Idéfattiga nymoderater
LEDARE
;)
Den som följt med omdaningen sedan Fredrik Reinfeldt tog över partiledarskapet och lanserade de Nya Moderaterna torde inte ha förvånats. Förhoppningarna var därför låga och det förvånande hade istället varit om Reinfeldt presenterat flera konkreta förslag för ett borgerligare och mer frihetligt Sverige. Nu blev det mest den inte särskilt nyhetsmässiga ”jobbpakten” mellan fack och arbetsgivare.
Det är ingen större hemlighet att det sedan i höstas förts trepartssamtal mellan regeringen och arbetsmarknadens parter om att underlätta för ungdomar att få jobb. Modellen har redan prövats genom avtal med Metall, Kommunal och Handels. Tanken är god. Yrkesintroduktion för unga där arbete varvas med utbildning och där staten underlättar genom handledarstöd och sänkta arbetsgivaravgifter. Men ingen politisk kioskvältare direkt.
Tunga näringslivsprofiler ger annars hård kritik mot Reinfeldt och parhästen Anders Borg, som de menar inte förstår industrins villkor. Och visst har nymoderaterna visat ett markerat ointresse för företagsamheten. Nu aviserar dock statsministern att det kan bli en välbehövlig sänkning av bolagsskatten i höstbudgeten. Alltid något.
Precis som man kunnat förutsäga så avvisade Reinfeldt ett nytt steg i jobbskatteavdraget, trots Sverigedemokraternas kovändning (och att S-ledaren Löfven sagt att han inte tänker sätta käppar i hjulet). Istället får vi nöja oss med lite satsning på forskning, innovationer och infrastruktur. Det känns rätt magert.
Det är den nymoderata idélösheten som gör att det bli så få skarpa politiska förslag, även om partigängare förstås kan skylla på att allianspartierna inte har egen majoritet i riksdagen. I själva verket är det just avsaknaden av djupare idéer något som inte bara präglar utan också bär upp hela det nymoderata bygget. Det viktiga är inte att stå för något utan att ”lyssna in” vad väljarna tycker.
Det upprepas ständigt men efter flera år av detta känns det mest tröttsamt när personer som partisekreteraren Kent Persson nu återuppfunnit hjulet, som företrädaren Per Schlingmann (nu tillbaka som ”chefsstrateg”) snickrade ihop, och deklarerar att man inför nästa val skall lyssna på 900 000 väljare. Detta genom att få en massa moderater att gå runt och knacka dörr. ”Ett modernt arbetarparti möter människor med ett fokus på att lyssna”, säger Persson, som redan innan han blev partisekreterare excellerade i den sortens flåshurtiga floskler. SSU har elakt nog startat en hemsida där en fejkad Persson ger den sortens floskulösa svar på frågor.
Statsvetaren Tommy Möller sågar den moderata strategin. ”Det förstärker bilden av att M har tomgång på egna idéer” säger han till Aftonbladet och fortsätter: ”Partiet måste också stå för något för att kunna vinna väljarna.” Så sant som det är sagt. Vad står Moderaterna egentligen för numera, annat än ordnade statsfinanser? Vad vill man med politiken? Eller har maktinnehavet i sig blivit det viktiga? Vilka visioner har man? Har man ens några?
På väg mot 2014 står det på M-affischerna i Almedalen. Det hade varit välgörande om de kunnat redogöra för hur de vill ta sig dit och framför allt hur de ser på Sverige åren och decennierna därefter. Fast då är man kanske inget ”modernt arbetarparti”?
