2016-02-24 06:00

2016-02-24 06:00

På sammanbrottsfronten intet nytt

Signerat:

Men bara för att det då och då förekommer dåliga beslut betyder inte det att rättssystemet är havererat, skriver Gustaf Almkvist.

Det är svårt att säga när det började. En polisman skrev i Expressen i julas att han inte längre stod ut som polis. Han menade att rättssystemet är havererat. Att det gång på gång kommer friande domar trots glasklar bevisning. Att gärningsmannen mer eller mindre måste gripas på brottsplatsen för fällande dom.

Därefter har det fortsatt. En bild har målats upp av horder av ensamkommande flyktingbarn som rör sig på våra gator utan att polisen kan göra något. Händelserna i Köln vid nyår har följts av larm om sexuella kränkningar på svenska badhus och konsertarenor. Gemensamt för alltsammans är uppfattningen att det tystas ner av myndigheter med en tydlig agenda.

Det är ingenting nytt att enskilda fall eller tveksamheter i rättsväsendet ges stora proportioner. Klart är också att det finns betydande problem att diskutera i alla dessa händelser. Men är de ett uttryck för ett fallerande rättssamhälle? Ett samhälle där polisen inte får de befogenheter den behöver och domstolarna förlorat verklighetsuppfattningen?

Paradoxalt nog verkar många ha orimligt höga förväntningar på poliser och domstolar. Detta är sannolikt en starkt bidragande orsak till besvikelsen när något inte slutar som man tycker att det borde. För vårt rättssystem är förstås inte felfritt. Resurser är ändliga, människor gör felbedömningar. Men bara för att det då och då förekommer dåliga beslut betyder inte det att rättssystemet är havererat. Den som ser den ena friande domen efter den andra med ”glasklar bevisning” ser inte en systemkollaps. Den personen har missförstått vad en rättsprocess är och vilka krav den ställer. För övrigt är nio brottmålsdomar av tio i svenska domstolar fällande.

Instinkten tycks stark att ta några enskilda fall från nyhetsrapporteringen, generalisera dem och göra gällande att man har genomskådat ett system i sammanbrott. Återkommande i alla påstådda fall av haverier och kollapser är också den antydda kontrasten mot ett tidigare idealtillstånd, där det rådde frid på gatorna och domstolarna såg verkligheten som den egentligen var. När denna ljusa tid existerade är höljt i dunkel. Den som blickar bakåt kommer att finna sin beskärda del av våldsbrott och rättsskandaler i alla tidevarv.

Det är ett märkligt drag i svensk debatt att man vill beskriva verkligheten på ett så banalt sätt. Antingen existerar problemen inte – eller så är de grundläggande och katastrofala. Att komma till rätta med de ytterligheterna kräver ödmjukhet från alla aktörer. All kritik mot domstolarna kan inte avfärdas med att människor inte förstår beviskravet. Ibland är större befogenheter rätt recept för att underlätta polisens arbete.

Men de som deltar i det offentliga samtalet måste också hålla tillbaka svepande och indignerade påståenden om komplexa samhällsstrukturer som de ofta inte vet speciellt mycket om. Sådant bidrar till beskrivningar som blåser upp verkliga problem till proportioner där de inte längre går att diskutera på ett rimligt sätt. Låt oss därför fortsätta att prata om de utmaningar som ligger framför oss. I förvissningen att undergången är långt borta. (SNB)

Gustaf Almkvist

Doktorand i straffrätt vid Uppsala universitet

Det är svårt att säga när det började. En polisman skrev i Expressen i julas att han inte längre stod ut som polis. Han menade att rättssystemet är havererat. Att det gång på gång kommer friande domar trots glasklar bevisning. Att gärningsmannen mer eller mindre måste gripas på brottsplatsen för fällande dom.

Därefter har det fortsatt. En bild har målats upp av horder av ensamkommande flyktingbarn som rör sig på våra gator utan att polisen kan göra något. Händelserna i Köln vid nyår har följts av larm om sexuella kränkningar på svenska badhus och konsertarenor. Gemensamt för alltsammans är uppfattningen att det tystas ner av myndigheter med en tydlig agenda.

Det är ingenting nytt att enskilda fall eller tveksamheter i rättsväsendet ges stora proportioner. Klart är också att det finns betydande problem att diskutera i alla dessa händelser. Men är de ett uttryck för ett fallerande rättssamhälle? Ett samhälle där polisen inte får de befogenheter den behöver och domstolarna förlorat verklighetsuppfattningen?

Paradoxalt nog verkar många ha orimligt höga förväntningar på poliser och domstolar. Detta är sannolikt en starkt bidragande orsak till besvikelsen när något inte slutar som man tycker att det borde. För vårt rättssystem är förstås inte felfritt. Resurser är ändliga, människor gör felbedömningar. Men bara för att det då och då förekommer dåliga beslut betyder inte det att rättssystemet är havererat. Den som ser den ena friande domen efter den andra med ”glasklar bevisning” ser inte en systemkollaps. Den personen har missförstått vad en rättsprocess är och vilka krav den ställer. För övrigt är nio brottmålsdomar av tio i svenska domstolar fällande.

Instinkten tycks stark att ta några enskilda fall från nyhetsrapporteringen, generalisera dem och göra gällande att man har genomskådat ett system i sammanbrott. Återkommande i alla påstådda fall av haverier och kollapser är också den antydda kontrasten mot ett tidigare idealtillstånd, där det rådde frid på gatorna och domstolarna såg verkligheten som den egentligen var. När denna ljusa tid existerade är höljt i dunkel. Den som blickar bakåt kommer att finna sin beskärda del av våldsbrott och rättsskandaler i alla tidevarv.

Det är ett märkligt drag i svensk debatt att man vill beskriva verkligheten på ett så banalt sätt. Antingen existerar problemen inte – eller så är de grundläggande och katastrofala. Att komma till rätta med de ytterligheterna kräver ödmjukhet från alla aktörer. All kritik mot domstolarna kan inte avfärdas med att människor inte förstår beviskravet. Ibland är större befogenheter rätt recept för att underlätta polisens arbete.

Men de som deltar i det offentliga samtalet måste också hålla tillbaka svepande och indignerade påståenden om komplexa samhällsstrukturer som de ofta inte vet speciellt mycket om. Sådant bidrar till beskrivningar som blåser upp verkliga problem till proportioner där de inte längre går att diskutera på ett rimligt sätt. Låt oss därför fortsätta att prata om de utmaningar som ligger framför oss. I förvissningen att undergången är långt borta. (SNB)

Gustaf Almkvist

Doktorand i straffrätt vid Uppsala universitet