2016-04-22 06:00

2016-04-22 06:00

Frihet till samvete

Signerat:

Vad gäller abort har vi alltså ”förhandlat” bort det faktum att frågan fortfarande rymmer ett moraliskt dilemma, oavsett vad man tycker i själva sakfrågan, skriver Erik Thyselius.

Debatten om begreppet samvetsfrihet blev aktuell för några år sedan då Ellinor Grimmark inte fick arbeta som barnmorska. Orsaken var att hon inte ville utföra aborter då det stod i strid med hennes religion. Kritiker menade att det var orimligt av en abortmotståndare att arbeta som barnmorska då aborter var en del av yrket. Skeptikerna påstod dessutom att det skulle vara en del av en PR-kampanj orkestrerad av ”Ja till livet”-rörelsen.

Samvetsfrihet är onekligen ett laddat ämne i Sverige. Oftast är det just frågan om aborter som samvetsdebatten fastnar i. Susanne Wigorts Yngvesson, docent i etik och lektor vid Teologiska högskolan i Stockholm, har skrivit boken Frihet till samvete (Timbro) vari hon lyfter diskussionen till ett mer principiellt plan. Det är lika behövligt som befriande.

Genom att ta upp ett antal yrkeskategorier tydliggör Wigorts Yngvesson att det finns olika föreställningar hos allmänheten när det anses accepterat att hänvisa till sitt samvete. Hur blir till exempel reaktionerna om en polis vägrar delta i en utvisning av en person som inte vill lämna landet? När Polisen hjälpte till med att utvisa två människor till Egypten 2001, trots att de riskerade tortyr, var reaktionerna bland journalister och politiker att polismännen borde ha vägrat att utföra uppgiften, med hänvisning till sina samveten.

När militärtjänsten var allmän kunde de som inte ville strida få göra vapenfri tjänst. En journalist kan även avstå uppdrag som ”står i strid med medarbetarens övertygelse”. Även om inte begreppet samvetsfrihet används i de här fallen så är det precis vad det handlar om, vilket Yngvessons bok illustrerar.

Att samvetsfrihet i abortfrågan har blivit en så känslig fråga hör ihop med att Sverige historiskt har haft en utpräglad konsensuskultur. I en sådan är precis allt förhandlingsbart, men bara fram till den punkt då ett beslut väl fattas. Efter det blir det hart omöjligt att diskutera känsliga frågor på ett principiellt plan. Vad gäller abort har vi alltså ”förhandlat” bort det faktum att frågan fortfarande rymmer ett moraliskt dilemma, oavsett vad man tycker i själva sakfrågan. Samvetsfrihetsdebatten påminner oss om det, vilket skapar ett obehag.

Därför blir också motståndet mot pragmatiska lösningar så kraftfullt. Sverige har under de senaste decennierna utvecklats mot ett betydligt mer pluralistiskt samhälle. Där kommer religionen att spela en större roll på ett sätt vi inte är vana vid tidigare. Fler personer kommer med säkerhet att hänvisa till sin religion som grund för att inte utföra vissa arbetsuppgifter.

Susanne Wigorts Yngvessons bok fungerar som en bra ingång till den diskussionen. Det är möjligt att många kommer att reagera negativt på innehållet, givet att själva debatten fortfarande är omogen. Trots det, eller snarare just därför, är den ett mycket välkommet bidrag.

Erik Thyselius

Svenska Nyhetsbyrån

Debatten om begreppet samvetsfrihet blev aktuell för några år sedan då Ellinor Grimmark inte fick arbeta som barnmorska. Orsaken var att hon inte ville utföra aborter då det stod i strid med hennes religion. Kritiker menade att det var orimligt av en abortmotståndare att arbeta som barnmorska då aborter var en del av yrket. Skeptikerna påstod dessutom att det skulle vara en del av en PR-kampanj orkestrerad av ”Ja till livet”-rörelsen.

Samvetsfrihet är onekligen ett laddat ämne i Sverige. Oftast är det just frågan om aborter som samvetsdebatten fastnar i. Susanne Wigorts Yngvesson, docent i etik och lektor vid Teologiska högskolan i Stockholm, har skrivit boken Frihet till samvete (Timbro) vari hon lyfter diskussionen till ett mer principiellt plan. Det är lika behövligt som befriande.

Genom att ta upp ett antal yrkeskategorier tydliggör Wigorts Yngvesson att det finns olika föreställningar hos allmänheten när det anses accepterat att hänvisa till sitt samvete. Hur blir till exempel reaktionerna om en polis vägrar delta i en utvisning av en person som inte vill lämna landet? När Polisen hjälpte till med att utvisa två människor till Egypten 2001, trots att de riskerade tortyr, var reaktionerna bland journalister och politiker att polismännen borde ha vägrat att utföra uppgiften, med hänvisning till sina samveten.

När militärtjänsten var allmän kunde de som inte ville strida få göra vapenfri tjänst. En journalist kan även avstå uppdrag som ”står i strid med medarbetarens övertygelse”. Även om inte begreppet samvetsfrihet används i de här fallen så är det precis vad det handlar om, vilket Yngvessons bok illustrerar.

Att samvetsfrihet i abortfrågan har blivit en så känslig fråga hör ihop med att Sverige historiskt har haft en utpräglad konsensuskultur. I en sådan är precis allt förhandlingsbart, men bara fram till den punkt då ett beslut väl fattas. Efter det blir det hart omöjligt att diskutera känsliga frågor på ett principiellt plan. Vad gäller abort har vi alltså ”förhandlat” bort det faktum att frågan fortfarande rymmer ett moraliskt dilemma, oavsett vad man tycker i själva sakfrågan. Samvetsfrihetsdebatten påminner oss om det, vilket skapar ett obehag.

Därför blir också motståndet mot pragmatiska lösningar så kraftfullt. Sverige har under de senaste decennierna utvecklats mot ett betydligt mer pluralistiskt samhälle. Där kommer religionen att spela en större roll på ett sätt vi inte är vana vid tidigare. Fler personer kommer med säkerhet att hänvisa till sin religion som grund för att inte utföra vissa arbetsuppgifter.

Susanne Wigorts Yngvessons bok fungerar som en bra ingång till den diskussionen. Det är möjligt att många kommer att reagera negativt på innehållet, givet att själva debatten fortfarande är omogen. Trots det, eller snarare just därför, är den ett mycket välkommet bidrag.

Erik Thyselius

Svenska Nyhetsbyrån