Dags för nya idéer i biståndsdebatten
NWT skrev igår om en rapport som visade att världens barn på senare år fått det mycket bättre. Och låt oss här spinna vidare på denna tråd om positiv utveckling i tredje världen med en notering om att Karlstad idag fredag står värd för ett seminarium där privata företag kan få information om hur de kan bidra till framsteg och tillväxt i Östafrika.
Seminariet anordnas av Swedfund, som är ett statligt riskkapitalbolag som tillsammans med svenska företag investerat i utvecklingsområden som Afrika, Asien och Östeuropa i tre decennier. Och målet för dagens övning är att genom upplysning om bolagets verksamhet locka värmländska företag till att investera i Östafrika. För Afrika är inte som förr bara svält och elände. I en rapport som presenteras på seminariet redovisas bland annat att de östra delarna av kontinenten - trots att den fortfarande dras med signifikanta utvecklingsproblem - på senare år utvecklats till en av världens mest expansiva investeringsmarknader.
Man skulle alltså kunna säga att det för de svenska företag som vågar satsa finns pengar att tjäna i Östafrika. Och det är ju inte det sämsta, även om säkerligen mången svensk efter ett halvt århundrade av propaganda rörande både den alltid lika akuta nödvändigheten av och moraliska överlägsenheten i direkta biståndsgåvor tycker att sådant låter som cynisk geschäft. Fattigdomsbekämpning handlar dock - vilket hörs på namnet - i grund och botten om tillväxt, ekonomisk utveckling och förbättrat lokalt resursutnyttjande. Och för sådant har framväxten av ett fungerande näringsliv överallt visat sig vara en nödvändighet.
Många nya och växande företag i ett fattigt land betyder nämligen inte bara tillkomst av välbehövliga jobb och livsnödvändiga resurser. Ett blomstrande näringsliv bidrar också - i synnerhet om det har omfattande export- och importaffärer med västerländska företag - till omforma existerande, ofta direkt skadliga kulturella särdrag i många u-länder som acceptans för mutor och nepotism.
Traditionellt bistånd i form av reda pengar och/eller teknisk utrustning har däremot ofta visat sig vara skadligt. För även om dylikt givetvis bidrar till många förbättringar - som brunnsborrning, skolbyggen och vaccineringar - så tenderar samtidigt tillströmningen av västerländsk hårdvaluta inte bara att öka risken för folk både ger och tar mutor. Det finns också exempel på hur lokala myndigheter och företag i u-länder ansträngt sig mera för att få ta del av biståndsbudgetar än av att utveckla sina länder och verksamheter. Och det finns även exempel på hur politiker och byråkrater i tredje världen aktivt motarbetat utveckling med syfte att inte riskera minskat bistånd.
Den gamla biståndspolitiken måste härför klassificeras som en usel väg att hjälpa fattiga människor. Och det är därför glädjande att Sverige, genom Swedfund, hjälper svenska företag både att utveckla sin egen verksamhet och hjälpa fattiga länder att utvecklas i rätt riktning. Synd bara att staten inte också visat sig vuxen nog att sätta ner foten och lägga ner en annan sida av sin verksamhet, som ägnar sig åt att ösa ut traditionella biståndsmiljarder som förstör minst lika mycket som de bygger upp.
Men ett sådant beslut kanske kommer i framtiden?

































































