar i dag motarbetas av en ohelig allians av egoistiska lärarfack och lata föräldrar. Dessa grupper tycks ty inte orka inse att krav på ordning i klassrummen, många och – framförallt – hårda krav för höga betyg vore oändligt mycket effektivare än att, som nu, bara rutinmässig ropa på än mer resurser.

Erik Lidström erbjuder också reformer skulle kunna vända utvecklingen. Varav den allra viktigaste skulle vara att hemförlova politikerna och helt ge makten över skolan tillbaka till föräldrarna. Nu kommer förvisso detta, i det genompolitiska Sverige, inte att ske förrän fan själv dansar polka en tisdagskväll. Men det visar i alla fall att det finns alternativ till dagens hopplösa skolsituation.

Anders Edwardsson

Fil lic i statskunskap vid Catholic University of America i Washington DC