2016-01-05 06:00

2016-01-05 06:00

Ana ugglor i mossen när alla är överens

Signerat:

Höstens haveri för den svenska invandringspolitiken kommer ta åratal att reda ut. Jag tror vi får se boktitlar som Slutet för den moraliska stormaktstiden. Och väl bekomme. Svensk politik är så träig att all dramatik är välkommen.

Kollapsen väcker också ett antal djupare frågeställningar, varav den allvarligaste nog är varför nästan alla ställde upp på den förda politiken? Det vill säga, försöket att ha fri invandring parallellt med en generös välfärdsstat. Detta är ty så naivt att det tar två idioter en pilsner att räkna ut hur illa det måste sluta.

För att förstå varför många likväl stödde politiken måste vi studera samhällseliten. Även Sverige har en sådan, ehuru patetisk. Och den består som i alla andra länder, lite förenklat, av de som bestämmer och en svans med figurer som är beroende av dem.

I civilisationens gryning bestod eliter bara av hövdingen och hans familj, medicinmannen och kanske några till. Med tiden adderades dock byråkrater, präster och andra till en stadigt svällande samhällelig överbyggnad, vars medlemmar överallt utmärkts av två saker: att dess medlemmar oftast lever på skattebetalarnas bekostnad, samt att de lever isolerade från samhället i övrigt.

Att samhällseliter lever i sin egen värld har flera orsaker. Då dess representanter överlag har hög utbildning tror ofta både de själva och folk i gemen att de vet mer, har bättre koll, mer raffinerad smak, etc. Vilket ofta nog är sant. Eliter utgör ett samhälles kulturella och moraliska grindvakter som kan identifiera bra uppfinningar, motarbeta farliga ideologier, slå vakt om kulturarvet, med mera. Än viktigare är dock att eliten är så välavlönad att den överlag bosätter sig i bättre områden, samt att dess medlemmar härför mest umgås med varandra både på och utanför jobbet. Ja, med tiden börjar de även att gifta sig och skaffa kottar, som direkt blir en del av samhällsgräddan.

Så länge en elit domineras av sunda krafter är detta inget problem. Men, det finns en fara. För när den börjar få saker om bakfoten går det lätt illa. Dess medlemmar har genom historien ofta använt sin makt mer för att skydda sin särställning än för att arbeta för allas bästa. Det har handlat om allt från att bekämpa nya teknologier till att stoppa nya politiska idéer.

Eliter bygger med andra ord gärna åsiktskorridorer. I äldre tider var detta inte så besvärande. Det handlade mest om att skydda kungen och de egna privilegierna. Sedan 1800-talet har det dock blivit mer av en pina då samhällstoppen alltmer består av partipolitiker, journalister och akademiker. Dessa grupper har i dag en enorm makt. För även om många inte längre riktigt litar på vad politiker säger tror många fortfarande på det som sägs i medierna. Och om en professor uttalar sig i tv faller än i dag de flesta på knä. För vetenskapen har ju fastslagit att...

Denna auktoritetstro är begriplig. För om vi inte ens kan lita på vad professorer och andra säger, vad skall vi göra? Men, även om politiska och vetenskapliga framsteg imponerar är ofta fakta en sak och verkligheten en annan. Historiskt har ty ”experter” ideligen haft fel. För hundra år sedan ansåg alla professorer att afrikaner är dumma”. I dag bevisar DNA-rön motsatsen. Och historien har inte tagit slut. Experter har fortfarande ofta helfel.

Och när det gäller politiskt känsliga ämnen är det än värre. Politiker umgås nämligen ofta inte bara direkt med journalister och akademiker. De betalar även – via presstöd och forskningsbidrag – deras löner. Det är därför vardagsmat att medierapporter och forskningsresultat passar politiska önskemål.

Vilket är vad som hände med invandringspolitiken. Politikerna beslutade att Sverige skulle bli en ”humanitär stormakt”. Och trots att fri invandring och välfärdsstat ergo inte går ihop höll strax alla med. Hyllmeter med forskning producerades som bevisade att det skulle bli finfint, samtidigt som journalister stämplade alla kritiker som rasister. Och att den svenska eliten är både extremt liten och inavlad gjorde att likriktning blev ovanligt extrem.

Hur det gick vet vi. Svenska skattebetalare sitter nu med en jätteräkning och samhället kommer i decennier att dras med problem som hotar allt från gatufriden till landets kulturella sammanhållning. Så, nästa gång eliten säger att något är helt bra, att allt annat är ont och att experterna är eniga, ana då genast ugglor i mossen. Även om det rör sig om tillsynes självklara saker.

Anders Edwardsson

Fil lic i statskunskap vid Catholic University of America i Washington DC

Kollapsen väcker också ett antal djupare frågeställningar, varav den allvarligaste nog är varför nästan alla ställde upp på den förda politiken? Det vill säga, försöket att ha fri invandring parallellt med en generös välfärdsstat. Detta är ty så naivt att det tar två idioter en pilsner att räkna ut hur illa det måste sluta.

För att förstå varför många likväl stödde politiken måste vi studera samhällseliten. Även Sverige har en sådan, ehuru patetisk. Och den består som i alla andra länder, lite förenklat, av de som bestämmer och en svans med figurer som är beroende av dem.

I civilisationens gryning bestod eliter bara av hövdingen och hans familj, medicinmannen och kanske några till. Med tiden adderades dock byråkrater, präster och andra till en stadigt svällande samhällelig överbyggnad, vars medlemmar överallt utmärkts av två saker: att dess medlemmar oftast lever på skattebetalarnas bekostnad, samt att de lever isolerade från samhället i övrigt.

Att samhällseliter lever i sin egen värld har flera orsaker. Då dess representanter överlag har hög utbildning tror ofta både de själva och folk i gemen att de vet mer, har bättre koll, mer raffinerad smak, etc. Vilket ofta nog är sant. Eliter utgör ett samhälles kulturella och moraliska grindvakter som kan identifiera bra uppfinningar, motarbeta farliga ideologier, slå vakt om kulturarvet, med mera. Än viktigare är dock att eliten är så välavlönad att den överlag bosätter sig i bättre områden, samt att dess medlemmar härför mest umgås med varandra både på och utanför jobbet. Ja, med tiden börjar de även att gifta sig och skaffa kottar, som direkt blir en del av samhällsgräddan.

Så länge en elit domineras av sunda krafter är detta inget problem. Men, det finns en fara. För när den börjar få saker om bakfoten går det lätt illa. Dess medlemmar har genom historien ofta använt sin makt mer för att skydda sin särställning än för att arbeta för allas bästa. Det har handlat om allt från att bekämpa nya teknologier till att stoppa nya politiska idéer.

Eliter bygger med andra ord gärna åsiktskorridorer. I äldre tider var detta inte så besvärande. Det handlade mest om att skydda kungen och de egna privilegierna. Sedan 1800-talet har det dock blivit mer av en pina då samhällstoppen alltmer består av partipolitiker, journalister och akademiker. Dessa grupper har i dag en enorm makt. För även om många inte längre riktigt litar på vad politiker säger tror många fortfarande på det som sägs i medierna. Och om en professor uttalar sig i tv faller än i dag de flesta på knä. För vetenskapen har ju fastslagit att...

Denna auktoritetstro är begriplig. För om vi inte ens kan lita på vad professorer och andra säger, vad skall vi göra? Men, även om politiska och vetenskapliga framsteg imponerar är ofta fakta en sak och verkligheten en annan. Historiskt har ty ”experter” ideligen haft fel. För hundra år sedan ansåg alla professorer att afrikaner är dumma”. I dag bevisar DNA-rön motsatsen. Och historien har inte tagit slut. Experter har fortfarande ofta helfel.

Och när det gäller politiskt känsliga ämnen är det än värre. Politiker umgås nämligen ofta inte bara direkt med journalister och akademiker. De betalar även – via presstöd och forskningsbidrag – deras löner. Det är därför vardagsmat att medierapporter och forskningsresultat passar politiska önskemål.

Vilket är vad som hände med invandringspolitiken. Politikerna beslutade att Sverige skulle bli en ”humanitär stormakt”. Och trots att fri invandring och välfärdsstat ergo inte går ihop höll strax alla med. Hyllmeter med forskning producerades som bevisade att det skulle bli finfint, samtidigt som journalister stämplade alla kritiker som rasister. Och att den svenska eliten är både extremt liten och inavlad gjorde att likriktning blev ovanligt extrem.

Hur det gick vet vi. Svenska skattebetalare sitter nu med en jätteräkning och samhället kommer i decennier att dras med problem som hotar allt från gatufriden till landets kulturella sammanhållning. Så, nästa gång eliten säger att något är helt bra, att allt annat är ont och att experterna är eniga, ana då genast ugglor i mossen. Även om det rör sig om tillsynes självklara saker.

Anders Edwardsson

Fil lic i statskunskap vid Catholic University of America i Washington DC