Dyrt för skattebetalarna
När SAS flög som högst var börsvärdet ungefär 25 miljarder kronor. Nyligen lämnades en kvartalsrapport, som än en gång inte nådde upp till förväntningarna. Aktien fortsatte därför nedåt. Det samlade värdet på SAS är i dag drygt 2 miljarder kronor, plus minus beroende på kursen för stunden. Det säger något om krisen och svårigheterna att ta sig ur den. Men det är också ett exempel på hur det kan gå med statligt ägande. När ekonomin krymper och utrymmet för offentlig sektor minskar syns tydligt att staten bör ägna sig åt sin kärnverksamhet och dit hör inte att driva företag i olika branscher.
Skattepengar måste användas till det som de är till för, försvar, polis, rättsväsende, skola, vård och omsorg med mera. Men att driva företag är näringslivet mycket bättre på och det skall förstås ske på en fri marknad. Det är dessutom så att genom att politiker och tre länders regeringar är involverade i företaget så tar det mycket längre tid att genomföra nödvändiga förändringar än vad det annars skulle ha gjort. Till det kommer att det alltid finns något fack som sätter sig på tvären och motsätter sig förändringar och istället menar att staten som ägare har skyldighet att ställa upp igen.
SAS tjänade under vad som borde ha varit årets bästa kvartal 371 miljoner kronor, men då ingår också en större fastighetsaffär i den vinsten. Det betyder att mycket pekar på förlust för helåret även 2012. Och det trots att ett besparingsprogram har börjat ge viss utdelning, enligt vd:n Richard Gustafson. Men det räcker inte eftersom flygbränslet blivit hela 800 miljoner kronor dyrare under senaste kvartalet.
Därför går det inte att utesluta att regeringen framöver återigen måste skjuta till rejält med kapital. Det har skett två gånger tidigare under den senaste femårsperioden. Första gången genomfördes en nyemission på 6 miljarder kronor, där staten bidrog med 1 300 miljoner. Andra gången var siffrorna 5 miljarder kronor, respektive 1 000 miljoner kronor.
Någon ny prognos lämnade inte vd Gustafson den här gången, det går helt enkelt inte som läget är för trafikflyget. Osäkerheten om utvecklingen är för stor helt enkelt. Nya besparingar genomförs, det finns dessutom planer på en offensiv satsning för att få fler resenärer, men konkurrensen om dem är stenhård. Bland de mindre bolag som gått bra är Norwegian med nya bränslesnåla plan, medan SAS flygplansflotta måste förnyas i närtid, det kommer också att fresta på.
Ett annat bolag som hittills gått bra är Finnair. SAS är förstås ett arv från den tiden varje nation skulle ha sitt eget flygbolag, låt vara att det här blev ett nordiskt samprojekt mellan Sverige, Norge och Danmark. Men utfallet de senaste åren visar att den tiden är förbi och det bör ge ökat tryck på försäljning av statliga bolag och kanske övertyga även Socialdemokraterna om att det är rätt kurs att välja.
En annan aspekt är att SAS länge legat och bromsat valfrihet och konkurrens på inrikesmarknaden genom att flyga på de mest lönsamma linjerna och lämna de andra åt småbolagen att slåss om. Monopolet har visserligen dessbättre avskaffats, men i praktiken fanns det så länge att det ännu innebär en effektiv bromskloss i det här sammanhanget.









































































