2015-10-24 06:01

2015-10-24 06:01

Futilt framtidssiande

Signerat.:

Vår framtidsforskare skulle härför troligen 1980 förutspå att folk 2015 skulle leva huttrande hopträngda i minimala syretält, gnagande på ransonerade rotknölar, skriver Anders Edwardsson.

I dessa dagar analyserar politiker, experter och andra friskt om framtiden. Eller mer vardagligt uttryckt, de gissar. Ofta vilt. Vilket inte behöver vara fel. Utan att försöka föreställa sig framtiden kan vi inte planera och förberedda oss för kommande utmaningar. Många tar dock siandet på för stort allvar och vissa drar iväg långt bort i fantasins utmarker.

I en krönika i Göteborgs Posten för ett tag sedan (16/9) presenterade exempelvis Företagarnas vd Elisabeth Thand Ringqvist under rubriken Sverige 2050: Vi klarade det! ett framtidsscenario. Profetiskt såg hon hur Sverige och Europa de kommande åren tar sig i kragen och pressar sig igenom den nuvarande flyktingkrisen. Vilket givetvis Sverige och Europa, på något sätt, kommer att göra.

Frågan är dock hur det slutar. I Ringqvists scenario var det så mycket rosigheter att till och med en optimist började undra om hur det står till med verklighetskontakten. Hon förutspådde nämligen bland annat att länderna kring Medelhavet, ergo helveteshål som Syrien, Libyen och Egypten, under de kommande decennierna löser sina problem och bildar ett slags gigantiskt Silicon Valley märkt av politisk fred, religiös harmoni och ekonomisk tillväxt.

Tillåt mig tvivla. För om man kan drömma om något liknande har man klen kunskap om de mångtusenåriga politiska, sociala, kulturella och andra traditioner som dominerar denna del av världen. Och om man vet, men ändå tror att verkligheten kan förändras så radikalt på några få decennier, ja, då behöver man definitivt både tänka om och till.

Hursomhelst skall vi aldrig ta mer detaljerade gissningar om framtiden för allvarligt. Sådant profeterande slutar ty alltid fel. Och för att inse detta behöver vi bara hänge oss åt en liknande tankeövning, fast baserad på historiska kunskaper. Låt oss föreställa oss en forskare som satte sig ner 1980 och spånade om hur Europa skulle se ut 2015 på basis av vad folk då trodde sig veta.

En idé vid denna tid var att både miljön och mänskligheten stod på randen till kollaps. Och det var ingen ände på pessimismen: Skogsdöd och kärnkraftsolyckor, ozonhål och massutrotningar, överbefolkning och matbrist. Ja, det fanns då liksom som nu de som förutspådde att klimatet skulle förändras (fast då var det faran med en ny istid, snarare än en uppvärmning, som gällde).

Vår framtidsforskare skulle härför troligen 1980 förutspå att folk 2015 skulle leva huttrande hopträngda i minimala syretält, gnagande på ransonerade rotknölar. I dag är emellertid miljön, tack vare ekonomisk tillväxt och ny teknik, bättre än på mycket länge. Och medan jordens befolkning ökat kraftigt har matproduktionen stigit än mer.

En annan populär idé runt 1980 var konvergensteorin. Denna formulerades av folk som ansåg att de två då dominerade samhällsformerna var lika ohållbara. I öst stod kommunismen för politiskt förtryck, men erbjöd social rättvisa, medan västliga demokratier var fria, men plågade av råbarkad kapitalism. Många ansåg därför att båda sidor borde lära av varandra och ett nytt samhällssystem formas i takt med att väst utvecklade mer generösa välfärdsstater, samtidigt som rödingarna lättade på tyranniet. Sovjetunionen skulle dock finnas kvar, liksom blockuppdelning.

Som varande en typiskt självrättfärdig svensk knattrade vår framtidsforskare härför förnöjt ner att hela världen snart skulle bli som Sverige, där skatterna ju redan var rekordhöga, ekonomin genomreglerad och välfärdsstaten skyddade alla från vaggan till graven. Men, mindre än ett decennium senare brakade kommunismen ihop och propagandabilden av att människor bakom järnridån, trots allt, mått hyggligt avslöjades som den största politiska lögnen någonsin. Folk i österled bröt istället ryggarna av sig för att införa kapitalism så fort som möjligt.

Och såhär skulle man kunna fortsätta. Det är dock uppenbart att alla försök att spå i detalj om framtiden är futila. Vi vet helt enkelt inte tillräckligt. Och saker, som inte ens de fantasifullaste kan föreställa sig, händer och omkullkastar de mest initierade analyser.

Det bör nog härför som ordstävet säger förbereda oss för det värsta, hoppas på det bästa och vara nöjda med det vi får. Vilket givetvis inte hindrar att vi ibland spekulerar. Detta bör dock ske på basis av vad vi vet om det förflutna och samtiden snarare än på griller om hur en ideal framtid bör se ut. Det senare riskerar bara bli ormolja för själen och bäddar för mången besvikelse.

Anders Edwardsson

Fil lic i statskunskap vid Catholic University of America i Washington DC

I dessa dagar analyserar politiker, experter och andra friskt om framtiden. Eller mer vardagligt uttryckt, de gissar. Ofta vilt. Vilket inte behöver vara fel. Utan att försöka föreställa sig framtiden kan vi inte planera och förberedda oss för kommande utmaningar. Många tar dock siandet på för stort allvar och vissa drar iväg långt bort i fantasins utmarker.

I en krönika i Göteborgs Posten för ett tag sedan (16/9) presenterade exempelvis Företagarnas vd Elisabeth Thand Ringqvist under rubriken Sverige 2050: Vi klarade det! ett framtidsscenario. Profetiskt såg hon hur Sverige och Europa de kommande åren tar sig i kragen och pressar sig igenom den nuvarande flyktingkrisen. Vilket givetvis Sverige och Europa, på något sätt, kommer att göra.

Frågan är dock hur det slutar. I Ringqvists scenario var det så mycket rosigheter att till och med en optimist började undra om hur det står till med verklighetskontakten. Hon förutspådde nämligen bland annat att länderna kring Medelhavet, ergo helveteshål som Syrien, Libyen och Egypten, under de kommande decennierna löser sina problem och bildar ett slags gigantiskt Silicon Valley märkt av politisk fred, religiös harmoni och ekonomisk tillväxt.

Tillåt mig tvivla. För om man kan drömma om något liknande har man klen kunskap om de mångtusenåriga politiska, sociala, kulturella och andra traditioner som dominerar denna del av världen. Och om man vet, men ändå tror att verkligheten kan förändras så radikalt på några få decennier, ja, då behöver man definitivt både tänka om och till.

Hursomhelst skall vi aldrig ta mer detaljerade gissningar om framtiden för allvarligt. Sådant profeterande slutar ty alltid fel. Och för att inse detta behöver vi bara hänge oss åt en liknande tankeövning, fast baserad på historiska kunskaper. Låt oss föreställa oss en forskare som satte sig ner 1980 och spånade om hur Europa skulle se ut 2015 på basis av vad folk då trodde sig veta.

En idé vid denna tid var att både miljön och mänskligheten stod på randen till kollaps. Och det var ingen ände på pessimismen: Skogsdöd och kärnkraftsolyckor, ozonhål och massutrotningar, överbefolkning och matbrist. Ja, det fanns då liksom som nu de som förutspådde att klimatet skulle förändras (fast då var det faran med en ny istid, snarare än en uppvärmning, som gällde).

Vår framtidsforskare skulle härför troligen 1980 förutspå att folk 2015 skulle leva huttrande hopträngda i minimala syretält, gnagande på ransonerade rotknölar. I dag är emellertid miljön, tack vare ekonomisk tillväxt och ny teknik, bättre än på mycket länge. Och medan jordens befolkning ökat kraftigt har matproduktionen stigit än mer.

En annan populär idé runt 1980 var konvergensteorin. Denna formulerades av folk som ansåg att de två då dominerade samhällsformerna var lika ohållbara. I öst stod kommunismen för politiskt förtryck, men erbjöd social rättvisa, medan västliga demokratier var fria, men plågade av råbarkad kapitalism. Många ansåg därför att båda sidor borde lära av varandra och ett nytt samhällssystem formas i takt med att väst utvecklade mer generösa välfärdsstater, samtidigt som rödingarna lättade på tyranniet. Sovjetunionen skulle dock finnas kvar, liksom blockuppdelning.

Som varande en typiskt självrättfärdig svensk knattrade vår framtidsforskare härför förnöjt ner att hela världen snart skulle bli som Sverige, där skatterna ju redan var rekordhöga, ekonomin genomreglerad och välfärdsstaten skyddade alla från vaggan till graven. Men, mindre än ett decennium senare brakade kommunismen ihop och propagandabilden av att människor bakom järnridån, trots allt, mått hyggligt avslöjades som den största politiska lögnen någonsin. Folk i österled bröt istället ryggarna av sig för att införa kapitalism så fort som möjligt.

Och såhär skulle man kunna fortsätta. Det är dock uppenbart att alla försök att spå i detalj om framtiden är futila. Vi vet helt enkelt inte tillräckligt. Och saker, som inte ens de fantasifullaste kan föreställa sig, händer och omkullkastar de mest initierade analyser.

Det bör nog härför som ordstävet säger förbereda oss för det värsta, hoppas på det bästa och vara nöjda med det vi får. Vilket givetvis inte hindrar att vi ibland spekulerar. Detta bör dock ske på basis av vad vi vet om det förflutna och samtiden snarare än på griller om hur en ideal framtid bör se ut. Det senare riskerar bara bli ormolja för själen och bäddar för mången besvikelse.

Anders Edwardsson

Fil lic i statskunskap vid Catholic University of America i Washington DC

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.