Ingen lyssnar på rytande möss
;)
Foto: Susan Walsh/Scanpix [Förstora]
NWT:s ledarredaktion kan idag avslöja att en stor kris i går utspelade sig i Washington DC. Och att incidenten var direkt kopplad till svensk inrikespolitik. Efter en artikel i en svensk morgontidning rörande en hittills förbisedd passus i de tre vänsterpartiernas uppgörelse om utrikespolitiken gick nämligen larmet över Atlanten: de rödgröna kommer vid en valseger inte bara att kräva att USA avvecklar alla sina kärnvapen utan också stänger alla militärbaser utanför landets gränser. När informationen om detta nådde USA väcktes presidenten och fördes i ilfart av Secret Serviceagenter till en säkerhetsbunker under Vita Huset för krissamtal med bland andra vicepresident Biden och utrikesminister Clinton...
Låter det rimligt? Knappast. Helt sant är dock att de rödgröna efter en valseger kommer att kräva att USA avvecklar alla kärnvapen och militärt drar sig tillbaka från världspolitiken. Vilket osökt leder till funderingar som Vilken planet bor den svenska vänsterns företrädare på? För det kan ju inte vara på jorden. Och framförallt: Vem tror dessa människor att de egentligen är? För bara tanken att det mäktigaste imperiet sedan Roms dagar överhuvudtaget skulle bry sig om vad Hans Linde (V) och Urban Ahlin (S) tror, tycker och kräver är skrattretande. I DC vet man garanterat inte ens vilka de är!
Svensk media tog trots detta den rödgröna skrivningen såpass seriöst att man ringde upp experter och lät dem kommentera. Och flera av svarens omisskännliga underton av ironi till trots så visar detta att det hos mången svensk fortfarande finns drag av det storhetsvansinne som infekterade folksjälen under 1960-, 70- och 80-talen, när filurer som Olof Palme, Sten Andersson och Pierre Schori åkte världen runt på skattebetalarnas bekostnad och i neutralitetens namn skämde ut Sverige genom att stödja varenda vänsterregim, djungeldespot och sovjetvänligt nedrustningsförslag de kunde finna. Och folk trodde att stormakterna faktiskt brydde sig!
Att zebran trots vissa ommålningar förblivit randig även efter kommunismens fall, EU-medlemskap och kriget mot terrorismen bevisas också av att den svenska vänstern fortfarande ropar sig hes om fred, frihet och internationellt samarbete. Och tror att någon bryr sig trots att den samtidigt i praktiken säger stopp, nej och aldrig i livet till så gott som alla engagemang och organisationer som jobbar för just fred, frihet och internationellt samarbete.
För många svenska vänstermänniskor accepterar ju inte ens ännu EU. Nu fattas för all del inte problem med denna organisation eftersom den håller på med mycket dumheter. Men samtidigt kan ingen seriös betraktare förneka att den inre marknaden, euron och Schengensamarbetet sammanflätar miljontals människor på sätt som omöjliggör nya krig. Och vänsterns inställning till NATO, som numera består av hela 28 demokratier och många fler kandidatländer som är beredda att göra vad som helst för att få komma med, är minst sagt neurotisk.
I stället pratas det oftast bara om FN. Att det finns ett forum där alla länder kan göra sin röst hörd har förvisso sina poänger. Politiskt domineras dock FN sen länge av diktaturer, samtidigt som det inom organisationen förekommer så mycket korruption och mygel att till och med svenska landsting framstår som unikum av effektivitet. Många anser dock trots detta att allt som FN gör och säger är rätt och heligt, hur fel och galet det än är. Förutom då givetvis FN:s arbete med att bygga upp ett demokratiskt Afghanistan. För det är ju helfel eftersom NATO också är där och hjälper till!
Fastare än så är inte den mark varpå den rödgröna utrikespolitiken vilar. Vi får därför hjärtinnerligen tacka vänsterns företrädare för att de genom sitt försök till musryt vis-à-vi USA påmint väljarna om att höstens val även gäller den svenska utrikespolitiken. Och att deras ut- och infall på området utgör ytterligare en god anledning till att hålla den så långt borta från makten som bara är möjligt.
