2015-12-18 06:00

2015-12-18 06:00

Kraften har vaknat

Signerat:

Så har då äntligen den senaste och länge emotsedda Star Wars-filmen The Force Awakens haft premiär. Och nog lyckades den med att tillföra ny energi i en galax för länge sedan, långt, långt borta.

Innan jag fortsätter är det kanske bäst att varna för vissa avslöjanden om vad som tilldrager sig i filmen, för dem som inte hunnit se den ännu och vill bli helt överraskade. Men jag kommer att avhålla mig från det i så stor utsträckning det går utan att det blir meningslöst. Det är detta som kallas en ”spoiler warning” på engelska.

Som gammal Star Wars-nörd var jag skeptiskt avvaktande till film nummer sju. Jag är uppväxt med och blev redan då helsåld på de tre ursprungliga Stjärnornas krig-filmerna. När skaparen George Lucas kring sekelskiftet återkom för att berätta mer om förhistorien, i synnerhet hur den onde Darth Vader blev Darth Vader, i sin nya prequeltrilogi var jag lika entusiastisk som de flesta andra, och de omedelbara reaktionerna blev positiva. Men i likhet med hos många andra gamla fans så inträdde eftertankens kranka blekhet ganska snart och vi insåg att de tyvärr inte var så jättebra.

Detta gjorde att jag närmade mig The Force Awakens med viss bävan, även om alla filmtrailers som släppts ändå fick det att kittlas i magen av förväntan. Att den nye regissören J J Abrams i mitt tycke förstört en annan av mina favoriter sedan barndomen, Star Trek, gjorde också sitt till att jag förhållit mig avvaktande. Det är bättre att bli positivt överraskad än tvärtom.

Dessbättre så kan jag säga att farhågorna kom på skam. Abrams kan sin Star Wars (och egentligen är det nog i det universumet han passar snarare än i Star Treks) och vet vilka strängar han skall spela på. Nu blev jag inte helsåld på den nya filmen, men det hade nog varit svårt att åstadkomma. Det var lite för mycket igenkännande nickanden åt repliker, personer, scener och miljöer från de tre ursprungliga filmerna. Ett enkelt trick för att få med sig gamla stötar som undertecknad men det blev lite för mycket, i alla fall för min smak. Och sedan var det lite väl många paralleller i handlingen till den första filmen (eller episod fyra i sagans egen kronologi). Mer kan jag inte säga utan att avslöja för mycket.

Framförallt saknade jag några riktigt bra skurkar. Särskilt Vader-wannaben Kylo Ren (spelad av Adam Driver) var en besvikelse. Han var osäker, vacklande och rent ut sagt grining. Inte alls i Vaders kaliber, för att inte tala om kejsar Palpatines. Övriga karaktärer från resterna av Imperiet, som nu kallas den Första Ordningen, lyckades heller inte frammana några mästerskurkar. Paradoxalt nog fick ändå de vitklädda stormtrupperna sig en revansch. Här var de riktigt brutala och så effektiva har vi inte sett dem sedan Rymdimperiet slår tillbaka. Den Första Ordningen framstod också mer fascistoida än det gamla Imperiet.

Klart bäst var de nya stjärnskotten Daisy Ridley, som spelar den övergivna och föräldralösa skotsamlaren Rey, och John Boyega som den deserterade stormsoldaten Finn. De tillförde en energi, naturlighet och kamratskap som vi inte sett på länge. De känns som verkliga karaktärer och inte som staffagefigurer mot en dataanimerad bakgrund, vilket drabbade rollfigurerna i prequeltrilogin. Och den nya roboten BB-8 var precis så gullig som avsett, och lär säljas i tusental som leksak och samlarfigur.

Vi får också återse de gamla skådespelarna Harrison Ford som smugglaren Hans Solo, Carrie Fisher som Leia, numera general i motståndsrörelsen mot Första Ordningen, och Mark Hamill som Luke Skywalker. Lämpligt nog har det gått dryga trettio år både i den interna kronologin och sedan vi sist såg dem i filmen Jedins återkomst. Ford verkade lite trött emellanåt, men så har karln blivit gammal också och hans roll i filmen var betydligt större än jag trodde den skulle vara.

Abrams har vist nog återgått till den där känslan av en ”använd framtid”, att saker och ting är smutsiga och slitna även om det handlar om teknologiska underverk. Därför har han också till stor del använt sig av praktiska effekter, modeller och riktiga byggnader istället för de alltför synligt konstgjorda och dataanimerade miljöerna som hemsökte prequeltrilogin. Att han tog manusförfattaren Lawrence Kasdan (som också var medförfattare till Rymdimperiet slår tillbaka och Jedins återkomst) bidrog också till att det blev en hyfsat bra historia, men som också hade sin beskärda del av god dialog, humor och bra utvecklade rollfigurer.

Henrik L Barvå

Politisk redaktör

Innan jag fortsätter är det kanske bäst att varna för vissa avslöjanden om vad som tilldrager sig i filmen, för dem som inte hunnit se den ännu och vill bli helt överraskade. Men jag kommer att avhålla mig från det i så stor utsträckning det går utan att det blir meningslöst. Det är detta som kallas en ”spoiler warning” på engelska.

Som gammal Star Wars-nörd var jag skeptiskt avvaktande till film nummer sju. Jag är uppväxt med och blev redan då helsåld på de tre ursprungliga Stjärnornas krig-filmerna. När skaparen George Lucas kring sekelskiftet återkom för att berätta mer om förhistorien, i synnerhet hur den onde Darth Vader blev Darth Vader, i sin nya prequeltrilogi var jag lika entusiastisk som de flesta andra, och de omedelbara reaktionerna blev positiva. Men i likhet med hos många andra gamla fans så inträdde eftertankens kranka blekhet ganska snart och vi insåg att de tyvärr inte var så jättebra.

Detta gjorde att jag närmade mig The Force Awakens med viss bävan, även om alla filmtrailers som släppts ändå fick det att kittlas i magen av förväntan. Att den nye regissören J J Abrams i mitt tycke förstört en annan av mina favoriter sedan barndomen, Star Trek, gjorde också sitt till att jag förhållit mig avvaktande. Det är bättre att bli positivt överraskad än tvärtom.

Dessbättre så kan jag säga att farhågorna kom på skam. Abrams kan sin Star Wars (och egentligen är det nog i det universumet han passar snarare än i Star Treks) och vet vilka strängar han skall spela på. Nu blev jag inte helsåld på den nya filmen, men det hade nog varit svårt att åstadkomma. Det var lite för mycket igenkännande nickanden åt repliker, personer, scener och miljöer från de tre ursprungliga filmerna. Ett enkelt trick för att få med sig gamla stötar som undertecknad men det blev lite för mycket, i alla fall för min smak. Och sedan var det lite väl många paralleller i handlingen till den första filmen (eller episod fyra i sagans egen kronologi). Mer kan jag inte säga utan att avslöja för mycket.

Framförallt saknade jag några riktigt bra skurkar. Särskilt Vader-wannaben Kylo Ren (spelad av Adam Driver) var en besvikelse. Han var osäker, vacklande och rent ut sagt grining. Inte alls i Vaders kaliber, för att inte tala om kejsar Palpatines. Övriga karaktärer från resterna av Imperiet, som nu kallas den Första Ordningen, lyckades heller inte frammana några mästerskurkar. Paradoxalt nog fick ändå de vitklädda stormtrupperna sig en revansch. Här var de riktigt brutala och så effektiva har vi inte sett dem sedan Rymdimperiet slår tillbaka. Den Första Ordningen framstod också mer fascistoida än det gamla Imperiet.

Klart bäst var de nya stjärnskotten Daisy Ridley, som spelar den övergivna och föräldralösa skotsamlaren Rey, och John Boyega som den deserterade stormsoldaten Finn. De tillförde en energi, naturlighet och kamratskap som vi inte sett på länge. De känns som verkliga karaktärer och inte som staffagefigurer mot en dataanimerad bakgrund, vilket drabbade rollfigurerna i prequeltrilogin. Och den nya roboten BB-8 var precis så gullig som avsett, och lär säljas i tusental som leksak och samlarfigur.

Vi får också återse de gamla skådespelarna Harrison Ford som smugglaren Hans Solo, Carrie Fisher som Leia, numera general i motståndsrörelsen mot Första Ordningen, och Mark Hamill som Luke Skywalker. Lämpligt nog har det gått dryga trettio år både i den interna kronologin och sedan vi sist såg dem i filmen Jedins återkomst. Ford verkade lite trött emellanåt, men så har karln blivit gammal också och hans roll i filmen var betydligt större än jag trodde den skulle vara.

Abrams har vist nog återgått till den där känslan av en ”använd framtid”, att saker och ting är smutsiga och slitna även om det handlar om teknologiska underverk. Därför har han också till stor del använt sig av praktiska effekter, modeller och riktiga byggnader istället för de alltför synligt konstgjorda och dataanimerade miljöerna som hemsökte prequeltrilogin. Att han tog manusförfattaren Lawrence Kasdan (som också var medförfattare till Rymdimperiet slår tillbaka och Jedins återkomst) bidrog också till att det blev en hyfsat bra historia, men som också hade sin beskärda del av god dialog, humor och bra utvecklade rollfigurer.

Henrik L Barvå

Politisk redaktör

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.