2017-09-13 06:00

2017-09-13 06:00

En norsk högervåg

LEDARE

Den norska högerregeringen, under ledning av den populära statsministern Erna Solberg från Høyre, sitter kvar. Resultatet av måndagens stortingsval blev att de borgerliga partierna behåller majoriteten. Det socialdemokratiska Arbeiderpartiet gjorde samtidigt närmast ett katastrofval, det sämsta på 16 år.

För bara några månader sedan var det många som trodde att Arbeiderpartiet skulle ta över och dess partiledare Jonas Gahr Støre bli statsminister. Men de norska väljarna uppskattar regeringen Solberg och hennes koalitionsregering med populistiska Fremskrittspartiet (FrP) har gjort mycket bättre ifrån sig än vad som förutspåddes när den bildades efter förra valet. Visserligen backade regeringspartierna men det var marginellt och inget mot det tapp som drabbade Arbeiderpartiet.

Ekonomin har förbättrats på sistone sedan konjunkturen vänt, med sjunkande arbetslöshet som följd, vilket gynnat den sittande regeringen. Norrmännen har inte känt igen sig i de dystra färger som målades upp av Gahr Støre. De tog istället till sig av regeringens mer positiva framtidsbudskap. Arbeiderpartiet har också påverkats av en mängd negativa skriverier om Jonas Gahr Støres privatekonomi, men de gör det nog lätt för sig om de vill skylla sin förlust på det. Då var det nog snarare skattehöjningsplaner på 15 miljarder kronor som fick de tveksamma att rösta på regeringen.

Det är faktiskt en enastående resa som Høyre gjort. För bara 10-15 år sedan var de nästan uträknade, svaga och politiskt vilsna. Men med Erna Solberg har man verkligen lyft sig och belönades 2013 med regeringsmakten. Hon ses numera som något av den norska borgerlighetens svar på Gro Harlem Brundtland. Regeringssamarbetet med FrP har också fungerat oväntat bra.

Det är värt att påpeka att FrP är annorlunda än många andra populistiska missnöjespartier i Norden och i Europa, och det går inte att jämföra dem med exempelvis Sverigedemokraterna. FrP är förvisso invandringskritiskt, men mer sprunget i skattemissnöje. Deras ekonomiska politik drar därför betydligt mer åt det liberala hållet, med lägre skatter och färre offentliga ingrepp.

FrP har heller inte kunnat dra alltför stor nytta av migrationskrisen, då de suttit i regeringsställning och fått vara med att ta ansvar. Å andra sidan råder det bred uppslutning hos de flesta partierna kring att invandringspolitiken stramas åt. Men till skillnad från många andra missnöjespartier som hamnat i regeringsställning så har FrP:s konstruktiva inställning ändå lönat sig i opinionen. Det har skapat förtroende. Partiet har också ett starkt stöd på den norska landsbygden.

Konflikten mellan stad och land är också mycket levande i Norge, och i måndagens val märktes det i framgångarna för Senterpartiet (Sp), som nästan fördubblade sina mandat. Sp är mer landsbygdspopulistiskt och brukar luta sig ömsom åt höger och ömsom åt vänster, ofta det senare. Men det är inte tillräckligt för att få till ett regeringsskifte. En stor fråga i Norge har varit den om kommunsammanslagningar, som anses behövas på grund av att det blir svårt att finansiera gemensamma åtaganden i alltför små kommuner. Men det har skapat starka protester ute i landet och det har gynnat Sp.

De mindre mittenpartierna, Kristelig Folkeparti (KrF) och liberala Venstre (V), klarade fyraprocentsspärren, och även om de ogillar FrP så kommer de att stödja Erna Solberg som statsminister, precis som under den gångna mandatperioden. Om de inte ställer till det med alltför ohemula krav eller frestas att blicka vänsterut så bådar det för en fortsatt tämligen stabil högerregering i Norge.

För bara några månader sedan var det många som trodde att Arbeiderpartiet skulle ta över och dess partiledare Jonas Gahr Støre bli statsminister. Men de norska väljarna uppskattar regeringen Solberg och hennes koalitionsregering med populistiska Fremskrittspartiet (FrP) har gjort mycket bättre ifrån sig än vad som förutspåddes när den bildades efter förra valet. Visserligen backade regeringspartierna men det var marginellt och inget mot det tapp som drabbade Arbeiderpartiet.

Ekonomin har förbättrats på sistone sedan konjunkturen vänt, med sjunkande arbetslöshet som följd, vilket gynnat den sittande regeringen. Norrmännen har inte känt igen sig i de dystra färger som målades upp av Gahr Støre. De tog istället till sig av regeringens mer positiva framtidsbudskap. Arbeiderpartiet har också påverkats av en mängd negativa skriverier om Jonas Gahr Støres privatekonomi, men de gör det nog lätt för sig om de vill skylla sin förlust på det. Då var det nog snarare skattehöjningsplaner på 15 miljarder kronor som fick de tveksamma att rösta på regeringen.

Det är faktiskt en enastående resa som Høyre gjort. För bara 10-15 år sedan var de nästan uträknade, svaga och politiskt vilsna. Men med Erna Solberg har man verkligen lyft sig och belönades 2013 med regeringsmakten. Hon ses numera som något av den norska borgerlighetens svar på Gro Harlem Brundtland. Regeringssamarbetet med FrP har också fungerat oväntat bra.

Det är värt att påpeka att FrP är annorlunda än många andra populistiska missnöjespartier i Norden och i Europa, och det går inte att jämföra dem med exempelvis Sverigedemokraterna. FrP är förvisso invandringskritiskt, men mer sprunget i skattemissnöje. Deras ekonomiska politik drar därför betydligt mer åt det liberala hållet, med lägre skatter och färre offentliga ingrepp.

FrP har heller inte kunnat dra alltför stor nytta av migrationskrisen, då de suttit i regeringsställning och fått vara med att ta ansvar. Å andra sidan råder det bred uppslutning hos de flesta partierna kring att invandringspolitiken stramas åt. Men till skillnad från många andra missnöjespartier som hamnat i regeringsställning så har FrP:s konstruktiva inställning ändå lönat sig i opinionen. Det har skapat förtroende. Partiet har också ett starkt stöd på den norska landsbygden.

Konflikten mellan stad och land är också mycket levande i Norge, och i måndagens val märktes det i framgångarna för Senterpartiet (Sp), som nästan fördubblade sina mandat. Sp är mer landsbygdspopulistiskt och brukar luta sig ömsom åt höger och ömsom åt vänster, ofta det senare. Men det är inte tillräckligt för att få till ett regeringsskifte. En stor fråga i Norge har varit den om kommunsammanslagningar, som anses behövas på grund av att det blir svårt att finansiera gemensamma åtaganden i alltför små kommuner. Men det har skapat starka protester ute i landet och det har gynnat Sp.

De mindre mittenpartierna, Kristelig Folkeparti (KrF) och liberala Venstre (V), klarade fyraprocentsspärren, och även om de ogillar FrP så kommer de att stödja Erna Solberg som statsminister, precis som under den gångna mandatperioden. Om de inte ställer till det med alltför ohemula krav eller frestas att blicka vänsterut så bådar det för en fortsatt tämligen stabil högerregering i Norge.