2017-10-09 06:00

2017-10-09 06:00

Viktigt nå avskjutningsmål

LEDARE

Den andra måndagen i oktober är helig för många jägare, då inleds den traditionella älgjaktsveckan i den södra delen av landet. I norr inleddes älgjakten redan i september. Älgjakten som fenomen är intressant på många olika sätt: ekonomiskt, socialt och kulturellt och dessutom ofta konfliktfylld.

I ett skogslän som Värmland är älgjakten en djupt rotad tradition. Ute på landsbygden är det svårt att undgå att jakten har startat. Även om jakttraditionen ofta överförs från generation till generation så tillkommer allt fler nya jägare som inte är uppfödda på älgkött och ändlösa jakthistorier. Intresset för att ta jägarexamen, som är det kompetensbevis som krävs för att få jaga och äga vapen, ökar. Samtidigt minskar antalet lösta statliga jaktkort som man måste lösa för att få jaga i Sverige.

Man kan spekulera om varför fler examinerade jägare inte leder till fler lösta jaktkort. Från jägarhåll hörs förklaringen att rovdjurspolitiken kan ligga bakom att fler slutar jaga. En annan tänkbar förklaring är att många som tar jägarexamen gör det huvudsakligen för att få vapenlicens. De privata företag och organisationer som håller i jägarexamenskurserna kan behöva kontrolleras bättre så att kunskapskraven verkligen fylls.

Älgjakten är inte fri från konflikter. Missämja och bråk om älgpass och köttdelning inom jaktlagen hör till. Älgen är dock i centrum av en större konflikt mellan de jägare som vill ha och skjuta många älgar och de skogsägare som vill hålla ned betesskadorna på tallungskogarna som älgen orsakar. Ytterligare en konflikt är den mellan rovdjursförvaltningen och jägarna där vargen står i centrum.

Problemet att hantera antalet vargar och älgar tillsammans med skogsskadorna är inte helt enkelt. Den nuvarande älgförvaltningen som vi haft sedan år 2012 har, sett till hela landet, inte fungerat tillräckligt bra även där rovdjur inte finns. På sina håll är ungskogsbetningen katastrofal och de betade träden kommer inte att duga till annat än massaved som är betydligt lägre betald än sågtimmer.

Skogsstyrelsens inventeringar visar att cirka åtta procent av de unga tallstammarna i Svealand har färska betesskador. Detta i ett läge där redan hälften av stammarna har gamla skador. På sikt hotas sågverkens råvaruförsörjning av denna utveckling. Hur de drabbade skogsägarnas ekonomi påverkas är lätt att föreställa sig.

Det rimliga är att utbudet av foder, det vill säga huvudsakligen tallungskogar, måste stå i proportion till antalet betande älgar för att skogens bidrag till landets ekonomi inte skall minska. Vargen komplicerar denna balansgång. Eftersom vargar äter älgar (och ibland även älghundar) blir det färre älgar över till jägarna. ”Oplanerad” avskjutning – tjuvjakt – av varg försvårar också älgförvaltningen.

För att älgförvaltningen skall fungera är det viktigt att förvaltningsplanerna verkligen följs. Komplicerade avskjutningsregler leder till missade skottillfällen och en förlängd jakt. Med tanke på att få har tid att lägga mer än en jaktvecka och någon helg på att jaga älg är risken uppenbar att det som inte skjuts första veckan förblir oskjutet. Förra året sköts 85 procent av de tilldelade älgarna i landet, vilket kan förklara att betesskadorna inte minskar. För att minska betesskadorna måste älgjägarna göra vad de kan för att nå avskjutningsmålen.

I ett skogslän som Värmland är älgjakten en djupt rotad tradition. Ute på landsbygden är det svårt att undgå att jakten har startat. Även om jakttraditionen ofta överförs från generation till generation så tillkommer allt fler nya jägare som inte är uppfödda på älgkött och ändlösa jakthistorier. Intresset för att ta jägarexamen, som är det kompetensbevis som krävs för att få jaga och äga vapen, ökar. Samtidigt minskar antalet lösta statliga jaktkort som man måste lösa för att få jaga i Sverige.

Man kan spekulera om varför fler examinerade jägare inte leder till fler lösta jaktkort. Från jägarhåll hörs förklaringen att rovdjurspolitiken kan ligga bakom att fler slutar jaga. En annan tänkbar förklaring är att många som tar jägarexamen gör det huvudsakligen för att få vapenlicens. De privata företag och organisationer som håller i jägarexamenskurserna kan behöva kontrolleras bättre så att kunskapskraven verkligen fylls.

Älgjakten är inte fri från konflikter. Missämja och bråk om älgpass och köttdelning inom jaktlagen hör till. Älgen är dock i centrum av en större konflikt mellan de jägare som vill ha och skjuta många älgar och de skogsägare som vill hålla ned betesskadorna på tallungskogarna som älgen orsakar. Ytterligare en konflikt är den mellan rovdjursförvaltningen och jägarna där vargen står i centrum.

Problemet att hantera antalet vargar och älgar tillsammans med skogsskadorna är inte helt enkelt. Den nuvarande älgförvaltningen som vi haft sedan år 2012 har, sett till hela landet, inte fungerat tillräckligt bra även där rovdjur inte finns. På sina håll är ungskogsbetningen katastrofal och de betade träden kommer inte att duga till annat än massaved som är betydligt lägre betald än sågtimmer.

Skogsstyrelsens inventeringar visar att cirka åtta procent av de unga tallstammarna i Svealand har färska betesskador. Detta i ett läge där redan hälften av stammarna har gamla skador. På sikt hotas sågverkens råvaruförsörjning av denna utveckling. Hur de drabbade skogsägarnas ekonomi påverkas är lätt att föreställa sig.

Det rimliga är att utbudet av foder, det vill säga huvudsakligen tallungskogar, måste stå i proportion till antalet betande älgar för att skogens bidrag till landets ekonomi inte skall minska. Vargen komplicerar denna balansgång. Eftersom vargar äter älgar (och ibland även älghundar) blir det färre älgar över till jägarna. ”Oplanerad” avskjutning – tjuvjakt – av varg försvårar också älgförvaltningen.

För att älgförvaltningen skall fungera är det viktigt att förvaltningsplanerna verkligen följs. Komplicerade avskjutningsregler leder till missade skottillfällen och en förlängd jakt. Med tanke på att få har tid att lägga mer än en jaktvecka och någon helg på att jaga älg är risken uppenbar att det som inte skjuts första veckan förblir oskjutet. Förra året sköts 85 procent av de tilldelade älgarna i landet, vilket kan förklara att betesskadorna inte minskar. För att minska betesskadorna måste älgjägarna göra vad de kan för att nå avskjutningsmålen.