Ett av höstens mest väntade beslut fattades igår när kyrkomötet med stor majoritet sade jag till homoäktenskap. Redan från den 1 november kommer alltså samkönade par att vigas i Svenska kyrkan. Men det sker till ett högt pris. Svenska kyrkan har därmed valt väg bort från resten av kristenheten för att istället omfatta en politiskt korrekt uppfattning.
Oavsett vad man tycker i själva sakfrågan (och det är svårt att se hur samkönade äktenskap skulle kunna ha något stöd i kyrkans lära och traditioner) så är gårdagens beslut politiskt, inte teologiskt. Det fattades av en politiskt vald församling, kyrkomötet, där till exempel biskoparna inte har rösträtt. Så mycket för den formella skilsmässan mellan kyrka och stat! Därför har det bara varit en tidsfråga sedan riksdagen i maj fattade beslut om homoäktenskap innan kyrkomötet skulle göra detsamma.
Frågan har expressbehandlats och väljarna fick heller ingen chans att säga sitt. Det kyrkomöte som nu sammanträder var inte det som valdes i förra månaden utan har mandat från kyrkovalet 2005, då frågan inte var uppe på agendan. Frågan är också uselt beredd och förankrad ute i församlingarna. Nu hotar en kyrkosplittring då många av kyrkans företrädare, lekmän som präster, kommer att ha svårt att acceptera nyordningen.
Att hälften av landets biskopar, med Karlstads Esbjörn Hagberg i spetsen, beklagar beslutet har inte haft någon betydelse för kyrkopolitikerna. Men det är kyrkans företrädare och präster som direkt kommer att drabbas av konsekvenserna. Det ekumeniska samarbetet mellan andra kristna kyrkor i världen kommer att bli lidande. Redan nu så uttrycker den ortodoxa och den katolska kyrkan sin sorg över beslutet. Svenska kyrkan går därmed sin egen väg och det kan inte annat än försvaga kristenheten.
Det är allt bra märkligt att partierna baxat igenom den här frågan när det fanns en annan och bättre lösning på problemet. Till och med många liberala företrädare tyckte att tanken på att ta ifrån samfunden vigselrätten och istället låta åt en myndighet att sköta den civilrättsliga registreringen av parförhållanden var bra. Sedan kunde samfunden i religionsfrihetens namn hålla vilka egna äktenskapsceremonier man ville. Nu blev det inte så och det är bara att beklaga.
– 
