2016-03-19 06:00

2016-03-19 10:08

Den blinda feminismen

Signerat:

Mansfritt är det nya svarta, och vitfritt den mest klädsamma accessoaren. Detta är den mest moderiktiga outfiten i relativismens salonger, skriver Anosh Ghasri.

Veckan då internationella kvinnodagen inföll blev en besynnerlig vecka. Vi lärde oss då inte endast att slöjan är en symbol för frigörelse som motsäger patriarkala strukturer, utan även att könsseparerade badtider egentligen är att betrakta som några timmars kvinnofrid och att estetisk intimkirurgi är att likställa med könsstympning. Höjdpunkten stod Hylliebadet för med sitt arrangemang av mansfri badtid med erbjudande om gratis sminkning – på självaste internationella kvinnodagen.

Fatima Mernissi, marockansk sociolog och feminist, argumenterade i början av 2000-talet att skönhetsnormen i väst var lika begränsande för kvinnor som de traditionella normerna i muslimska samhällen. Skönhetsnormen var ett slags harem, menade Mernisi som ansågs utmana uppfattningen att västvärldens kvinnor har bättre villkor än andra kvinnor.

När Semunar Taskin, från Grön ungdom, utan några som helst inslag av ironi, skriver i en av landets största tidningar att en del kvinnor uppnår frigörelse genom att bära bikini och andra genom att bära slöja ansluter hon sig, om än omedvetet, till den tanketraditionen. Jag minns med mer än önskvärd tydlighet Aftonbladets kampanj ”Alla lika, alla olika” från mitten av 1990-talet. Budskapet var enkelt och bra, om än inte helt konstruktivt: vi är alla lika med avseende på vårt människovärde, vilket är bra, men med tillägget att även alla sätt att leva sitt liv på är lika bra. Friheten är relativ, kan man säga.

En del säger att feminismen kapats, andra säger att den har gått för långt, och vissa säger att den inte tjänar något syfte längre. Hur det förhåller sig med påståendena kan lämnas därhän. Feminismen genomgår som alla andra ideologier förändringar. Den tar intryck av samtida idéströmmar, positionerar sig i förhållande till olika fenomen och betonar vissa frågor mer än andra. Vänsterfeminismen är förmodligen den rörelse som allra starkast ägnar sig åt en positionering, och då främst gentemot främlingsfientligheten. Motståndaren heter inte längre kapitalet, utan den vita och förmodad främlingsfientliga mannen.

Feministiskt initiativ, och även Vänsterpartiet, är inte endast feministiska utan antirasistiskt feministiska. Ambitionen är god, och den vore lovvärd, om det inte vore för att den positioneringen paralyserar rörelsen när den hamnar i konflikter som befinner sig i skärningspunkten mellan kön och ras, eller etnicitet. En punkt som är hemvisten för en av våra mest återkommande konflikter. Det är delvis mot denna bakgrund besynnerligheterna i inledningen kan förstås.

Mansfritt är det nya svarta, och vitfritt den mest klädsamma accessoaren. Detta är den mest moderiktiga outfiten i relativismens salonger. När Veronica Palm (S) relativiserar de tilltagande trakasserier som drabbat kvinnor på senare tid genom uttalandet att våld mot kvinnor inte är något nytt, eller när Rossana Dinamarca (V) inte vill kännas vid talet om hederskultur i förorterna för att det riskerar att stigmatisera förorten, så överger de kön för etnicitet – och därmed även sina medsystrar.

Fasta i postmodernismens och postkolonialismens tankemoduler lämnas de inte utrymme för annat än detta. Förblindade av det märkliga självhat som dessa idéer för med sig missar de inte bara vikten av den frihet som de förkastar, utan även att de motverkar sitt eget syfte när de överger kvinnorna.

En ideologi kan inte fara ut i vilka villfarelser som helst och ändå vara adekvat. En feminism som blundar för kvinnors utsatthet avsäger sig, vare sig den vill eller ej, sitt eget existensberättigande, och det helt oavsett vilka skäl den anför för detta. Fråga er, hur hamnade vi i ett läge där måttet för frihet och kvinnlig frigörelse blev så urholkat och reaktionär att länder som Saudiarabien kan anses ha uppnått en avsevärt högre nivå av kvinnlig frigörelse och kvinnofrid än oss?

Men är detta ändå inte mansplaining? Nåja, det är åtminstone inte syftet. Om man ändå anser det vara så, helt i strid med ambitionerna, så bär jag den bördan med lätthet, ty ett rent samvete är lättare att bära än att tiga inför vuxna människors handfallenhet.

Anosh Ghasri

Liberal skribent

Veckan då internationella kvinnodagen inföll blev en besynnerlig vecka. Vi lärde oss då inte endast att slöjan är en symbol för frigörelse som motsäger patriarkala strukturer, utan även att könsseparerade badtider egentligen är att betrakta som några timmars kvinnofrid och att estetisk intimkirurgi är att likställa med könsstympning. Höjdpunkten stod Hylliebadet för med sitt arrangemang av mansfri badtid med erbjudande om gratis sminkning – på självaste internationella kvinnodagen.

Fatima Mernissi, marockansk sociolog och feminist, argumenterade i början av 2000-talet att skönhetsnormen i väst var lika begränsande för kvinnor som de traditionella normerna i muslimska samhällen. Skönhetsnormen var ett slags harem, menade Mernisi som ansågs utmana uppfattningen att västvärldens kvinnor har bättre villkor än andra kvinnor.

När Semunar Taskin, från Grön ungdom, utan några som helst inslag av ironi, skriver i en av landets största tidningar att en del kvinnor uppnår frigörelse genom att bära bikini och andra genom att bära slöja ansluter hon sig, om än omedvetet, till den tanketraditionen. Jag minns med mer än önskvärd tydlighet Aftonbladets kampanj ”Alla lika, alla olika” från mitten av 1990-talet. Budskapet var enkelt och bra, om än inte helt konstruktivt: vi är alla lika med avseende på vårt människovärde, vilket är bra, men med tillägget att även alla sätt att leva sitt liv på är lika bra. Friheten är relativ, kan man säga.

En del säger att feminismen kapats, andra säger att den har gått för långt, och vissa säger att den inte tjänar något syfte längre. Hur det förhåller sig med påståendena kan lämnas därhän. Feminismen genomgår som alla andra ideologier förändringar. Den tar intryck av samtida idéströmmar, positionerar sig i förhållande till olika fenomen och betonar vissa frågor mer än andra. Vänsterfeminismen är förmodligen den rörelse som allra starkast ägnar sig åt en positionering, och då främst gentemot främlingsfientligheten. Motståndaren heter inte längre kapitalet, utan den vita och förmodad främlingsfientliga mannen.

Feministiskt initiativ, och även Vänsterpartiet, är inte endast feministiska utan antirasistiskt feministiska. Ambitionen är god, och den vore lovvärd, om det inte vore för att den positioneringen paralyserar rörelsen när den hamnar i konflikter som befinner sig i skärningspunkten mellan kön och ras, eller etnicitet. En punkt som är hemvisten för en av våra mest återkommande konflikter. Det är delvis mot denna bakgrund besynnerligheterna i inledningen kan förstås.

Mansfritt är det nya svarta, och vitfritt den mest klädsamma accessoaren. Detta är den mest moderiktiga outfiten i relativismens salonger. När Veronica Palm (S) relativiserar de tilltagande trakasserier som drabbat kvinnor på senare tid genom uttalandet att våld mot kvinnor inte är något nytt, eller när Rossana Dinamarca (V) inte vill kännas vid talet om hederskultur i förorterna för att det riskerar att stigmatisera förorten, så överger de kön för etnicitet – och därmed även sina medsystrar.

Fasta i postmodernismens och postkolonialismens tankemoduler lämnas de inte utrymme för annat än detta. Förblindade av det märkliga självhat som dessa idéer för med sig missar de inte bara vikten av den frihet som de förkastar, utan även att de motverkar sitt eget syfte när de överger kvinnorna.

En ideologi kan inte fara ut i vilka villfarelser som helst och ändå vara adekvat. En feminism som blundar för kvinnors utsatthet avsäger sig, vare sig den vill eller ej, sitt eget existensberättigande, och det helt oavsett vilka skäl den anför för detta. Fråga er, hur hamnade vi i ett läge där måttet för frihet och kvinnlig frigörelse blev så urholkat och reaktionär att länder som Saudiarabien kan anses ha uppnått en avsevärt högre nivå av kvinnlig frigörelse och kvinnofrid än oss?

Men är detta ändå inte mansplaining? Nåja, det är åtminstone inte syftet. Om man ändå anser det vara så, helt i strid med ambitionerna, så bär jag den bördan med lätthet, ty ett rent samvete är lättare att bära än att tiga inför vuxna människors handfallenhet.

Anosh Ghasri

Liberal skribent

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.