2016-02-17 06:00

2016-02-17 15:16

Inget stöd från regeringen i erkännandet av folkmord på kristna

Intervju: Lars Adaktusson

Det har hela tiden funnits ett motstånd mot att nämna utsattheten för just de kristna grupperna, främst hos partierna på vänsterkanten som inte vill nämna kristna, säger Lars Adaktusson.

Lars Adaktusson är Europaparlamentariker för Kristdemokraterna och sitter i utrikesutskottet. Den 4 februari beslutade Europaparlamentet att erkänna folkmordet på de kristna i Irak och Syrien med bred majoritet. Endast vänster- och högerextremisterna röstade emot. Adaktusson var drivande i arbetet.

När började ditt arbete för att få folkmordet på kristna i Irak och Syrien erkänt?

– Det började redan i upptakten till Europaparlamentsvalet. Jag skrev en artikel på DN Debatt i början av 2014 om den förföljelse som kristna utsätts för, runt om i världen och i Irak och Syrien. Det var något som inte varit uppmärksammat över huvud taget och jag fick stor respons. Sedan dess har insikten om vad som pågår bara blivit större. Jag har ordnat seminarier om frågan och besökt de här länderna för att förstå vad det är som sker.

Vad var det viktigaste för att få Europaparlamentet att erkänna folkmordet?

– Utgångspunkten för mig har varit att få det som sker definierat som folkmord enligt FN:s folkmordskonvention från 1948. Vi tog hjälp från folkrättsexperter och jurister kom fram till att kriterierna var uppfyllda. Då började arbetet med att söka stöd för den uppfattningen i parlamentet och få med sig både den egna gruppen EPP, och de övriga partigrupperna i Europaparlamentet.

– Det har hela tiden funnits ett motstånd mot att nämna utsattheten för just de kristna grupperna, främst hos partierna på vänsterkanten som inte vill nämna kristna, utan tala om religionsförföljelse i stort. Jag tror det beror på att de är rädda för att peka ut islamismen som den avgörande faktorn för att kristna förföljs och utsätts för ett folkmord i Irak och Syrien. Men det viktiga är inte partipolitiskt fingerpekande utan att nämna saker vid dess rätta namn och få bred politisk uppslutning i frågan. Att det gick att nå enighet kring folkmordsresolutionen är en stor politisk framgång, men framför allt en möjlighet till upprättelse för offren och deras närmaste.

Vad är nästa steg för att det ska stoppas?

– Vi kommer arbeta vidare med frågan, jag ska arrangera ett seminarium med kyrkliga företrädare från Syrien och folkrättsexperter här i parlamentet inom kort. Frågan ska också drivas vidare mot EU-kommissionen och medlemsregeringarna för att få upp frågan på FN:s dagordning och in i säkerhetsrådet. Det är när säkerhetsrådet erkänner folkmordet som det blir folkrättsligt bindande.

Har du känt regeringens stöd i ert arbete?

– Nej, tyvärr. Regeringen och utrikesminister Margot Wallström har tassat väldigt försiktigt kring frågan om folkmord. Wallström har inte nämnt kristna grupper, men talat om en del om yazidernas svåra situation. Regeringen har också varit starkt emot förslaget om en fredad zon i norra Irak som jag fick parlamentets stöd för i mars förra året. Så det har inte funnits något stöd alls. Men nu hoppas jag att regeringen tar till sig parlamentets beslut, lyssnar och drar slutsatser.

Har du haft kontakt med den svenska diasporan av syrianer, assyrier och kaldéer?

– Ja, jag har goda kontakter med syrianer, assyrier och kaldéer. Genom de kontakterna har jag fått en bättre bild av situationen och nya insikter. Jag har jobbat mycket tillsammans med Nuri Kino och hans enastående gräsrotsorganisation A Demand For Action. Syrisk-ortodoxa kyrkan och katolska kyrkan har också varit väldigt aktiva i processen och bland annat skrivit brev till Europaparlamentets talman, gruppledare och ledamöter. Det har betytt mycket.

Svenska kyrkan har undvikit att kalla det som pågår för ett folkmord. Hur reagerar du på det?

– Jag uppfattar att kyrkans ståndpunkt är att våldet slår blint mot alla, inte enbart mot kristna. Jag håller med om det, men de kristna riskerar total utplåning i Mellanöstern. Därför beklagar jag att Svenska kyrkan inte visat större engagemang, andra kyrkor har klarat stå upp för kristenheten utan att kollektivt skuldbelägga muslimer. Den radikalitet som Katolska kyrkan visat har varit mycket viktig, samtidigt är det inte för sent att lägga om kursen. Om intresse finns diskuterar jag gärna med Svenska kyrkans företrädare om hur vi tillsammans kan arbeta vidare för att få den svenska regeringen att driva folkmordsfrågan i FN-sammanhang. (SNB)

Henrik Hall

Lars Adaktusson är Europaparlamentariker för Kristdemokraterna och sitter i utrikesutskottet. Den 4 februari beslutade Europaparlamentet att erkänna folkmordet på de kristna i Irak och Syrien med bred majoritet. Endast vänster- och högerextremisterna röstade emot. Adaktusson var drivande i arbetet.

När började ditt arbete för att få folkmordet på kristna i Irak och Syrien erkänt?

– Det började redan i upptakten till Europaparlamentsvalet. Jag skrev en artikel på DN Debatt i början av 2014 om den förföljelse som kristna utsätts för, runt om i världen och i Irak och Syrien. Det var något som inte varit uppmärksammat över huvud taget och jag fick stor respons. Sedan dess har insikten om vad som pågår bara blivit större. Jag har ordnat seminarier om frågan och besökt de här länderna för att förstå vad det är som sker.

Vad var det viktigaste för att få Europaparlamentet att erkänna folkmordet?

– Utgångspunkten för mig har varit att få det som sker definierat som folkmord enligt FN:s folkmordskonvention från 1948. Vi tog hjälp från folkrättsexperter och jurister kom fram till att kriterierna var uppfyllda. Då började arbetet med att söka stöd för den uppfattningen i parlamentet och få med sig både den egna gruppen EPP, och de övriga partigrupperna i Europaparlamentet.

– Det har hela tiden funnits ett motstånd mot att nämna utsattheten för just de kristna grupperna, främst hos partierna på vänsterkanten som inte vill nämna kristna, utan tala om religionsförföljelse i stort. Jag tror det beror på att de är rädda för att peka ut islamismen som den avgörande faktorn för att kristna förföljs och utsätts för ett folkmord i Irak och Syrien. Men det viktiga är inte partipolitiskt fingerpekande utan att nämna saker vid dess rätta namn och få bred politisk uppslutning i frågan. Att det gick att nå enighet kring folkmordsresolutionen är en stor politisk framgång, men framför allt en möjlighet till upprättelse för offren och deras närmaste.

Vad är nästa steg för att det ska stoppas?

– Vi kommer arbeta vidare med frågan, jag ska arrangera ett seminarium med kyrkliga företrädare från Syrien och folkrättsexperter här i parlamentet inom kort. Frågan ska också drivas vidare mot EU-kommissionen och medlemsregeringarna för att få upp frågan på FN:s dagordning och in i säkerhetsrådet. Det är när säkerhetsrådet erkänner folkmordet som det blir folkrättsligt bindande.

Har du känt regeringens stöd i ert arbete?

– Nej, tyvärr. Regeringen och utrikesminister Margot Wallström har tassat väldigt försiktigt kring frågan om folkmord. Wallström har inte nämnt kristna grupper, men talat om en del om yazidernas svåra situation. Regeringen har också varit starkt emot förslaget om en fredad zon i norra Irak som jag fick parlamentets stöd för i mars förra året. Så det har inte funnits något stöd alls. Men nu hoppas jag att regeringen tar till sig parlamentets beslut, lyssnar och drar slutsatser.

Har du haft kontakt med den svenska diasporan av syrianer, assyrier och kaldéer?

– Ja, jag har goda kontakter med syrianer, assyrier och kaldéer. Genom de kontakterna har jag fått en bättre bild av situationen och nya insikter. Jag har jobbat mycket tillsammans med Nuri Kino och hans enastående gräsrotsorganisation A Demand For Action. Syrisk-ortodoxa kyrkan och katolska kyrkan har också varit väldigt aktiva i processen och bland annat skrivit brev till Europaparlamentets talman, gruppledare och ledamöter. Det har betytt mycket.

Svenska kyrkan har undvikit att kalla det som pågår för ett folkmord. Hur reagerar du på det?

– Jag uppfattar att kyrkans ståndpunkt är att våldet slår blint mot alla, inte enbart mot kristna. Jag håller med om det, men de kristna riskerar total utplåning i Mellanöstern. Därför beklagar jag att Svenska kyrkan inte visat större engagemang, andra kyrkor har klarat stå upp för kristenheten utan att kollektivt skuldbelägga muslimer. Den radikalitet som Katolska kyrkan visat har varit mycket viktig, samtidigt är det inte för sent att lägga om kursen. Om intresse finns diskuterar jag gärna med Svenska kyrkans företrädare om hur vi tillsammans kan arbeta vidare för att få den svenska regeringen att driva folkmordsfrågan i FN-sammanhang. (SNB)

Henrik Hall