Jämlikhetens pris är ibland för högt
Värmlands Folkblad skrev i går om att en ny skollag riskerar drabba flera mindre skolor i Värmland. Bland annat konstaterade ordföranden i Kristinehamns skolnämnd, socialdemokarten Ulf Granhagen, att lagen har ett ”Stockholmsperspektiv” och att dess krav på bland annat hemspråksundervisning är ouppnåeliga för kommuner med mindre än 70 000 innevånare. Med andra ord: i Värmland riskerar det på sikt bara bli i Karlstad som det går att driva skolor.
Tyvärr är detta inte unikt. För så blir det ofrånkomligen om man tvingar alla kommuner i ett stort, varierat och glesbefolkat land som Sverige att erbjuda – som det brukar heta – likvärdig utbildning. Och höjer man blicken ser man att detta i sin tur bara är ett symtom på ett ännu större problem.
Skolan är nämligen långt ifrån det enda område där det är Stockholm och där gällande förhållanden och normer som utgör mallen för offentlig och annan lagreglerad verksamhet. Tvärtom är Sverige sedan 1600-talet – då införandet av en mycket ortodox form av lutherdom och ett evigt krigande tvingade fram långtgående likriktning av landets sociala, kulturella och ekonomiska förhållanden – ett av världens mest centralstyrda länder. Bland Europas demokratier är det nästan bara Frankrike som kommer i närheten av toppstyrning.
Vilket leder vidare till den bredare frågeställningen om vissa populära politiska slagord faktiskt är värda sitt pris. För med de definitioner av begreppen som sedan länge är förhärskande i Sverige innebär bland annat likvärdig, jämlikhet och rättvisa en ofta över gränsen till förtryckande form av likriktning (och därmed utslagning av skolor och andra verksamheter som inte passar in med de styrandes tycke och smak). ”Alla skall med” hette det exempelvis i en valslogan från 2006. Men det är sedan länge ergo inte upp till var och en att avgöra vart man faktiskt skall åka.
Även mindre skillnader i inkomst, utbildning, pension och annat sticker exempelvis så i ögonen på många ideologer att de inte tvekar att använda både skatter och regleringar för att skapa millimeterrättvisa. På senare år har exempelvis politiker till både höger och vänster krävt kvotering för att få in fler kvinnor i privata bolagsstyrelser, vare sig det råkar finnas några lämpliga kandidater eller inte.
Och det är härför det ofta går illa. För då människor inte likt myror är kloner av varandra utan unika individer, födda med olika intressen och företräden, etcetera, så måste det till tvång för att uppnå absolut jämlikhet och rättvisa. Eller för att travestera Lord Acton: Om lite jämlikhet minskar människors frihet så kommer absolut rättvisa absolut att utplåna den. Historieböckerna är också följdriktigt fyllda med skräckexempel vad som händer när likhet ersätter frihet som politikens främsta mål.
För att undvika fler misstag måste den jakt på total rättvisa och jämlikhet som präglar svensk politik inställas och politiker och andra lära sig godta individuella, ekonomiska, geografiska och andra olikheter; som i det här aktuella exemplet acceptera att skolregler anpassade för Stockholm inte kan gälla även i Kristinehamn. Och det finns ingen annan långsiktig garanti för att åstadkomma sådan tolerans och mångfald än att permanent flytta makt från politikerna och lägga den i händerna på kommuner, föräldrar och andra som är mer direkt berörda. Den nuvarande regeringen kallar sig borgerlig. Dess ministrar bör därför framgent ta sig mer tid att förhandsgranska sina propositioner från ett sant frihetsperspektiv.






































































