Att dömas av våra likar
;)
Tingsrättsförhandlingarna om det omfattande och dyra Södertäljemålet måste tas om igen. Och i Skåne riskerar man att få göra om rättegången mot den misstänkte seriemördaren Peter Mangs. I båda fallen handlar det om jävssituationer där nämndemän också suttit i polisstyrelserna och den vägen haft andra ingångar i målen. Huruvida de rent faktiskt påverkats i sin domargärning är egentligen ointressant. En domstol skall inte ens kunna misstänkas för att det har skett.
Detta har nu föranlett att hela nämndemannasystemet än en gång ifrågasatts av främst jurister men också en hel del proffstyckare. Även vanligt folk, som sällan eller aldrig har personlig erfarenhet av domstolsprocesser, kan frestas att tro på argumentet att vi måste ha proffs som dömer. Vi låter ju inga andra än hjärnkirurger operera våra hjärnor.
Men jämförelsen håller inte. Lekmannadomarna sitter där bakom skranket med avsikt. Det är en månghundraårig tradition för att trygga rättssäkerheten – att vi alla skall kunna känna att vi döms av våra likar och inte av en liten fjärran juristelit. Självklart behövs skolade jurister men lagarna stiftas ytterst av folket och måste också förstås av folket för att de skall kunna accepteras. Nämndemännen blir en nödvändig garant mot expertvälde och en avgörande anledning till att allmänheten har förtroende för rättsväsendet.
Att ett par nämndemän i förvisso omskriva och spektakulära rättegångar inte riktigt förstått jävsproblematiken är ingen anledning till att skrota hela systemet. Här handlar det snarare om att i förväg, inför rättegångarna, klargöra vad som gäller, bland annat angående jäv. Att domstolarna missat det får man nu ta på sig och göra om rättegångarna.
Att vara juristutbildad domare är ingen garanti för att inte göra bort sig. Minns domare i Högsta Domstolen som dömdes för sexköp för några år sedan. Eller hur justitierådet Göran Lambertz håller på att ställa till det för sig själv.
Det finns dock ett stort problem med nämndemännen och det är hur de utses. Det ser onekligen illa ut, särskilt i ett internationellt perspektiv, att det sitter politiker i våra domstolar. Nämndemännen föreslås av partierna och utses sedan av kommunfullmäktige. Även om de oftast tar sitt uppdrag på stort allvar så ser det onekligen illa ut med ”politiska domstolar”. Lekmannainflytandet i våra underrätter borde kunna kanaliseras på något annat sätt. Dessvärre är partierna måna om sina politikers privilegier och de är inte så särskilt trakterade av att förlora dessa.
Att det kan sitta Sverigedemokrater och döma i våra migrationsdomstolar kan tyckas stötande, men så länge vi har politiskt tillsatta nämndemän så är det bara att acceptera. Därför var utspelet från Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg om att porta SD-nämndemän olyckligt. Varför dra just gränsen där? Tänk på alla K-märkta vänsterpartister, eller flummiga miljöpartister som helst vill ”släppa fångarna loss”, bör de också få bli nämndemän? Eller gammelmoderater som helst vill låsa in allt bus och slänga bort nyckeln?
Den sortens problem skulle inte ens behöva uppstå om man reformerade utnämningarna av nämndemän. För det borde trots allt göras. Men släng inte ut ett hundratals år gammalt barn med badvattnet.
