2016-01-23 06:01

2016-01-23 06:01

Vart är Sverige på väg egentligen?

Signerat:

I dagens Sverige ska alla vara likadana och politiker ska helt bestämma hur folk ska leva, skriver Gullan Lindblad.

Vi har upplevt en minst sagt omtumlande tid men vad tänker de styrande göra med och för Sverige? Vad har statsministern sysslat med egentligen? Den 13 januari deltog han i riksdagens partiledardebatt. Inte kom det några klara besked. De utlovade nya jobben har vi inte sett till även om sysselsättningen dessbättre tycks vara ganska hög. Men var kommer det att finnas jobb för alla tusentals flyktingar?

Var finns oppositionen? Inte fick vi några klara besked därifrån heller. Jag tycker att vi lever i ett vakuum. Debatten innehöll det vanliga tugget om flyktingpolitiken. Efter en debatt med Jan Björklund (L) i riksdagen blev utrikesministern Margot Wallström (S) ”portad” från landet Israel. Är detta rätt sätt att få den eftertraktade posten i FN:s säkerhetsråd måhända?

Annars kan man undra om vi överhuvudtaget har en regering som ”styr riket” som författningen säger. Inrikesminister Anders Ygeman (S) får dock godkänt. Inom oppositionen tycker jag att det endast är Annie Lööf (C) som vågat sticka ut hakan liksom KD-ledaren Eva Busch Thor ibland.

Jag vill inte tro att svenska folket vill ledas av den tvivelaktiga församling som Sverigedemokraterna utgör, även om man får höra konstiga uttalanden från folk ibland. Men att SD skulle ingå i ett regeringsunderlag är för mig lika främmande som att Donald Trump skulle bli USA:s näste president. Är den svenska situationen resultatet av att riksdagspolitikerna inte från början tog debatten mot SD?

Vi har haft den största flyktinginvandringen till Sverige någonsin och det är inte lätt att klara av situationen. Sverige blev taget på sängen utan tillräcklig framförhållning i flyktingpolitiken. Resultatet har bl a blivit en tilltrasslad situation i Öresundsregionen som följd av gränskontroller. Fredrik Reinfeldt som manade oss att öppna våra hjärtan har man inte lyssnat till och själv försvann han från den politiska arenan direkt efter valet, liksom Anders Borg. De är nu fullt upptagna av betydligt roligare saker än ett tilltrasslat politiskt Sverige.

Jag är trots att jag är gammal inte politiskt trött och känner mig litet som politisk vilde efter alla år i politiken. När jag skriver hämtar jag ofta inspiration från diverse artiklar, denna gång från Haro, organisation för valfrihet, jämställdhet och föräldraskap och en artikel i Signum, av f d MUF-ordföranden Thomas Idergard, katolik och blivande jesuitpater. ”Utan kristendom inga liberaler”, säger han.

Han reagerar mot att Liberalerna vill tvinga religiösa samfund att viga personer som staten anser att de ska viga oavsett samfundens egen syn på äktenskap. Han anser att liberalismen tidigare var anhängare av en sekulär stat, (vilket han ger dem heder för) men att det liberala tänkandet biter sig själv i svansen när de tror att staten är värdeneutral. När Thomas Idergard slutade som moderatpolitiker gav jag denne lovande unge man avskedsorden: Gå ut och jobba i verkliga livet och kom tillbaka som vår partiledare! Så blev det nu tyvärr inte.

I artiklarna fångar författarna upp de tankar jag själv starkt känner: Det finns inte längre plats för det som Gösta Bohman kallade ”den nya individualismen”. I dagens Sverige ska alla vara likadana och politiker ska helt bestämma hur folk ska leva. Som jag har förstått det ska man vara socialistisk feminist även i familjepolitiken. Haros ordförande Ingvild Segersam ironiserar över vårdnadsbidragets avskaffande. Om vårdnadsbidraget skulle tillåtas vara kvar skulle kvinnor förslavas, könsroller cementeras och integrationen försämras. Med tanke på hur mycket ont som vårdnadsbidraget påstås ha orsakat borde väl skadestånd utgå till de ett- och tvååringar som inte fick vistas i förskolan? Vad Haros ordförande säger är ytterst tänkvärt. Föräldraansvaret är inte högt i kurs idag. Politiker ska bestämma. Nu kommer en tredje pappamånad också.

Valfriheten sitter trångt i dagens Sverige. Det är förvånande att skatterabatten på hushållstjänster fick vara kvar, men Socialdemokraterna och Miljöpartiet vågade väl inte ta bort möjligheten till hjälp i hemmen för äldre när äldreomsorgen är så dåligt utbyggd.

Vad kan vi hoppas på det kommande året? Jag är inte förväntansfull när det gäller ökad valfrihet och självbestämmanderätt.

Gullan Lindblad

Före detta riksdagsledamot (M)

Vi har upplevt en minst sagt omtumlande tid men vad tänker de styrande göra med och för Sverige? Vad har statsministern sysslat med egentligen? Den 13 januari deltog han i riksdagens partiledardebatt. Inte kom det några klara besked. De utlovade nya jobben har vi inte sett till även om sysselsättningen dessbättre tycks vara ganska hög. Men var kommer det att finnas jobb för alla tusentals flyktingar?

Var finns oppositionen? Inte fick vi några klara besked därifrån heller. Jag tycker att vi lever i ett vakuum. Debatten innehöll det vanliga tugget om flyktingpolitiken. Efter en debatt med Jan Björklund (L) i riksdagen blev utrikesministern Margot Wallström (S) ”portad” från landet Israel. Är detta rätt sätt att få den eftertraktade posten i FN:s säkerhetsråd måhända?

Annars kan man undra om vi överhuvudtaget har en regering som ”styr riket” som författningen säger. Inrikesminister Anders Ygeman (S) får dock godkänt. Inom oppositionen tycker jag att det endast är Annie Lööf (C) som vågat sticka ut hakan liksom KD-ledaren Eva Busch Thor ibland.

Jag vill inte tro att svenska folket vill ledas av den tvivelaktiga församling som Sverigedemokraterna utgör, även om man får höra konstiga uttalanden från folk ibland. Men att SD skulle ingå i ett regeringsunderlag är för mig lika främmande som att Donald Trump skulle bli USA:s näste president. Är den svenska situationen resultatet av att riksdagspolitikerna inte från början tog debatten mot SD?

Vi har haft den största flyktinginvandringen till Sverige någonsin och det är inte lätt att klara av situationen. Sverige blev taget på sängen utan tillräcklig framförhållning i flyktingpolitiken. Resultatet har bl a blivit en tilltrasslad situation i Öresundsregionen som följd av gränskontroller. Fredrik Reinfeldt som manade oss att öppna våra hjärtan har man inte lyssnat till och själv försvann han från den politiska arenan direkt efter valet, liksom Anders Borg. De är nu fullt upptagna av betydligt roligare saker än ett tilltrasslat politiskt Sverige.

Jag är trots att jag är gammal inte politiskt trött och känner mig litet som politisk vilde efter alla år i politiken. När jag skriver hämtar jag ofta inspiration från diverse artiklar, denna gång från Haro, organisation för valfrihet, jämställdhet och föräldraskap och en artikel i Signum, av f d MUF-ordföranden Thomas Idergard, katolik och blivande jesuitpater. ”Utan kristendom inga liberaler”, säger han.

Han reagerar mot att Liberalerna vill tvinga religiösa samfund att viga personer som staten anser att de ska viga oavsett samfundens egen syn på äktenskap. Han anser att liberalismen tidigare var anhängare av en sekulär stat, (vilket han ger dem heder för) men att det liberala tänkandet biter sig själv i svansen när de tror att staten är värdeneutral. När Thomas Idergard slutade som moderatpolitiker gav jag denne lovande unge man avskedsorden: Gå ut och jobba i verkliga livet och kom tillbaka som vår partiledare! Så blev det nu tyvärr inte.

I artiklarna fångar författarna upp de tankar jag själv starkt känner: Det finns inte längre plats för det som Gösta Bohman kallade ”den nya individualismen”. I dagens Sverige ska alla vara likadana och politiker ska helt bestämma hur folk ska leva. Som jag har förstått det ska man vara socialistisk feminist även i familjepolitiken. Haros ordförande Ingvild Segersam ironiserar över vårdnadsbidragets avskaffande. Om vårdnadsbidraget skulle tillåtas vara kvar skulle kvinnor förslavas, könsroller cementeras och integrationen försämras. Med tanke på hur mycket ont som vårdnadsbidraget påstås ha orsakat borde väl skadestånd utgå till de ett- och tvååringar som inte fick vistas i förskolan? Vad Haros ordförande säger är ytterst tänkvärt. Föräldraansvaret är inte högt i kurs idag. Politiker ska bestämma. Nu kommer en tredje pappamånad också.

Valfriheten sitter trångt i dagens Sverige. Det är förvånande att skatterabatten på hushållstjänster fick vara kvar, men Socialdemokraterna och Miljöpartiet vågade väl inte ta bort möjligheten till hjälp i hemmen för äldre när äldreomsorgen är så dåligt utbyggd.

Vad kan vi hoppas på det kommande året? Jag är inte förväntansfull när det gäller ökad valfrihet och självbestämmanderätt.

Gullan Lindblad

Före detta riksdagsledamot (M)