Stötande ineffektivt bistånd
LEDARE
;)
Svaret på den frågan måste nog dessvärre bli nej. Svensk biståndspolitik har sällan gjort någon nytta, och detsamma gäller också för de flesta andra länders och organisationers bistånd. Bara att biståndet har pågått så länge som ett halvsekel utan att flertalet mottagarländer upphört att vara fattiga pekar på det stora misslyckandet.
Ändå rullar det på som om inget hänt. Eller ja, nu har det faktiskt börjat hända en del saker sedan Gunilla Carlsson (M) blev biståndsminister. Nu har det börjat ställas krav på tydligare mål och måluppfyllnad, på att begränsa antalet mottagarländer och allmänt att det skall bli effektivare. Men det är en lång uppförbacke hon vandrar och det inte utan ett stort institutionellt motstånd både från det egna biståndsorganet Sida (Carlsson har redan hunnit avverka två generaldirektörer) och från diverse biståndsorganisationer.
I Ekots lördagsintervju så aviserade hon ytterligare förändringar, bland annat ett avskaffande av det så kallade budgetstödet, alltså direktutbetalningarna till några länders statsbudgetar – i dag Tanzania, Moçambique, Mali och Burkina Faso. Någon tidshorisont ville hon tyvärr inte ge, så det lär väl dras i långbänk, men det är helt rätt tänkt. Det ligger något stötande att skicka en massa kravlösa miljoner rätt ned i mottagarländernas kassakistor. Det är sådant som främjar korruption, ineffektivitet och framför allt en tillvänjning till bidrag från andra.
Gunilla Carlsson har hela 35 miljarder kronor att spendera på biståndet. Summan varierar med konjunkturen eftersom den är kopplad till det bisarra enprocentsmålet, den biståndspolitiska heliga ko som säger att en procent av bruttonationalinkomsten skall gå till bistånd. Att kvantitet går före kvalitet är en stor anledning till att mycket bistånd inte gör någon nytta. Det blir inte tid att granska projekt ordentligt och göra bedömningar om nyttan eftersom man har denna mängd pengar som måste spenderas på något.
Föga förvånande har det dykt upp en hel ”biståndsindustri” som lever på att förmedla och driva biståndsprojekt. I Sverige sysselsätter den ungefär 10 000 personer. Denna biståndsindustri brukar vara de första att skälla på Carlsson och regeringen när den vill förändra och effektivisera biståndet.
Beklagligtvis är inte biståndsministern så effektiv som hon kunde vara. Det visar sig att målet om att minska antalet biståndsländer, som sattes för flera år sedan, inte alls uppfyllts. 2005 fanns Sida i 41 länder och det är samma antal nu. Vi fortsätter till och med att ge Kina bistånd – Kina som nu diskuterar hur de skall kunna hjälpa EU-länderna med skuldkrisen!
Ett annat problem är att ungefär hälften av Sveriges biståndsmedel kanaliseras genom internationella institutioner, som EU, och där finns oftast inte samma krav som Gunilla Carlsson numera ställer på det svenska direktbiståndet. Ytterligare slöseri som pumpas ut till liten nytta alltså.
Gunilla Carlsson borde vara ännu modigare och verkligen ta tjuren vid hornen. Börja med att avskaffa Sida – det verkar vara en myndighet som bara inte går att reformera – och ersätt den med ett helt nytt organ (där man företrädesvis rekryterar folk från annat håll). Ta sedan och övertyga regeringskamraterna att enprocentsmålet inte fungerar och bara hämmar ett mer effektivt bistånd.
Sedan kan man i och för sig också diskutera om bistånd, åtminstone som det förstås i dag, verkligen behövs eller om man får gå andra vägar för att lyfta folk och länder ur fattigdom.
