2015-10-16 06:01

2015-10-16 06:01

Anpassning till opposition

På plats: Moderatstämman

I går inleddes den moderata partistämman, som pågår fram till och med söndag, här på Karlstad CCC. Det är många frågor delegaterna har att ta ställning till.

Under själva torsdagen hände inte så mycket utåt. Partiledaren Anna Kinberg Batra öppnade formellt mötet och höll ett kortare tal – det stora talet får vi vänta på till lördagen. Hon passade som sig bör på att flörta lite med värdarna genom att hylla Värmland och det värmländska, med rally och allt. Resten av dagen ägnades åt utskottsbehandling.

I sitt inledningstal och under den efterföljande presskonferensen tonade hon ned förväntningarna på några dramatiska förändringar under den kommande budgetbehandlingen i riksdagen. Ett besked som lär reta upp en del av partiets interna kritiker av den nu insomnade decemberöverenskommelsen, och som nu kräver handling. Den östgötske upprorsledaren och riksdagsmannen Finn Bengtsson har krävt en gemensam alliansbudget redan i höst.

Men Kinberg Batra, även kallad AKB, verkar dock inte så sugen på att ställa till det för regeringen och än mindre på att själv försöka regera. Detta trots att hon samtidigt upprepar att hon vill ta ansvar och lägga konkreta förslag tillsammans med andra, och att Sverige behöver ett starkt ledarskap här och nu. Det går inte ihop när hon i nästa andetag säger det är för tidigt att lägga gemensam budget nu, och till och med att flagga för att göra det nästa höst.

I stället upprepas det hur nödvändigt det är att ställa om till opposition. Det är ett mantra som känns igen från DÖ-anhängarna: inse att vi förlorade valet! Tja, men det gjorde faktiskt de nuvarande regeringspartierna också. De enda egentliga vinnarna 2014 var Sverigedemokraterna. Även förlorare kan bilda regering, se inte bara på Löfven utan också på grannlandet Danmarks två senaste regeringar. Men det är tydligt att de flesta alliansledare inte vill.

AKB säger att en av fallgroparna för dem nu är att inte utveckla politiken, något som det tydligen krävs att man är i opposition för att göra. Men framgångsrika maktpartier som Socialdemokraterna har lyckats med detta. Dessutom så är det inte så många tecken på att man verkligen tänker utveckla och förändra politiken jämfört med hur den var under Reinfeldt. Visst, under galgen av den pågående migrationskrisen skärper man politiken på det området, men det kommer inte att räcka.

En annan fallgrop enligt henne är att nostalgiskt blicka tillbaka på hur det var under de åtta regeringsåren, och det kan jag hålla med om. Men när hon också säger att en fallgrop är att kräva allt på en gång är det något av en nidbild av kritiken mot att det händer för lite, och att man inte verkar särskilt hugade över att få stöd för sina egna och alliansens förslag i riksdagen. Men enligt AKB är det ansvarsfullt att kratta manegen för Löfven, även om denne efter DÖ:s hädanfärd får sväva i lite mer ovisshet om eventuella gemensamma reservationer eller till och med misstroendeförklaringar.

Att inte vilja kasta ut Sverige i ett politiskt kaos mitt under rådande krisläge kan låta bestickande, men om regeringen å andra sidan inte agerar för att på allvar lösa krisen (vi får se vad som händer med samtalen mellan blocken) kan det inte vara ansvarsfullt att sitta med armarna i kors när sagda kris förvärras.

Kanske hon förtydligar sig senare i helgen, men det verkar dessvärre inte så sannolikt.

Henrik L Barvå

Politisk redaktör

Under själva torsdagen hände inte så mycket utåt. Partiledaren Anna Kinberg Batra öppnade formellt mötet och höll ett kortare tal – det stora talet får vi vänta på till lördagen. Hon passade som sig bör på att flörta lite med värdarna genom att hylla Värmland och det värmländska, med rally och allt. Resten av dagen ägnades åt utskottsbehandling.

I sitt inledningstal och under den efterföljande presskonferensen tonade hon ned förväntningarna på några dramatiska förändringar under den kommande budgetbehandlingen i riksdagen. Ett besked som lär reta upp en del av partiets interna kritiker av den nu insomnade decemberöverenskommelsen, och som nu kräver handling. Den östgötske upprorsledaren och riksdagsmannen Finn Bengtsson har krävt en gemensam alliansbudget redan i höst.

Men Kinberg Batra, även kallad AKB, verkar dock inte så sugen på att ställa till det för regeringen och än mindre på att själv försöka regera. Detta trots att hon samtidigt upprepar att hon vill ta ansvar och lägga konkreta förslag tillsammans med andra, och att Sverige behöver ett starkt ledarskap här och nu. Det går inte ihop när hon i nästa andetag säger det är för tidigt att lägga gemensam budget nu, och till och med att flagga för att göra det nästa höst.

I stället upprepas det hur nödvändigt det är att ställa om till opposition. Det är ett mantra som känns igen från DÖ-anhängarna: inse att vi förlorade valet! Tja, men det gjorde faktiskt de nuvarande regeringspartierna också. De enda egentliga vinnarna 2014 var Sverigedemokraterna. Även förlorare kan bilda regering, se inte bara på Löfven utan också på grannlandet Danmarks två senaste regeringar. Men det är tydligt att de flesta alliansledare inte vill.

AKB säger att en av fallgroparna för dem nu är att inte utveckla politiken, något som det tydligen krävs att man är i opposition för att göra. Men framgångsrika maktpartier som Socialdemokraterna har lyckats med detta. Dessutom så är det inte så många tecken på att man verkligen tänker utveckla och förändra politiken jämfört med hur den var under Reinfeldt. Visst, under galgen av den pågående migrationskrisen skärper man politiken på det området, men det kommer inte att räcka.

En annan fallgrop enligt henne är att nostalgiskt blicka tillbaka på hur det var under de åtta regeringsåren, och det kan jag hålla med om. Men när hon också säger att en fallgrop är att kräva allt på en gång är det något av en nidbild av kritiken mot att det händer för lite, och att man inte verkar särskilt hugade över att få stöd för sina egna och alliansens förslag i riksdagen. Men enligt AKB är det ansvarsfullt att kratta manegen för Löfven, även om denne efter DÖ:s hädanfärd får sväva i lite mer ovisshet om eventuella gemensamma reservationer eller till och med misstroendeförklaringar.

Att inte vilja kasta ut Sverige i ett politiskt kaos mitt under rådande krisläge kan låta bestickande, men om regeringen å andra sidan inte agerar för att på allvar lösa krisen (vi får se vad som händer med samtalen mellan blocken) kan det inte vara ansvarsfullt att sitta med armarna i kors när sagda kris förvärras.

Kanske hon förtydligar sig senare i helgen, men det verkar dessvärre inte så sannolikt.

Henrik L Barvå

Politisk redaktör