Vård trots utvisningshot
LEDARE
Regeringen och Miljöpartiet har kommit överens om hur vården för papperslösa och gömda personer skall se ut. Den skall motsvara den som asylsökande får i dag. Barn och unga under 18 år ska få all vård, vuxna ska få rätt till vård som inte kan anstå, samt, mödravård. Förslaget är besvärligt på flera plan. Skillnaden mellan asylsökande och personer som av olika skäl vistas här illegalt är stor. Att ge vård till den som efter en asylprövning fått avslag och inte respekterar beslutet utan stannat kvar illegalt är att skicka en märklig signal om att reglerna inte är så viktiga.
Samtidigt så är de här personernas situation ett etiskt dilemma. Barnen har exempelvis inte valt att tas med till ett främmande land och det har inte heller ofödda. Därför är deras behov av vård särskilt viktigt att beakta. I grund och botten vore en bättre situation för barnen om de fick tillgång till trygga och stabila omständigheter. Ökade sociala förmåner sponsrar i någon mån den situation med illegal vistelse i landet och kringflackande liv som barnen tvingas leva.
Vuxna gör dock egna val. Befinner man sig här illegalt och kanske jobbar svart för att försörja sig bidrar man inte till statsintäkterna. Att då få del av samhällets resurser på utgiftssidan är inte helt rimligt. Statens, landstingens och kommunernas resurser är inte oändliga. Till syvende och sist måste de personernas vård ställas mot alla andras behov.
Reformen är dock viktig för sjukvårdspersonalen. I dag tvingas man ofta tänja på regelverken när de egna yrkesetiska koderna om att ta hand om alla medmänniskor inte kan upprätthållas. Många agerar i dag utifrån den egna moralen och ger vård på tvärs med arbetsgivarens och statens regler. Att ta kostnaden för dessa gruppers vård från sjukvården som redan idag kämpar med hårda prioriteringar mellan behoven hos de personer som bidrar till resurserna är knappast rimligt. Landstingen får heller inte ge vård till andra än dess medlemmar.
Staten som nu beslutar om vårdrättigheter borde stå för fiolerna. Rimligt kan vara att kostnaden belastar biståndsbudgeten. Staten avsätter i år 35,8 miljarder, en procent av Sveriges bruttonationalinkomst (BNI), till bistånd. Att ge personer från främmande länder vård skulle kunna ses som en humanitär biståndsinsats.
Gränsdragningar kommer alltid att uppstå. Runt knuten kanske nästa våg av gratisvårdade blir utlänningar som finns här legalt men som inte har eller inte vill använda sin sjukvårdsförsäkring från hemlandet. Sjukvårdspersonalen riskerar att bli de grindvakter som skall avgöra vilka som faktiskt är gömda eller papperslösa och vilka som bara inte vill betala. Det är inte en bra situation som tyvärr riskerar bli en logisk följd av att man ger viss fri vård till alla som finns i landet. (SNB)
