2016-01-30 06:01

2016-01-30 06:01

Som man bäddar får man bo

Signerat:

Våra politiker, däremot, bär ett ansvar för att det är så svårt att hitta någonstans att bo, skriver Blanche Jarn.

Utrikesminister Margot Wallströms eskapader på Stockholms bostadsmarknad har undgått få. Fackförbundet Kommunal, vars ledning gjort sig känd för ett allmänt Versailles-inspirerat leverne, gav henne en 89 kvadratmeter stor lägenhet. Hyran, när man räknar bort Wallströms regeringsbidrag för boendekostnader om sammanlagt 12 400 kronor, är 32 kronor. Detta har av förståeliga orsaker väckt en aning ont blod. För vanliga dödliga är genomsnittstiden i Stockholms innerstads bostadskö nämligen 13 år.

Det är inte första gången Wallström lever sitt liv enligt aningen andra regler än gemene man. Även om hon representerar ett parti som vill höja världens högsta marginalskatt ytterligare, tjänade hon själv 23 500 000 kronor under sin tid som EU-kommissionär – men valde att inte betala mer än någon procent i skatt. Den frivilliga beskattning som många svenska delegater underkastar sig, viftade hon uppenbarligen undan.

Kanske sparade hon till en bostad i Stockholm? Det är nämligen vad många lägenhetsaspiranter måste göra: försöka finansiera ett bostadsköp. Wallström lyckades betydligt bättre än de flesta; hon tjänade ihop tillräckligt mycket för att kunna köpa en hel paradvåning på Östermalm. Men varför göra det när man kan betala 32 kronor i månaden för en nyrenoverad, fräsch lägenhet c/o facket?

Några som tycker att kritiken mot Wallström är opåkallad är fem norrländska kommunalråd (S), som i Dagens Samhälle (20/1) frågar sig om en norrlänning eller annan utsocknes över huvud taget ska kunna inta politikens finrum (bli minister, alltså, inte flytta in i fackliga innerstadslägenheter). ”I Stockholm finns inga lediga hyreslägenheter hos bostadsförmedlingen. Kön är lång. Och jobbet som minister börjar omgående efter att man fått erbjudandet. Vad göra?”

Svaret är inte särskilt svårt: Precis vad vanliga bostadssökande gör. Börja på botten. Hyr ett åtta kvadratmeter litet rum i andra hand, dela badrum med tre-fyra främmande människor, och acceptera faktum att man kan bli utslängd på gatan vilket ögonblick som helst. Betala svart för ett förstahandskontrakt. Gå på visningar hos hyresvärdar och håll tummarna för att de inte kommer med obehagliga antydningar. Skaffa ett pendelkort. Bo på någons soffa.

Lyckas man inte med det, så vore man långt ifrån den första som tvingats ge upp sitt drömjobb eller utbildningen man jobbat så hårt för att komma in på, enbart på grund av att man inte hittar någonstans att bo.

Faktum är att de flesta offer för Sveriges så kallade bostadsmarknad verkligen inte förtjänar det. Våra politiker, däremot, bär ett ansvar för att det är så svårt att hitta någonstans att bo. Egentligen vore det så enkelt för dem att lätta på hyresregleringarna så att det blir lönsamt att bygga hyresrätter. Det framstår som en gåta att folkets främsta representanter, oavsett politisk färg, under hela efterkrigstiden har valt att låta bli. Kanske är det helt enkelt svårt att förstå situationen för den som söker bostad när man själv inte behöver göra annat än att äta middag med en fackpamp?

Därför kan man tycka att våra politiker borde få bo som de bäddar. Alla vi andra måste ju göra det.

Blanche Jarn

Studerande och frihetlig skribent

Utrikesminister Margot Wallströms eskapader på Stockholms bostadsmarknad har undgått få. Fackförbundet Kommunal, vars ledning gjort sig känd för ett allmänt Versailles-inspirerat leverne, gav henne en 89 kvadratmeter stor lägenhet. Hyran, när man räknar bort Wallströms regeringsbidrag för boendekostnader om sammanlagt 12 400 kronor, är 32 kronor. Detta har av förståeliga orsaker väckt en aning ont blod. För vanliga dödliga är genomsnittstiden i Stockholms innerstads bostadskö nämligen 13 år.

Det är inte första gången Wallström lever sitt liv enligt aningen andra regler än gemene man. Även om hon representerar ett parti som vill höja världens högsta marginalskatt ytterligare, tjänade hon själv 23 500 000 kronor under sin tid som EU-kommissionär – men valde att inte betala mer än någon procent i skatt. Den frivilliga beskattning som många svenska delegater underkastar sig, viftade hon uppenbarligen undan.

Kanske sparade hon till en bostad i Stockholm? Det är nämligen vad många lägenhetsaspiranter måste göra: försöka finansiera ett bostadsköp. Wallström lyckades betydligt bättre än de flesta; hon tjänade ihop tillräckligt mycket för att kunna köpa en hel paradvåning på Östermalm. Men varför göra det när man kan betala 32 kronor i månaden för en nyrenoverad, fräsch lägenhet c/o facket?

Några som tycker att kritiken mot Wallström är opåkallad är fem norrländska kommunalråd (S), som i Dagens Samhälle (20/1) frågar sig om en norrlänning eller annan utsocknes över huvud taget ska kunna inta politikens finrum (bli minister, alltså, inte flytta in i fackliga innerstadslägenheter). ”I Stockholm finns inga lediga hyreslägenheter hos bostadsförmedlingen. Kön är lång. Och jobbet som minister börjar omgående efter att man fått erbjudandet. Vad göra?”

Svaret är inte särskilt svårt: Precis vad vanliga bostadssökande gör. Börja på botten. Hyr ett åtta kvadratmeter litet rum i andra hand, dela badrum med tre-fyra främmande människor, och acceptera faktum att man kan bli utslängd på gatan vilket ögonblick som helst. Betala svart för ett förstahandskontrakt. Gå på visningar hos hyresvärdar och håll tummarna för att de inte kommer med obehagliga antydningar. Skaffa ett pendelkort. Bo på någons soffa.

Lyckas man inte med det, så vore man långt ifrån den första som tvingats ge upp sitt drömjobb eller utbildningen man jobbat så hårt för att komma in på, enbart på grund av att man inte hittar någonstans att bo.

Faktum är att de flesta offer för Sveriges så kallade bostadsmarknad verkligen inte förtjänar det. Våra politiker, däremot, bär ett ansvar för att det är så svårt att hitta någonstans att bo. Egentligen vore det så enkelt för dem att lätta på hyresregleringarna så att det blir lönsamt att bygga hyresrätter. Det framstår som en gåta att folkets främsta representanter, oavsett politisk färg, under hela efterkrigstiden har valt att låta bli. Kanske är det helt enkelt svårt att förstå situationen för den som söker bostad när man själv inte behöver göra annat än att äta middag med en fackpamp?

Därför kan man tycka att våra politiker borde få bo som de bäddar. Alla vi andra måste ju göra det.

Blanche Jarn

Studerande och frihetlig skribent