Ett fasligt problem
;)
Det är få som älskar den så kallade fas tre i jobb- och utvecklingsgarantin. Till och med upphovsmannen, förre arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin (M), säger nu att det inte riktigt blev som han hade hoppats. Han är självkritisk och har nu distans till det hela när han erkänner att ”det är en extremt svår och utsatt grupp, där ingen riktigt vet vilka verktyg som är de bästa.”
Och visst är det så. Den bittra sanningen är att det alltid kommer att finnas personer som befinner sig i långvarig arbetslöshet och som i praktiken inte kommer att bli anställningsbara. De har alltid omfattats av någon form av åtgärder vars innehåll varierats och som gått under olika namn, och detta oavsett om det varit borgerliga eller socialdemokratiska regeringar. Nu kallas det Fas 3.
I denna tredje fas hamnar de som efter två och ett halvt års arbetslöshet med diverse hjälp från Arbetsförmedlingen och åtgärder som coachning, praktik och arbetsträning. De hamnar i någon form av sysselsättning hos anordnare, och tyvärr är denna sysselsättning, som inte får ersätta ordinarie arbetsuppgifter, ofta undermålig och upplevs ibland som förnedrande.
Förvånansvärt nog så visade en undersökning från Arbetsförmedlingen förra året att ovanligt många, tre fjärdedelar, trots allt var nöjda med sin fas 3-placering. Det får inte glömmas bort i sammanhanget. Bara att komma ut i ett socialt sammanhang kan vara nyttigt även om arbetsuppgifterna inte alltid är det.
Nu inbillar sig Socialdemokraterna att man ”relativt snabbt” kan lösa fas 3-problematiken, för att citera Ylva Johansson. För nu skall det handla om ”riktiga jobb och riktig utbildning” vad nu det kan betyda. Och hur kommer det sig att Socialdemokraterna aldrig lyckades med det konststycket under alla år de satt i regeringen och hade att brottas med samma problem med de långtidsarbetslösa.
De säger att de vill höja den statliga lönesubventionen till 100 procent för den som anställer någon i fas 3. Också offentliga arbetsgivare och ideella föreningar skulle omfattas. Men redan i dag får en arbetsgivare 85 procents lönesubvention och trots det är det bara 800 personer ur fas 3 som fått jobb den vägen. Beredvilligheten att anställa lär inte öka bara för att hela lönesumman betalas. Vi ser samma fenomen på andra typer av riktade anställningsstöd till särskilda grupper.
I genomsnitt har personer i fas 3 hela åtta års arbetslöshet bakom sig. Fyra av tio är 55 år eller äldre och lika många har någon form av arbetshandikapp. Det säger sig självt att de flesta av dem är svåranställningsbara, oavsett vilka åtgärder man sätter in. En 57-årig man med viss funktionsnedsättning blir inte plötsligt mer eftertraktad på arbetsmarknaden för att han läser in en gymnasieutbildning och får sin lön betald av staten. Man måste passa in på en arbetsplats också. Därför kommer det alltid att finnas något behov av en sysselsättning som kan kallas fas 3 eller något annat.
Det viktigaste är trots allt att så långt det går förhindra alltför stor nyrekrytering till långtidsarbetslöshet. Det är här regeringens arbetslinje har och förändrade sjukförsäkringsregler haft betydelse. Om de bara kunde sänka trösklarna också, genom en flexiblare arbetsrätt och om lägre ingångslöner kunde tillåtas, skulle ännu mer vara vunnet.
