2017-10-06 20:23

2017-10-06 20:23

Ett naivt fredspris

LEDARE

Nobels fredspris är ofta politiska, och har genom åren också getts till mindre värdiga pristagare. Därför brukar det på goda grunder ifrågasättas. Är det egentligen någon som på allvar bryr sig om priset? Årets pristagare tillhör dock de mindre kontroversiella – ingen är väl för kärnvapenkrig – men är icke desto mindre naivt. Helt i linje med Alfred Nobels vilja.

Den norska Nobelkommittén utsåg i går den Internationella kampanjen för avskaffande av kärnvapen (ICAN) till mottagare av 2017 års fredspris. Det är en organisation som inte funnits så länge, bara i tio år, men fortsätter traditionen av redan etablerade organisationer som Läkare mot kärnvapen, som för övrigt själva fick priset 1985.

Medan många pristagare genom åren har fått det på tvivelaktiga och sinsemellan olika meriter, som Barack Obama, Al Gore och Yassir Arafat, så uppfyller i alla fall ICAN mer villkoren i Alfred Nobels testamente där det bland annat talas om ”fredskongresser”. Det gör i och för sig inte mottagaren mindre problematisk, och Nobels gamla statuter förefaller onekligen otidsenliga i dag. Det är knappast fredskongresser och nedrustningskampanjer som ger fred, men det ser ju bra ut.

För kärnvapen är onekligen fruktansvärda vapen, och ett kärnvapenkrig skulle få förödande konsekvenser. Vem kan vara emot det? Redan vid den frågeställningen låses argumenten. Det är just på grund av dessa vapens fördärvelsebringade kraft som de faktiskt inte använts efter Hiroshima och Nagasaki (som för övrigt ändå fick stopp på andra världskriget). Det var denna ömsesidigt garanterade förstörelse som gjorde att det kalla kriget aldrig blev varmt, och har än i dag en avhållande effekt.

Även om vi i dag inte lever i en värld där den sovjetiska 8:e gardesarmén, åtföljd av den 1:a gardespansararmén, hotade att ta sig genom Fuldagapet i Västtyskland och eventuellt trigga i gång ett kärnvapenkrig, så spelar kärnvapen fortfarande en roll. Ryssland närmast skryter med sin arsenal som håller på att moderniseras, och vad nordkoreanerna håller på med har vi sett prov på under hösten. Inget av dessa länder har en tanke på att göra sig av med dem, och därför behöver den fria världen sina. Annars så skulle vi bli helt utlämnade åt all världens skurkregimer.

Det må vara så som den norska Nobelkommitténs ledare Berit Reiss-Andersen säger att ”människor i världen vill inte att deras säkerhet ska vara beroende av kärnvapen”, men det ändrar inte på det faktum att vi är beroende av dessa vapen för vår säkerhet. Också Sverige. När vi bestämde oss för att inte själva skaffa kärnvapen så var det inte på grund av någon idealism utan på att vi fick återförsäkringar om att vi, vår så kallade alliansfrihet till trots, ändå tryggt huserade under det amerikanska kärnvapenparaplyet.

Därför är också det globala kärnvapensförbud, som ICAN drev på Förenta Nationerna att förhandla fram, inte bara naivt utan rent av farligt. Det kalla krigets fredsrörelser och nedrustningskampanjer (vissa av dem var också i Moskvas sold) riktade sig mest till de västliga kärnvapenstaterna. Det gick ju aldrig att öppet kampanja i östdiktaturerna. Det är lite samma sak med ICAN och kärnvapenförbudet. Årets pris anses också allmänt vara mer riktat mot den amerikanske presidenten Trump, och inte mot länder som Ryssland, Kina, Iran, Nordkorea och Pakistan.

I en perfekt värld skulle ett kärnvapenförbud fungera, men nu är världen och den mänskliga naturen tyvärr inte så beskaffad.

Den norska Nobelkommittén utsåg i går den Internationella kampanjen för avskaffande av kärnvapen (ICAN) till mottagare av 2017 års fredspris. Det är en organisation som inte funnits så länge, bara i tio år, men fortsätter traditionen av redan etablerade organisationer som Läkare mot kärnvapen, som för övrigt själva fick priset 1985.

Medan många pristagare genom åren har fått det på tvivelaktiga och sinsemellan olika meriter, som Barack Obama, Al Gore och Yassir Arafat, så uppfyller i alla fall ICAN mer villkoren i Alfred Nobels testamente där det bland annat talas om ”fredskongresser”. Det gör i och för sig inte mottagaren mindre problematisk, och Nobels gamla statuter förefaller onekligen otidsenliga i dag. Det är knappast fredskongresser och nedrustningskampanjer som ger fred, men det ser ju bra ut.

För kärnvapen är onekligen fruktansvärda vapen, och ett kärnvapenkrig skulle få förödande konsekvenser. Vem kan vara emot det? Redan vid den frågeställningen låses argumenten. Det är just på grund av dessa vapens fördärvelsebringade kraft som de faktiskt inte använts efter Hiroshima och Nagasaki (som för övrigt ändå fick stopp på andra världskriget). Det var denna ömsesidigt garanterade förstörelse som gjorde att det kalla kriget aldrig blev varmt, och har än i dag en avhållande effekt.

Även om vi i dag inte lever i en värld där den sovjetiska 8:e gardesarmén, åtföljd av den 1:a gardespansararmén, hotade att ta sig genom Fuldagapet i Västtyskland och eventuellt trigga i gång ett kärnvapenkrig, så spelar kärnvapen fortfarande en roll. Ryssland närmast skryter med sin arsenal som håller på att moderniseras, och vad nordkoreanerna håller på med har vi sett prov på under hösten. Inget av dessa länder har en tanke på att göra sig av med dem, och därför behöver den fria världen sina. Annars så skulle vi bli helt utlämnade åt all världens skurkregimer.

Det må vara så som den norska Nobelkommitténs ledare Berit Reiss-Andersen säger att ”människor i världen vill inte att deras säkerhet ska vara beroende av kärnvapen”, men det ändrar inte på det faktum att vi är beroende av dessa vapen för vår säkerhet. Också Sverige. När vi bestämde oss för att inte själva skaffa kärnvapen så var det inte på grund av någon idealism utan på att vi fick återförsäkringar om att vi, vår så kallade alliansfrihet till trots, ändå tryggt huserade under det amerikanska kärnvapenparaplyet.

Därför är också det globala kärnvapensförbud, som ICAN drev på Förenta Nationerna att förhandla fram, inte bara naivt utan rent av farligt. Det kalla krigets fredsrörelser och nedrustningskampanjer (vissa av dem var också i Moskvas sold) riktade sig mest till de västliga kärnvapenstaterna. Det gick ju aldrig att öppet kampanja i östdiktaturerna. Det är lite samma sak med ICAN och kärnvapenförbudet. Årets pris anses också allmänt vara mer riktat mot den amerikanske presidenten Trump, och inte mot länder som Ryssland, Kina, Iran, Nordkorea och Pakistan.

I en perfekt värld skulle ett kärnvapenförbud fungera, men nu är världen och den mänskliga naturen tyvärr inte så beskaffad.